Märkt: vara gift
Tänkvärt om äktenskap
Uppdatering: Äsch, först kunde man komma åt artikeln men nu måste man plötsligt vara prenumerant och inloggad. Så tyvärr. Men inlägget får stå som det är.
Här är en läsvärd artikel om äktenskap, vad det är och kunde vara. Här finns mycket tänkvärt så klicka för all del upp den om du ens är lite intresserad av ämnet. Ett citat som får belysa artikelns tema:
Att hitta den stora kärleken har blivit vår tids frälsning. För kyrkan är det en jätteviktig utmaning att peka på något annat.
Jag har själv suttit i romantikfällan och småningom tagit mig loss. Och som nybliven förälder tänker jag att det också skulle vara viktigt att sluta romantisera föräldraskapet eftersom jag vet att den krassa verkligheten kommer som en chock för många (själv var jag ju inställd på att det kommer att vara tungt och eländigt… och det har det varit på många punkter, men ärligt talat också fint och trevligt.)
FEM
Fem år som herr och fru Granlund och fem månader med Oliver. Det ska förstås förevigas med en bild! Vi orkar inte kamma oss så mycket men Christian drar i alla fall på sig en skjorta. Vi orkar inte bry oss om att solen och löven ger konstiga fläckar i ansiktet heller. Eller ta så många bilder att vi skulle ha en där alla tre ser ut som sitt snyggaste jag. Men det är väl en ganska ärlig bild av livet med en liten då man redan hunnit vara tillsammans några år.
Tre år
En bild från 28 maj för tre år sedan. Jag minns hur spänd jag var då vi väntade på att musiken skulle börja spela då vi skulle gå in i kapellet. Hur det var att stå med skakiga ben framme vid altaret. Hur kul det var att ha fest, hur rörd jag var över alla som hade som var med och hade satsat, maten som blev så lyckad… Och sen började livet tillsammans på riktigt! Ikväll ska vi fira med indiskt.
Ja men visst ja, man kan ju lyssna på musiken igen. Det finns många minnen och känslor inbakade i de där styckena vi valde.
2013
Som sig bör så satte jag och Christian oss ner en stund och påminde oss om vad vi gjort i år och talade lite om förhoppningar för det kommande året.
2013 har varit ett ganska händelserikt år.
- Jag fick gradun färdig och blev utexaminerad.
- Vi köpte bil.
- Vi flyttade från Åbo till Vasa.
- Jag började frilansa. Det gick otroligt enkelt att börja på – några telefonsamtal och mejl, och sen har det rullat på i lagom takt. Jag gillar det.
- Jag sökte jobb, en massa jobb. Jag fick tre av dem. Tackade nej till ett. Jobbade ett par månader med det andra. Landade sist och slutligen i det tredje, på bokhandeln. Det gillar jag också, det känns som att jag jobbmässigt är på rätt plats i livet just nu. (Tur att jag tackade nej till det där första trots att en stor del av mig tyckte att jag var idiotisk och samma del var lite obekväm med vad folk skulle tänka om de hade vetat.)
Nu på höstkanten har det inte hänt särskilt mycket omvälvande, men om allt går enligt våra planer och förhoppningar blir också 2014 ett år fyllt av spännande förändringar!
2013 har varit ett rätt så bra år. Betydligt mindre omtumlande på det känslomässiga planet än till exempel förra året. Bortsett från en del PMS. Suck för det eländet. (Fast jag hoppas att jag hittat en grej som hjälper – har bara inte hunnit testa ännu.)
Det gör mig mycket gott att vara gift, det har jag tänkt på i år (också). Det ger så goda tillfällen att ställas inför alla sidor av sig själv och samtidigt alla sidor hos en annan och faktiskt vara tvungen att försöka göra det bästa av precis allt som den blandningen ger upphov till. Och man kan växa så tryggt och bra med en klok och god och kärleksfull man. Det tar tid för mina leva-tillsammans-insikter att mogna fram, och ofta ännu längre tid förrän de blir handling. Tror jag ska jobba på det där med mera handling under 2014.
Christian
Jag älskar den här mannen.
Idag har vi varit gifta i två år.
Om att bo ensam
Jag skjutsade nyss Christian till tågstationen. Han ska på kurs och arbetsresa och är borta hela fem dagar, ända till fredag. Och jag suckar för mig själv och undrar hur jag ska få tiden att gå. Förra veckan var han också borta, då bara två dagar, och redan det var fullt tillräckligt. Jag avundas inte de kvinnor vars män regelbundet är på arbetsresor.
Det intressanta med allt detta är att jag brukar trivas så bra med att bo ensam. Mina två år för mig själv i en etta var lyxiga, och de år jag har bott med folk har det alltid känts skönt om man nån gång fått ha huset för sig själv. (Jag tycker nog om er, familj och kämppisar.) Men nu är det bara tomt och ensamt och trist och jag går mest runt och är rastlös. Tänk så det kan ändra. (Och tänk så bra att jag trivs så bra med hans närvaro!)
Så tills Christian kommer tillbaka och vår trevliga vardag kan fortsätta, måste jag riktigt aktivt försöka komma in i den där sköna ensamhetsstämningen från förr. Dessutom har jag sparat en massa skrivjobb och fotoredigerande som ska få fylla dagarna.
Kort odlingsrapport: Idag planterade jag om den första omgången basilika och sådde lite mer av allt möjligt.
Dagens tanke
Det svåraste i ett förhållande är inte att leva tillsammans med den andre, utan att leva tillsammans med sig själv.
Jag och mig själv och lite Kent
Oj så länge det är sedan jag har lyssnat på Kent. Men just nu är jag i precis rätt stämning: min tillfälliga vresighet och mitt allmänna missmod håller på att vända mot det bättre, och i bakgrunden finns ändå en stark medvetenhet om att livet är gott trots kvällens humörsvacka. Tur att man har en snäll man som gett sin lynniga fru massage och försökt tala om trevliga saker med henne. Nu sover han och jag sitter här och försöker balansera mig framför datorn.
Jag tycker annars att det är lite intressant hur man ställs inför de mest varierande sidor av sig själv i ett förhållande. Jag var inte så van med det till först och tyckte det var lite jobbigt. Klart att jag varit på dåligt humör då och då under hela livet, men hemma hos familjen stängde jag mest in mig i mitt rum om det bara var möjligt, och då jag bodde ensam eller med kämppisar som man kunde hålla lite mera distans till de stunder då det behövdes blev alla de där humörnyanserna aldrig så tydliga. Men nu kommer de minsann fram, riktigt utkristalliseras känns det som, och det är nog mest de mer negativa som jag har fått försöka acceptera som en del av min personlighet. Det skulle väl vara mest skonsamt mot Christian om jag fortsatte stänga in mig, men på nåt sätt går det inte längre, inte i den här relationen och i det här läget. Han får allt, på gott och ont. Är det skrämmande eller är det bra att det fortfarande finns något hos en själv att lära känna efter mer än tjugo år av självbetraktelse?
Vår första bröllopsdag
Igår alltså. Vi åt italiensk glass och myste hela kvällen. Det känns som att året gått väldigt snabbt. Ibland har det varit alldeles underbart att vara gift, oftast sådär stillsamt vardagstrevligt och ibland svårt, smärtsamt och frustrerande. Men det har alltid känns som att det varit värt det, också de där svårare stunderna. Den här bilden snor jag från en fb-sida, för att jag verkligen gillar den här inställningen:
Halvårsdag
Idag firar jag och Christian ett halvår som gifta. Dagen till ära lagade vi god mat med efterrätt, och drack säsongens första glögg. Det har verkligen varit ett trevligt halvår!
(Och jag fick en hyacint!)
För övrigt:
– Jag tror jag har börjat sjunga i gospelkör. Har varit på en övning och det var skoj, så jag fortsättern nog.
– Idag hämtade jag cykeln från reparatören. Han såg ut som Mr. Burns i Simpsons, men verkade inte speciellt ondskefull.
– Har börjat läsa Sagan om Ringen igen. De är fortfarande bra.
Johannele 