Tagged: tankar

Slakten – och tusen tankar

(Info för känsliga: Ni får se döda tuppar och kött men inlägget visar inga bilder på blod eller inälvor.)

Nu är det gjort. Tre av de fyra tupparna är slaktade och i en skål i kylskåpet ligger vingar, lår och bröstfiléer.

Jag hade gruvat mig innan och funderat på hur jag skulle göra. Helst hade jag gett bort dem till någon som velat ha levande tuppar till sin hönsflock, men de flesta hönsägare har tuppar i överflöd så det fanns ingen efterfrågan.

Att behålla alla var inget alternativ. Om inte annat för att de hade börjat slåss så mycket att det bara var en tidsfråga innan de skulle skada varandra ordentligt.

Tanken på att jag ska äta upp dem tar emot. Jag tycker själv att det är dumt att det tar emot, av flera orsaker:  Jag vet att de här tupparna har haft ett gott liv i relativ frihet, med möjlighet att ge utlopp för instinkter (bada i jord, sova på pinnar), med få stressmoment i livet och med bra foder och tillväxt i naturlig, ganska långsam takt. Inget av detta utom bra foder är någon självklarhet vid storskalig broilerproduktion.  Ändå går det lättare att äta en anonym broiler från butiken.

Naturligtvis är det just anonymiteten det handlar om. Det är skillnad på en bit kött som man aldrig har sett som annat än kött, och på en levande tupp som man har följt från att den varit kyckling. Som man har utfodrat, burit vatten åt, städat hönshuset åt. Iakttagit, sett att den har en egen personlighet. Även om jag inte har bemödat mig om att tupparna ska bli tama kändes det – fast jag visste att den här dagen skulle komma –  ändå som att de på något plan var husdjur. Och då blir det genast svårt.

Men jag tycker om självhushållning, som princip. Och varifrån ska man som självhushållare få sitt kött om man inte ens klarar att nacka sina tuppar?

Jag har funderat jättemycket kring köttätandets och djurhållandets etik, men kan bara konstatera att jag inte är beredd att bli vegetarian (även om jag gott kunde minska på köttätandet). Och då är det bara att stänga av tankarna om jag ska komma någon vart.

DSC_0767s

Tre av fyra tuppar, levnadsglada, nyss fyllvuxna. Den svarta fick leva vidare, men för de två ljusa plus en som inte syns på bild blev det yxan.

Bort skulle de och köttätare är jag. Genom att ta vara på köttet tänker jag att de ändå kom till nytta på något sätt, istället för att vi bara skulle ha nackat dem och grävt ner dem helt kallt. Bara dödat dem för att de var ”onödiga” och började bli till besvär. Att ta vara på köttet gav dödandet ett mer berättigat syfte, så som jag resonerade kring det.

Egentligen är väl det här en av de mest etiska sätten att få kött av tamdjur, att föda upp dem själv och veta att man tagit hand om dem bra. Att det är lite mödosamt och att mängderna kanske inte blir så oändliga som då det kommer till massproducerat, köpt kött.

DSC_0880s

Hönsfarmarens dotter och dagens sakkunniga, med andra ord mamma, skrider till verket med att flå och stycka. Jag tittade på och lärde mig och provade litegrann men tyckte det var obehagligt att bryta ben och vingar och bända skinnet av ett alldeles nyss levande djur. De färdiga köttbitarna klarade jag av att skölja rena från fjädrar (en sån bragd…) fast de fortfarande var varma. Jag vill klargöra att det röda på diskbänkskanten är målarfärg, med tanke på mitt löfte i början av inlägget.

För vissa (som äldre landsortsbor) är det här inget man behöver filosofera kring eller vara blödig över, medan det för många säkert skulle kännas ungefär som det gjorde för mig. Och till oss säger jag: så länge vi äter kött tror jag vi behöver närma oss köttproduktionens realiteter, åtminstone i teorin om man inte gör det i praktiken som jag har gjort.

Så jag gav mig själv utmaningen att nacka tupparna, flå dem, laga köttet och äta. De två första stegen är avklarade, tack vare mina två medhjälpare: Christian som höll i yxan och mamma som höll i styckningskniven. (Tack för hjälpen!) Själv höll jag i tuppbenen under själva avlivandet eftersom de har en reflex att sprattla och flaxa ganska mycket efter att de dött. (Nej, jag ska inte berätta om hur det skvätte blod över hela ansiktet och glasögonen på mig där i ett skede… tur att jag inte är så känslig för sånt i alla fall.)

Här är slutresultatet:

DSC_0883s

Återstår att se hur det går med ätandet.

Annonser

Strödda tankar

…som jag känner för att dela med världen.

En sak jag gillar med vår diet är att man alltid ska koka tillräckligt för att det ska räcka till lunch följande dag. Visst har vi gjort det i någon mån också tidigare men inte systematiskt på samma sätt som nu. Skönt att alltid ha lunch till hands utan att behöva tänka desto mer på den saken!

Dagens lunch åt jag redan klockan tio eftersom jag skulle iväg till stan genast efter det. Och nu till den andra saken jag gillar med vår diet: att man hålls mätt så länge! Jag, som generellt har lågt blodsocker och snabbt brukar bli hungrig, tycker det är lyxigt att kunna göra saker i många timmar utan att hela tiden fundera på nästa mellanmål. Som nu idag. Lunch kl.10, hem kl. 16. Däremellan hade jag bara ätit två små ostbitar och några mandlar som jag hade med mig och var ändå inte speciellt hungrig då jag kom hem.

Till stan ja. Tror att jag aldrig tidigare har lyckats boka in tre intervjuer på samma dag och dessutom samma stadsresa. Men idag lyckades det. Kändes effektivt!

Skidåkning är något jag har mycket ambivalenta känslor för. Lågstadiets skidtävlingar – död och pina! Elljuspår med branta uppförsbackar och svängar i nedförsbackarna så att man aldrig kan slappna av – heller inte kul. Men en lugn skidtur i marssol över åkrarna eller på ån, det kan jag trivas med. Nu har ju vädret varit gynnsamt (åtminstone dagtid) och jag har skidat hela tre gånger. Det är anmärkningsvärt ska ni veta. En starkt bidragande orsak är grannfruns skidspår över åkrarna som går förbi tio meter från vårt hus. Det finns liksom inga ursäkter då spåret ligger så nära.

Utsikt över spåret från vardagsrumsfönstret:

DSC_2802

Små vardagstriumfer / att bära sorg

Jag har sytt en svart klänning eftersom min ha gått upp i vikt-garderob fortfarande är lite bristfällig då det kommer till finkläder. Jag ville ha ett tunt linnetyg och hittade ett i tygbutikens restlådor. Det var den enda biten som fanns kvar och den var 1,60 m lång. I mönstret stod det att man behövde 2,20 m. Jag sökte igenom butikens övriga tygrullar och bad en expedit om hjälp med att hitta andra alternativ, men det enda hon kunde erbjuda var riktigt grovt linne eller allehanda viskostyg och läskiga stretchtyg. Då bestämde jag mig för att chansa och köpte det fina linnetyget.

Fotot visar ögonblicket av triumf, då alla mönsterbitar är utradade på tyget (förutom en av de två små till vänster som skulle klippas två gånger, men ni ser att jag har sparat plats för den). Och då hade jag till och med förlängt alla kjolbitar med tio centimeter. Triumfen fick sig dock en törn då jag några ögonblick senare märkte att den andra av de små bitarna till vänster skulle klippas två gånger mot vikt kant. Då funkade pusslet inte längre, men med lite skarvande på några ställen som inte skulle synas ordnade det sig det också. Man brukar komma långt med optimism och envishet…

DSC_1755 (2)

Klänningen är färdig så när som på några stygn som ska sys för hand, och den blev helt okej.

Då mamma ringde och berättade att mormor hade dött var jag precis på väg ut genom dörren till veckans jobb-gympa. Jag hade vetat att det bara var en tidsfråga så beskedet var väntat, men jag kände mig ändå ganska ledsen då jag for iväg till gympan. I den situationen saknade jag att ha något materiellt tecken på sorg att ta till, som sorgkläderna från förr i tiden. Det kändes dumt att gå där bland mina kollegor och låtsas som ingenting. Samtidigt var det inget alternativ att fånga allas uppmärksamhet och tillkännage att ”jo, förresten har min mormor dött”…

Där och då skulle jag gärna ha tagit på mig någon konkret sak som ordlöst men tydligt hade sagt åt alla att jag har förlorat någon i min närhet. Och just av den orsaken skrev jag ett inlägg om mommo på facebook då jag kom hem. Jag tycker döden är för undangömd i dagens samhälle, med följden att man inte vet hur man ska hantera den. Alla ställs ändå inför närståendes död, och småningom sin egen, och jag tror inte det är bra att vi bara går runt och låtsas som inget. På det sättet tror jag att sociala medier i viss mån fyller den funktion sorgkläderna hade förr. De ger rum för ett tillkännagivande som inte ställer samma krav på mottagaren som om man hade sagt samma sak ansikte mot ansikte. Det viktiga är att saken blir sagd istället för att förtigas, och att den som läser det är fri att välja hur man reagerar.

#metoo

Knappast någon har väl undgått #metoo-fenomenet de senaste dagarna? Där folk som blivit utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier skriver #metoo på sociala medier för att visa hur omfattande problemet faktiskt är.

Själv tänkte jag först att de saker som jag har varit med om är små och ”inte så farliga”. Inget att skriva #metoo om. Bara sånt som man får stå ut med.

Ganska snabbt gick det upp för mig att det är just därför jag också behöver skriva #metoo. För att jag inte vill förringa allvaret i sexuella trakasserier. För att jag inte vill bidra till just den här andan av ”äh, det var väl inte så farligt – ta det som en komplimang”, en anda som normaliserar närgångna blickar, närgångna ord och närgångna händer. Även om problemet inte har drabbat mig i sin fulla kraft så är jag med och bekräftar att det finns. I mitt fall i form av ett ensiffrigt antal episoder som faller under klassificeringen ”obehagliga men inte traumatiserande”.

Samtidigt vill jag poängtera att den absoluta majoriteten av alla män jag har träffat har betett sig som vanliga, vettiga personer. Hellre än att den här diskussionen skulle handla om ”män gör”” med påföljande ”men kvinnor gör också!”, önskar jag att den bara skulle handla om respekt och gränser, oavsett kön. Att dra gränser och få förutsätta att de inte ens kommer att prövas. Att respektera andras kroppar och utseenden. Att respektera andras gränser, och att dra upp gränser för sig själv om man ställs inför en person som inte själv är kapabel till det.

Kroppsacceptans

Jag, som alltså gick upp ganska mycket i vikt som medicinbiverkning för ett år sedan, hittade för ett tag sedan en tanke som tilltalade mig ganska mycket på bloggen Lite skrik. Så här:

Mera kropp betyder mera jag. I en kultur som ofta vill få kvinnor att bli mindre känns det befriande att min kropp bestämt sig för att bli större. Jag tar mer plats, och har därför lättare att hävda mig i situationer där någon vill förminska mig.

Jag förnekar inte att jag gärna skulle ha kvar min gamla vikt. Till och med min vikt strax efter förlossningen skulle duga fint jämfört med min nuvarande. Men samtidigt har jag lyckats förvånansvärt bra med att inte ta någon stress över att väga så här mycket (särskilt inte efter att vikten stabiliserade sig och slutade gå uppåt). Och det här citatet bara förstärkte insikten om att det kan vara okej att väga mer snarare än mindre. Som en stilla (men tungt vägande…) protest mot snäva skönhetsideal och allmän träninghajp.

Någon gång ska jag gå ner tio kilo, men det är ingen panik med det. Särskilt inte nu då jag har kommit så långt att garderoben är uppdaterad och jag igen har kläder som passar de flesta tillfällen: vinterjackor som faktiskt går att stänga, ett(!) annat par jeans utöver de snart utslitna mammabyxorna som passar… Ja, ni förstår. Som vanligt har jag hittat mycket på loppis och bara köpt några helt nya plagg.

Citatet

Ofta rullar jag förbi alla citatbilder i facebookflödet men det här fick mig att tänka efter:

”En människa som mår bra har aldrig behov av att attackera eller förlöjliga en annan människa.”

Det fick mig att tänka på hur man ser på beteendet hos höns och andra husdjur. Ett aggressivt beteende hos husdjur brukar ses som en beteendestörning, som man oftast kan förebygga. Ibland också träna bort i en trygg och harmonisk livsmiljö där djuret får alla behov tillgodosedda.

För att förebygga aggressivitet och hackning hos höns räcker det oftast långt med behovstillfredsställelse och trevlig och hönsanpassad livsmiljö. Då brukar de vara nöjda och fridsamma, och rangordningen fungerar utan kraftmätningar eller överdrivna markeringar.

Åtminstone hittills har jag inte tänkt på aggression och översitteri som beteendestörningar hos människor. Men egentligen är de väl det. Det är bara så vanliga att man liksom börjar tänka att det hör till. Om jag föreställer mig att alla mådde bra riktigt på djupet och kände sig trygga med sig själva och sin plats i världen då skulle nog mycket se annorlunda ut.

Men det är så komplicerat med folk… Jag är rädd att det inte räcker med jord att krafsa i, lagom grova pinnar att sova på, undangömda reden att värpa i, välavvägt foder och tillräckligt med utrymme i bostaden för att alla ska må bra.

DSC_2586 s

Uppgivenheten

Två nyhetsartiklar:

Stort matsvinn i Europa

Nära 1,4 miljoner barn riskerar att dö av svält

Orkar du inte klicka så säger den ena artikeln att en tredjedel av all mat som produceras i Europa kastas bort. Den andra säger att nästan 1,4 miljoner barn riskerar att dö av svält i år i Nigeria, Somalia, Sydsudan och Jemen.

Det är så sjukt och jag känner mig så uppgiven. Jag äcklas av vårt överflödssamhälle med våra välfyllda kylskåp där öppnade påläggsförpackningar ruttnar och odrucken mjölk surnar, och våra välfyllda butiker där en tredjedel ruttnar för att vi ska ha tillräckligt att välja på. Jag äcklas av våra noga valda livsstilar och våra dieter* som vi finslipar medan miljoner svälter. Jag vet ju att det inte bara går att skicka överbliven mat till Afrika, utan att det handlar och system och strukturer som man som privatperson knappast kan påverka särskilt mycket. Jag har gett pengar till Unicef för barn i krisområden men det känns otillräckligt.

Herre, förbarma dig.

* Med dieter menar jag inte här människor med diagnoser som blivit föreskrivna dieter, utan jag talar om friska människor som väljer sin diet självmant. Egentligen tycker jag det är bra att folk försöker ta ansvar för sin hälsa genom att ta till sig forskningsresultat kring mat, men jag upplever många gånger att det går till överdrift. Att dieterna blir ett sätt för oss att tro att vi har kontroll över saker vi i slutändan inte kan kontrollera.  Att frälsningen ligger i att vi äter si eller så. Särskilt då forskningsresultaten som påverkar oss tenderar komma med motstridiga budskap med tio-femton års mellanrum.

Jag menar också att dieterna är ett uttryck för att vi anser oss kunna kräva och ha rätt (rätt att välja minsta detalj i vad vi äter i just det här fallet). Jag tror att det förvränger vårt perspektiv så att vi missar hur privilegierade vi är och hur bra vi har det. Då börjar vi tro att vi måste hålla hårt i vad vi har för att inte bli utan.

Dessutom ser jag det här med dieter och livsstilar som ett uttryck för vår individualism, och den individualismen rymmer ingen solidaritet med den enorma mänsklighet som vi råkar ha hamnat i den mest privilegierade ändan av. 

Och jo, jag är själv en del av det hela. Jag må äta utan specialdiet men istället sitter jag där och planerar hur jag ska tapetsera och vilka möbler jag vill byta ut för att få en mer harmonisk helhet i hemmet. Samtidigt som jag vet att inget svältande barn blir mätt bara för att jag låter bli. Eller för att dietisterna ger upp sina dieter.