Tagged: tankar

Uppgivenheten

Två nyhetsartiklar:

Stort matsvinn i Europa

Nära 1,4 miljoner barn riskerar att dö av svält

Orkar du inte klicka så säger den ena artikeln att en tredjedel av all mat som produceras i Europa kastas bort. Den andra säger att nästan 1,4 miljoner barn riskerar att dö av svält i år i Nigeria, Somalia, Sydsudan och Jemen.

Det är så sjukt och jag känner mig så uppgiven. Jag äcklas av vårt överflödssamhälle med våra välfyllda kylskåp där öppnade påläggsförpackningar ruttnar och odrucken mjölk surnar, och våra välfyllda butiker där en tredjedel ruttnar för att vi ska ha tillräckligt att välja på. Jag äcklas av våra noga valda livsstilar och våra dieter* som vi finslipar medan miljoner svälter. Jag vet ju att det inte bara går att skicka överbliven mat till Afrika, utan att det handlar och system och strukturer som man som privatperson knappast kan påverka särskilt mycket. Jag har gett pengar till Unicef för barn i krisområden men det känns otillräckligt.

Herre, förbarma dig.

* Med dieter menar jag inte här människor med diagnoser som blivit föreskrivna dieter, utan jag talar om friska människor som väljer sin diet självmant. Egentligen tycker jag det är bra att folk försöker ta ansvar för sin hälsa genom att ta till sig forskningsresultat kring mat, men jag upplever många gånger att det går till överdrift. Att dieterna blir ett sätt för oss att tro att vi har kontroll över saker vi i slutändan inte kan kontrollera.  Att frälsningen ligger i att vi äter si eller så. Särskilt då forskningsresultaten som påverkar oss tenderar komma med motstridiga budskap med tio-femton års mellanrum.

Jag menar också att dieterna är ett uttryck för att vi anser oss kunna kräva och ha rätt (rätt att välja minsta detalj i vad vi äter i just det här fallet). Jag tror att det förvränger vårt perspektiv så att vi missar hur privilegierade vi är och hur bra vi har det. Då börjar vi tro att vi måste hålla hårt i vad vi har för att inte bli utan.

Dessutom ser jag det här med dieter och livsstilar som ett uttryck för vår individualism, och den individualismen rymmer ingen solidaritet med den enorma mänsklighet som vi råkar ha hamnat i den mest privilegierade ändan av. 

Och jo, jag är själv en del av det hela. Jag må äta utan specialdiet men istället sitter jag där och planerar hur jag ska tapetsera och vilka möbler jag vill byta ut för att få en mer harmonisk helhet i hemmet. Samtidigt som jag vet att inget svältande barn blir mätt bara för att jag låter bli. Eller för att dietisterna ger upp sina dieter. 

Vi kör på rosa vi

Överlag har jag inga starka åsikter om vad folk ska göra eller inte göra med sina barn så länge de behandlar dem väl. Börja jobba vid nio månader eller vare hemma med barnen i fem år – det gör man som det passar bäst. Samsova eller femminutersmetoden, fine, ni gör hur ni vill. Ja, det var nu två exempel.

dsc_0878

Men det här med rosa och blått har jag varit avogt inställd till redan långt innan jag själv fick barn. Det gör mig riktigt upprörd att rosa eller blått är de enda alternativen många gånger då man ska köpa kläder eller saker till barnet. Varför inte grönt eller gult eller orange eller rött eller lila eller brunt eller grått? Nej, nej, redan från början ska det vara klart och tydligt att lilla Tilde minsann är en flicka i sin söta rosa, hello-kittyprydda body med påsydda volanger. Medan lille Egon i sin blåa dräkt kommer att bli en riktig karlakarl.

Missförstå mig inte. Jag har inget emot konceptet kön och jag ser det som självklart att det finns skillnader mellan könen. Men jag vill inte vara tvungen att betona könet på min bebis med varenda köp jag gör. Om det bara är möjligt väljer jag en neutral färg, men så händer det att jag ställs inför en rosa gunga eller en blå gunga. Eller som idag, en rosa passa in figurerna i hålen-boll eller en blå. Båda gångerna tog jag den rosa.

Några rosa plagg har Oliver inte, däremot en del röda. Jag tycker att rött gott kunde vara en könsneutral färg (och så tänker jag på en situation vi nyligen råkade ut för på stan. En snäll tant kom fram och pratade med Oliver som hade på sig turkos halare och röd mössa: ”Åh så fina ögon – de där kommer du nog att charma pojkarna med!” Jag skrattade och sa ”jag hoppas nog att han charmar fler flickor!”. För det gör jag.)

Så länge han själv inte har någon skillnad protesterar jag mot systemet genom att välja rosa. Sedan då han vill välja själv och har vänner som kan pika kommer jag att anpassa mig. Men tills vidare leker vi alltså med rosa hos oss, samtidigt som vi gott kan klä oss i traktortröjor ibland.

dsc_0883

Granen och nåden

En stjärna hänger över diskbänken. Bänken har varit smutsigare och mer fylld med odiskade staplar än vad den brukar det senaste året. Då jag ser på stjärnan över vardagens stökiga ansamlingar tänker jag ”nåd”. En betlehemsstjärna som lyser nåd, som påminnelse om att man får låta de yttre fläckarna och skavankerna vara eftersom de inte är problemet. Ju mer jag ser på den desto bättre blir det.

dsc_0426

Jag har många gånger prioriterat bort städning i år – för att orka med Oliver och mig själv och allt annat. I vissa fall har det gått enkelt. I vissa fall har jag suckat över smutsen men aktivt valt att låta den vara, och i vissa fall är det svårt. Som med diskbänken. I jul ska jag i alla fall försöka låta bli att tjata om städning. Och var lite nådiga med er själva alla ni julstädande kvinnor.

Och så granen. I år har vi en babyanpassad version, en kort och tjock en utom räckhåll på ett bord i vardagsrummet:

dsc_0436

Kintsukuroi

Jag stötte nyss på en jättefascinerande grej! Kintsugi, eller kintsukuroi – att reparera sprickor (i porslin) med guldmassa. Så blir föremålet både vackrare (det är tanken i alla fall) och mer värdefullt, trots att det har varit trasigt. Jag är nästan oförklarligt fängslad av hela idén. Den känns som den optimala motkraften mot allt vad slit-och-släng heter. Och så kan man tänka i kintsukuroi-banor om alla trasiga människor också och då blir det ju nästan ännu bättre.

kintsugi

Herre, förbarma dig

… över alla de som är rädda och tror sig ha så lite välfärd och trygghet att inget räcker åt dem som har ännu mindre och ber om hjälp. För var annat än rädsla (hemska tanke om det är hat) får folk att bygga – eller stå som – murar?

För på riktigt. Oavsett hur dyster ekonomin ser ut har vi det bättre än de flesta. Vi har råd. Och ja. Det är klart att det skulle vara bäst att hjälpa på plats, men då folk en gång kommer hit och ber om hjälp behöver man väl inte gå över bron efter vatten. Eller skicka dem tillbaka över havet för att kunna hjälpa dem. Ibland låter ”hjälpa på plats” mest som en till intet förpliktande undanflykt, faktiskt. (Och var ska man ens börja nysta i den härva som är ”på plats”…?)

Och som En gul apelsin skrev på sin blogg, om det var Ryssland som var i kris och miljoner tog sig över gränsen till Finland, skulle vi då vara lika ivriga att åberopa Dublinförordningen?

Visst är jag också fundersam, för det här är antagligen bara början. Det kan hända att jag faktiskt får ge upp lite av min bekvämlighet, på ett eller annat sätt, istället för att bara tala om att ”vi”, sådär vagt och allmänt, borde göra något. Det kan hända att Finland småningom inte längre ser ut riktigt som vi är vana vid. Och det skrämmer mig lite att så många visar sig hålla så hårt i sitt eget och att det som i lugna tider bara är små sprickor på ytan mellan folk och grupperingar ( i Finland, i EU) plötsligt kan bli avgrundsdjup då det blir mer tillspetsat.

Men jag har alltid trott att rädsla är en av de sämsta orsakerna till att göra eller låta bli att göra. Speciellt om man tror på att något är gott och rätt.

(Nej, hittills har jag inte gjort någonting annat än begrundat situationen. Men det är en början. Just nu känns det i alla fall som att jag vill ta ställning åtminstone i ord om inte annat.)

Alltså vaccin…

Jag gav mig in i den debatten en gång och jag gör det inte igen (eller är det just det jag gör just nu?). Vilken fanatism i alla fall! Båda lägren är ju lika välvilliga i den bemärkelsen att de bara vill det de tror är det allra bästa för sina barns hälsa (eller mänsklighetens hälsa) och vackert så. Men som sagt. Vilken fanatism.

Jag är visserligen humanist och vi är sällan så måna om våra ”sanningar” som naturvetarna, men mitt allmänna intryck av vetenskapsvärlden är att sanningarna för det mesta är reviderbara. Särskilt inom väldigt komplexa och svåröverblickade områden som den mänskliga biologin. Så det känns lite galet att folk gräver ner sig i ställningskrig runt två läror som man högst sannolikt ser annorlunda på om några decennier. Kan det inte få vara okej att inte kunna veta allt helt säkert? Om man försöker sätta sig in och ta ställning så mycket som en samvete kräver, gör det man tror är bäst och bara lever med att man ändå inte kan veta säkert? Och eftersom man inte vet säkert ger det lite mer utrymme åt andra att göra på ett annat sätt än en själv.

Det är bra att saken lyfts fram och diskuteras, det är bra att folk vill sina barns bästa och läser på och är engagerade. Men kan ni inte sluta vara så fanatiska?

Att vara nöjd

Igår var det Overshoot Day. ”Årligen beräknar forskare belastningen på naturen och får på så sätt fram ett datum för när årsproduktionen av ekologiska resurser är förbrukad”, förklarar medierna. Det var alltså igår.

Igår packade jag några flyttlådor med saker, och idag tänker jag packa några till med mera saker. Idag köper Christian (kanske) en bil han har sett på eftersom vi ”behöver” två bilar, och till helgen flyttar vi in i vårt hus.

Jag tänker på att vara nöjd med det man har. Att inte jämföra sig så mycket med andra utan fundera på vad man själv faktiskt ”behöver”. (Jag skriver ”behöver” eftersom jag tror att precis alla ni som läser det här redan har allt ni materiellt sett faktiskt behöver. Sen finns det ju mindre akuta ”behöver” som det också kan vara okej att sträva efter.) Eller, om man absolut måste jämföra sig, att se till att göra det med mänskligheten som helhet och inte bara den där rikaste tio procenten som ligger ovanför en själv på skalan. Se lite längre än till grannen, längre än till medelfinländaren eller medeleuropén.

Är ni nöjda? Jag tror att jag håller på att bli mer och mer nöjd. Jag ser på vad jag har och väldigt få ”jag skulle ännu behöva” dyker upp. Men å andra sidan. Det finns ett hus att snygga upp, en trädgård att plantera. Jag behöver inte nya tapeter och en wc på övervåningen och en trettiometers häggmispelhäck. Men jag kan inte förneka att jag verkligen vill ha.

Vad försöker jag egentligen säga? Jag tror inte att vi kan fortsätta så här som vi gör nu. Jag vet att jag inte är den mest extrema konsumenten, men trots det vill jag tänka igenom min livsstil. Vem gör jag egentligen saker för? För omvärldens ögon, för min egen självbild, för mitt nöjes skull eller för att jag och alla andra här i världen ska ha det tillräckligt bra på riktigt, varken mer eller mindre?

Vad det betyder i praktiken att ha det ”tillräckligt bra” tåls att tänka på. Hur mycket onödigt men trevligt (som nya tapeter) får man unna sig? Är det okej att ha satt sig i en situation där man måste köpa ett till skåp eftersom alla ens saker inte ryms in någonstans annars? Vad lever jag egentligen för, varför förtjänar jag pengar och är det faktiskt ett självändamål att sträva efter att förtjäna mer för att kunna konsumera mer? (Och för att kunna betala mer skatt för att upprätthålla välfärdssamhället och hela härvan av om vi faktiskt måste ha ekonomisk tillväxt…) Det här tänker jag på i flyttider, en dag då vi redan lever på lånade resurser. Ta och tänk lite på det du också.