Har känt mig tveksam till att överhuvudtaget publicera det här inlägget, men kanske ni har nog av bärplockning och vardagstankar?  Ibland stör det mig lite att jag bara bloggar om småsaker då jag tycker så mycket om att tänka på de där stora. Så här kommer för en gångs skull en lite större. Ni läser frivilligt och kan sluta om ni tröttnar…

Meningen med livet, ja. Det var frågan som jag och Christian redde ut ikväll – än en gång, det brukar ju behövas med jämna mellanrum. Filosofen i mig känner sig för tillfället som en som ätit sig mätt på en av sina favoriträtter efter en längre tid med havregrynsgröt och knäckebröd, och dessutom fått glass och choklad och efterrätt till. Jag har haft en trevlig kväll, med andra ord. Några av de meningsrelaterade saker som kom upp och som jag vill föröka formulera igen – och kanske kasta vidare åt nån läsare är dessa:

Om man använder ordet ‘mening’ på det allmänt vedertagna sättet med synonymer som avsikt och syfte, behövs det då inte en nivå ovanför det meningsfyllda objektet/företeelsen för att meningen ska kunna finnas? En orsak utanför-bakom eller ett mål utanför-framför. Föremål är inte självtillräckliga utan deras mening ligger i att någon utanför dem behöver dem eller vill ha dem, visst? Så för att människolivet och för all del hela ”skapelsen” (för att ta till befintlig terminologi utan att nödvändigtvis göra mitt resonemang till ett uttalat kristet sådant) ska ha en mening behövs det något utanför människan som vill att hon ska finnas? Jag vet inte vad ateister överlag tänker om mening i tillvaron, själv har jag som troende åtminstone svårt att kunna tänka ut vad man ska förankra meningen i om det inte finns något utanför människan. Argumentera gärna emot om ni ser luckor i logiken. Men för all del, inget säger väl att tillvaron måste ha en mening heller, så frågan om mening behöver väl aldrig bli nåt problem om man så vill.

Vari ligger då meningen? Oavsett vad jag försöker hitta på för exempel hamnar jag till sist i något irrationellt eller icke-nödvändigt eller något bortom min fattningsförmåga. Vad är meningen med klockor? Nå, att mäta tid så klart, men vad är meningen med det då? Det underlättar ju vid vissa aktiviteter, men i grund och botten finns det inget som tvingar oss att mäta tiden, åtminstone inte så precist och medvetet. Det är bara en livsform som vi väljer att upprätthålla. Vad är meningen med alla olika sysselsättningar vi fyller livet med? Antingen behövs de för överlevnaden, med den svåra följdfrågan vad är då meningen med att alls överleva; eller också gör vi saker för att vi tycker om dom, mår bra av dom eller av en eller annan orsak tycker att det är sånt vi bör göra. Men någon nödvändighet finns inte bakom nästan nånting. Tror jag? Olika biologiska processer, djurens instinkter och såna saker faller väl tillbaka på en viss nödvändighet, men finns det något syfte med den nödvändigheten? Artens fortlevnad? Finns det något syfte bakom den då? Mitt förstånd når i alla fall inte fram till något sådant syfte.

Jag tänker:

a) att den enda, rimliga meningen jag kan resonera mig fram till är en mening som i slutändan faller tillbaka på det irrationella och icke-nödvändiga (på samma sätt som i resonemanget ovan, och att det sker på en nivå utanför min egen existens.) Med andra ord, någon form av högre makt eller existens bortom det för vårt förnuft fattbara – personligen kallar jag den Gud – vill att den här verkligheten ska finnas. Verklighetens existens i den här formen – eller överhuvudtaget – är knappast nödvändig på något sätt (och är den det måste meningen sökas ännu en nivå utanför – för vad är den nödvändig?), men Gud (på sin öververkliga nivå – hjälp, vad är meningen med Gud? Min tanke klarar inte av den nödvändiga självtillräcklighet som ligger i gudskonceptet…) vill det och däri ligger själva grunden. Jag ser ingen annan utväg ifall jag vill ha mening i tillvaron.

b) varför är det här med meningen en så stor grej egentligen? Räcker det inte med att vi finns till, är inte själva existensen i sig, utan orsak, tillräcklig? Varför får motsatsparet meningfull-meningslös bli en så viktig faktor i livet? Det är svårt att tänka bort meningsbereppet, men ibland kunde det kanske vara en nyttig utmaning. En icke-meningsrelaterad (obs! inte ”meningslös”) tillvaro är ganska intressant att föreställa sig. Här kastar jag nu bara fram tankar lite för skojs skull, men jag är medveten om att de kan vara svåra och provocerande ifall nån brottas med dem. Likväl tycker jag att det kan göra gott för var och en att fråga sig varför det är så viktigt med mening, egentligen?

Det står nånstans i nån bra bok jag har i min hylla – orkar inte leta upp stället – att man aldrig kan bli säker på att det finns någon mening, men att det är viktigt att leva som om tillvaron vore meningsfylld oavsett hur det verkligen är fallet. (Dag Hammarskjöld?) Jag gillar den inställningen och försöker leva efter den, men leker också lite med tanken på vad som skulle hända ifall man helt kunde avveckla meningskonceptet ur sin livssyn. Gör det mig till nihilist? Kanske inte, nihilismen bejakar väl meningslösheten medan jag tänker att man kunde strunta i meningsfrågan helt och hållet.

Grattis om du läste och såg någon reda i mina tankesnår… ibland vill jag bara formulera tankar mest för mig själv, och det här var en sån gång.

04.36 – har varit vaken sen nångång efter tre. Behövde gå på wc, hann inte somna om innan jag blev hungrig och sen var det ganska kört. Men helt i linje med vad jag föresatt mig i mitt senaste stora förbättra mig själv och mitt liv-projekt försöker jag tänka att det inte är någon vits att ligga där i sängen och sura, bli allt piggare och allt vresigare… Så jag steg upp och gjorde nåt trevligt istället. Skrev en lista över roligheter jag vill göra i sommar (aderton punkter under rubriken ”Österbotten” medan Åbo bara fick fem).  Åt supertidig frukost: en halv blodgrape, ett rågbröd och ett knäckebröd med castello white ( god ost = helglyx!), kokade te och allt. Och så satte jag mig vid datorn, tänkte att jag kan prata av mig lite på bloggen, hänga bort en halvtimme på fb-spel och hemnet och sådär.

Förbättra mig själv och mitt liv, sa jag visst. Ja, under vårterminen har humöret gått upp och ner ganska mycket och jag har bestämt mig för att försöka odla en accepterande och bejakande inställning till livets alla små och stora motgångar och ofullkomligheter. Så det handlar om att förbättra genom att inte försöka förbättra så mycket.

”Uthärda ingenting, utan välkomna allt, och ge det omedelbart till Gud”, säger Wilfrid Stinissen. Han förtydligar: att klaga hjälper ju inte, men istället för att bara resignerat finna sig i sitt öde handlar det om att verkligen acceptera livet med ett positivt, aktivt bejakande, med ett välkomnande som ger sinnesfrid. ”Ge åt Gud” handlar om att tro på att jag inte är ensam och utelämnad med det svåra, utan att det är överlämnat åt Gud. På ett annat ställe konstaterar han att man sällan möter en människa som lärt sig att bejaka sig själv som hon är, utan bitterhet eller besvikelse. Detta bejakande är vad jag vill jobba på, för ”först när man kärleksfullt accepterar sin ofullkomlighet är man i stånd att växa”. Ah, han är bra, Stinissen, har varit något av en husguru för mig under våren. Ett sista citat, bara helt apropå: ”Kärlek är aldrig något man kräver, inte ens av sig själv.” Allt detta ur boken Störst av allt är kärleken. Läs den och begrunda. Den är full av skyhöga ideal, och samtidigt full av lugnande ”du är tillräcklig, ta det lugnt, du får gå i din egen takt – som också är Guds takt.” Just nu försöker jag suga åt mig av allt det där om att både jag och livet redan är tillräckligt. Jag vill jobba på att sluta sträva efter det perfekta. Slut på den filosofiska utvikningen.

Jag har haft flera perioder under våren då jag sovit dåligt. Precis som i natt vaknar jag nångång en tre-fyra-femtiden, och sen kan jag inte somna om, just som alla andra 70-åriga tanter… De senaste veckorna har jag sovit bra, men nu är jag förstås lite rädd att en ny sömnproblemsperiod är på gång. Men jag ska försöka tänka att vad gör nu det om jag sitter uppe halva natten i natt, och vad gör nu det om jag gör det i nån vecka framöver – jag får ju ändå planera dagen som jag vill och kan sova sen. Och vad gör nu det om jag måste sova bort halva dagarna fast jag helst haft samma dygnsrytm som Christian? Livet är bra i alla fall. Och det är lugnt och skönt här uppe, rum för intressanta tankar och fridfullhet. Och nyss hade jag en fin morgonhimmel alldeles utanför (som nu omvandlats till dimma) och fåglarna hörs genom den halvöppna balkongdörren. Och så vidare…