Tagged: tankar

Små vardagstriumfer / att bära sorg

Jag har sytt en svart klänning eftersom min ha gått upp i vikt-garderob fortfarande är lite bristfällig då det kommer till finkläder. Jag ville ha ett tunt linnetyg och hittade ett i tygbutikens restlådor. Det var den enda biten som fanns kvar och den var 1,60 m lång. I mönstret stod det att man behövde 2,20 m. Jag sökte igenom butikens övriga tygrullar och bad en expedit om hjälp med att hitta andra alternativ, men det enda hon kunde erbjuda var riktigt grovt linne eller allehanda viskostyg och läskiga stretchtyg. Då bestämde jag mig för att chansa och köpte det fina linnetyget.

Fotot visar ögonblicket av triumf, då alla mönsterbitar är utradade på tyget (förutom en av de två små till vänster som skulle klippas två gånger, men ni ser att jag har sparat plats för den). Och då hade jag till och med förlängt alla kjolbitar med tio centimeter. Triumfen fick sig dock en törn då jag några ögonblick senare märkte att den andra av de små bitarna till vänster skulle klippas två gånger mot vikt kant. Då funkade pusslet inte längre, men med lite skarvande på några ställen som inte skulle synas ordnade det sig det också. Man brukar komma långt med optimism och envishet…

DSC_1755 (2)

Klänningen är färdig så när som på några stygn som ska sys för hand, och den blev helt okej.

Då mamma ringde och berättade att mormor hade dött var jag precis på väg ut genom dörren till veckans jobb-gympa. Jag hade vetat att det bara var en tidsfråga så beskedet var väntat, men jag kände mig ändå ganska ledsen då jag for iväg till gympan. I den situationen saknade jag att ha något materiellt tecken på sorg att ta till, som sorgkläderna från förr i tiden. Det kändes dumt att gå där bland mina kollegor och låtsas som ingenting. Samtidigt var det inget alternativ att fånga allas uppmärksamhet och tillkännage att ”jo, förresten har min mormor dött”…

Där och då skulle jag gärna ha tagit på mig någon konkret sak som ordlöst men tydligt hade sagt åt alla att jag har förlorat någon i min närhet. Och just av den orsaken skrev jag ett inlägg om mommo på facebook då jag kom hem. Jag tycker döden är för undangömd i dagens samhälle, med följden att man inte vet hur man ska hantera den. Alla ställs ändå inför närståendes död, och småningom sin egen, och jag tror inte det är bra att vi bara går runt och låtsas som inget. På det sättet tror jag att sociala medier i viss mån fyller den funktion sorgkläderna hade förr. De ger rum för ett tillkännagivande som inte ställer samma krav på mottagaren som om man hade sagt samma sak ansikte mot ansikte. Det viktiga är att saken blir sagd istället för att förtigas, och att den som läser det är fri att välja hur man reagerar.

Annonser

#metoo

Knappast någon har väl undgått #metoo-fenomenet de senaste dagarna? Där folk som blivit utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier skriver #metoo på sociala medier för att visa hur omfattande problemet faktiskt är.

Själv tänkte jag först att de saker som jag har varit med om är små och ”inte så farliga”. Inget att skriva #metoo om. Bara sånt som man får stå ut med.

Ganska snabbt gick det upp för mig att det är just därför jag också behöver skriva #metoo. För att jag inte vill förringa allvaret i sexuella trakasserier. För att jag inte vill bidra till just den här andan av ”äh, det var väl inte så farligt – ta det som en komplimang”, en anda som normaliserar närgångna blickar, närgångna ord och närgångna händer. Även om problemet inte har drabbat mig i sin fulla kraft så är jag med och bekräftar att det finns. I mitt fall i form av ett ensiffrigt antal episoder som faller under klassificeringen ”obehagliga men inte traumatiserande”.

Samtidigt vill jag poängtera att den absoluta majoriteten av alla män jag har träffat har betett sig som vanliga, vettiga personer. Hellre än att den här diskussionen skulle handla om ”män gör”” med påföljande ”men kvinnor gör också!”, önskar jag att den bara skulle handla om respekt och gränser, oavsett kön. Att dra gränser och få förutsätta att de inte ens kommer att prövas. Att respektera andras kroppar och utseenden. Att respektera andras gränser, och att dra upp gränser för sig själv om man ställs inför en person som inte själv är kapabel till det.

Kroppsacceptans

Jag, som alltså gick upp ganska mycket i vikt som medicinbiverkning för ett år sedan, hittade för ett tag sedan en tanke som tilltalade mig ganska mycket på bloggen Lite skrik. Så här:

Mera kropp betyder mera jag. I en kultur som ofta vill få kvinnor att bli mindre känns det befriande att min kropp bestämt sig för att bli större. Jag tar mer plats, och har därför lättare att hävda mig i situationer där någon vill förminska mig.

Jag förnekar inte att jag gärna skulle ha kvar min gamla vikt. Till och med min vikt strax efter förlossningen skulle duga fint jämfört med min nuvarande. Men samtidigt har jag lyckats förvånansvärt bra med att inte ta någon stress över att väga så här mycket (särskilt inte efter att vikten stabiliserade sig och slutade gå uppåt). Och det här citatet bara förstärkte insikten om att det kan vara okej att väga mer snarare än mindre. Som en stilla (men tungt vägande…) protest mot snäva skönhetsideal och allmän träninghajp.

Någon gång ska jag gå ner tio kilo, men det är ingen panik med det. Särskilt inte nu då jag har kommit så långt att garderoben är uppdaterad och jag igen har kläder som passar de flesta tillfällen: vinterjackor som faktiskt går att stänga, ett(!) annat par jeans utöver de snart utslitna mammabyxorna som passar… Ja, ni förstår. Som vanligt har jag hittat mycket på loppis och bara köpt några helt nya plagg.

Citatet

Ofta rullar jag förbi alla citatbilder i facebookflödet men det här fick mig att tänka efter:

”En människa som mår bra har aldrig behov av att attackera eller förlöjliga en annan människa.”

Det fick mig att tänka på hur man ser på beteendet hos höns och andra husdjur. Ett aggressivt beteende hos husdjur brukar ses som en beteendestörning, som man oftast kan förebygga. Ibland också träna bort i en trygg och harmonisk livsmiljö där djuret får alla behov tillgodosedda.

För att förebygga aggressivitet och hackning hos höns räcker det oftast långt med behovstillfredsställelse och trevlig och hönsanpassad livsmiljö. Då brukar de vara nöjda och fridsamma, och rangordningen fungerar utan kraftmätningar eller överdrivna markeringar.

Åtminstone hittills har jag inte tänkt på aggression och översitteri som beteendestörningar hos människor. Men egentligen är de väl det. Det är bara så vanliga att man liksom börjar tänka att det hör till. Om jag föreställer mig att alla mådde bra riktigt på djupet och kände sig trygga med sig själva och sin plats i världen då skulle nog mycket se annorlunda ut.

Men det är så komplicerat med folk… Jag är rädd att det inte räcker med jord att krafsa i, lagom grova pinnar att sova på, undangömda reden att värpa i, välavvägt foder och tillräckligt med utrymme i bostaden för att alla ska må bra.

DSC_2586 s

Uppgivenheten

Två nyhetsartiklar:

Stort matsvinn i Europa

Nära 1,4 miljoner barn riskerar att dö av svält

Orkar du inte klicka så säger den ena artikeln att en tredjedel av all mat som produceras i Europa kastas bort. Den andra säger att nästan 1,4 miljoner barn riskerar att dö av svält i år i Nigeria, Somalia, Sydsudan och Jemen.

Det är så sjukt och jag känner mig så uppgiven. Jag äcklas av vårt överflödssamhälle med våra välfyllda kylskåp där öppnade påläggsförpackningar ruttnar och odrucken mjölk surnar, och våra välfyllda butiker där en tredjedel ruttnar för att vi ska ha tillräckligt att välja på. Jag äcklas av våra noga valda livsstilar och våra dieter* som vi finslipar medan miljoner svälter. Jag vet ju att det inte bara går att skicka överbliven mat till Afrika, utan att det handlar och system och strukturer som man som privatperson knappast kan påverka särskilt mycket. Jag har gett pengar till Unicef för barn i krisområden men det känns otillräckligt.

Herre, förbarma dig.

* Med dieter menar jag inte här människor med diagnoser som blivit föreskrivna dieter, utan jag talar om friska människor som väljer sin diet självmant. Egentligen tycker jag det är bra att folk försöker ta ansvar för sin hälsa genom att ta till sig forskningsresultat kring mat, men jag upplever många gånger att det går till överdrift. Att dieterna blir ett sätt för oss att tro att vi har kontroll över saker vi i slutändan inte kan kontrollera.  Att frälsningen ligger i att vi äter si eller så. Särskilt då forskningsresultaten som påverkar oss tenderar komma med motstridiga budskap med tio-femton års mellanrum.

Jag menar också att dieterna är ett uttryck för att vi anser oss kunna kräva och ha rätt (rätt att välja minsta detalj i vad vi äter i just det här fallet). Jag tror att det förvränger vårt perspektiv så att vi missar hur privilegierade vi är och hur bra vi har det. Då börjar vi tro att vi måste hålla hårt i vad vi har för att inte bli utan.

Dessutom ser jag det här med dieter och livsstilar som ett uttryck för vår individualism, och den individualismen rymmer ingen solidaritet med den enorma mänsklighet som vi råkar ha hamnat i den mest privilegierade ändan av. 

Och jo, jag är själv en del av det hela. Jag må äta utan specialdiet men istället sitter jag där och planerar hur jag ska tapetsera och vilka möbler jag vill byta ut för att få en mer harmonisk helhet i hemmet. Samtidigt som jag vet att inget svältande barn blir mätt bara för att jag låter bli. Eller för att dietisterna ger upp sina dieter. 

Vi kör på rosa vi

Överlag har jag inga starka åsikter om vad folk ska göra eller inte göra med sina barn så länge de behandlar dem väl. Börja jobba vid nio månader eller vare hemma med barnen i fem år – det gör man som det passar bäst. Samsova eller femminutersmetoden, fine, ni gör hur ni vill. Ja, det var nu två exempel.

dsc_0878

Men det här med rosa och blått har jag varit avogt inställd till redan långt innan jag själv fick barn. Det gör mig riktigt upprörd att rosa eller blått är de enda alternativen många gånger då man ska köpa kläder eller saker till barnet. Varför inte grönt eller gult eller orange eller rött eller lila eller brunt eller grått? Nej, nej, redan från början ska det vara klart och tydligt att lilla Tilde minsann är en flicka i sin söta rosa, hello-kittyprydda body med påsydda volanger. Medan lille Egon i sin blåa dräkt kommer att bli en riktig karlakarl.

Missförstå mig inte. Jag har inget emot konceptet kön och jag ser det som självklart att det finns skillnader mellan könen. Men jag vill inte vara tvungen att betona könet på min bebis med varenda köp jag gör. Om det bara är möjligt väljer jag en neutral färg, men så händer det att jag ställs inför en rosa gunga eller en blå gunga. Eller som idag, en rosa passa in figurerna i hålen-boll eller en blå. Båda gångerna tog jag den rosa.

Några rosa plagg har Oliver inte, däremot en del röda. Jag tycker att rött gott kunde vara en könsneutral färg (och så tänker jag på en situation vi nyligen råkade ut för på stan. En snäll tant kom fram och pratade med Oliver som hade på sig turkos halare och röd mössa: ”Åh så fina ögon – de där kommer du nog att charma pojkarna med!” Jag skrattade och sa ”jag hoppas nog att han charmar fler flickor!”. För det gör jag.)

Så länge han själv inte har någon skillnad protesterar jag mot systemet genom att välja rosa. Sedan då han vill välja själv och har vänner som kan pika kommer jag att anpassa mig. Men tills vidare leker vi alltså med rosa hos oss, samtidigt som vi gott kan klä oss i traktortröjor ibland.

dsc_0883

Granen och nåden

En stjärna hänger över diskbänken. Bänken har varit smutsigare och mer fylld med odiskade staplar än vad den brukar det senaste året. Då jag ser på stjärnan över vardagens stökiga ansamlingar tänker jag ”nåd”. En betlehemsstjärna som lyser nåd, som påminnelse om att man får låta de yttre fläckarna och skavankerna vara eftersom de inte är problemet. Ju mer jag ser på den desto bättre blir det.

dsc_0426

Jag har många gånger prioriterat bort städning i år – för att orka med Oliver och mig själv och allt annat. I vissa fall har det gått enkelt. I vissa fall har jag suckat över smutsen men aktivt valt att låta den vara, och i vissa fall är det svårt. Som med diskbänken. I jul ska jag i alla fall försöka låta bli att tjata om städning. Och var lite nådiga med er själva alla ni julstädande kvinnor.

Och så granen. I år har vi en babyanpassad version, en kort och tjock en utom räckhåll på ett bord i vardagsrummet:

dsc_0436