Märkt: tankar

Om treåringar och telefonförsäljare

En av mina svaga sidor är att jag är onödigt rädd för att folk ska vara missnöjda med mig eller besvikna på mig. Det här har gjort att jag alltid tidigare har undvikit konflikter eller ens antydningar till osämja med de flesta människor, till den grad att jag lätt kunde ha hamnat i farliga situationer av rädsla för att säga nej och därmed göra någon besviken. (Tur att jag var blyg och på det sättet svårtillgänglig!) Bara i få relationer där vi rent platsmässigt har varit riktigt nära under en längre tid har det hunnit ansamlas så mycket besvikelse eller vardagsirritation att jag faktiskt har tagit konflikter om dem.

Med åren har jag blivit bättre på att våga anmäla avvikande åsikt också till andra än de absolut närmaste, men jag gör det sällan utan vånda. Jag vet att jag till exempel verkligen skulle avsky att vara chef just för att man då ganska oundvikligen alltid är illa omtyckt av någon. 

Häromdagen upplevde jag ett i det avseendet ganska intressant samtal med en telefonförsäljare.

Jag tycker det är dålig stil att lägga på direkt då telefonförsäljarna ringer och brukar försöka hantera dem artigt. Min vanliga teknik funkar i nittionio procent av fallen.

(Lyssna en lite stund. Säga helt vänligt ”Nej, jag är inte intresserad, men tack för att du ringde och ha en trevlig fortsättning på dagen!”. Märka hur telefonförsäljaren inte kan slingra sig ur den enda rimliga fortsättningen, vilket är att säga ”tack det samma!”. Lägga på och nöjt konstatera att man än en gång har lyckats.)

Men så finns det den där ena procenten som ingen vanlig samtalslogik biter på och som helt kallt ignorerar min önskan om att hen ska ha en trevlig dag och bara fortsätter prata på. En sådan ringde åt mig häromdagen. Jag började med min vanliga avslutningsfras. Hon fortsatte prata. Sedan sade jag helt vänligt igen att jag inte är intresserad så nu avslutar vi det här. Hon fortsatte prata. Då upprepade jag mitt nej väldigt tydligt och med viss skärpa i rösten. Hon fortsatte prata. 

Då reagerade jag riktigt spontant och ur djupet av hjärtat precis som jag skulle ha gjort med en treårstrotsig son vid ett tillfälle då man redan bortom all rimlighet har använt sig av allt tålamod och all vänlighet som man förmått uppbringa.* (Och då man i efterhand tänker att man borde ha klarat att vara mild och god ännu en stund…)

”NU RÄCKER DET!” Med ett tonfall som markerar att gränsen var nådd redan för länge sedan och här finns det inte längre ens en bråkdel av förhandlingsutrymme. 

Hon tystnade faktiskt och jag tryckte av samtalet eftersom jag inte orkade lyssna på mer påträngande säljande, men i efterhand ångrar jag att jag inte väntade en stund för att se hur hon skulle ha reagerat efter den första tystnaden… 

Jag skrattade lite åt mig själv och min bryska avsnoppning efteråt och kände mig ärligt talat ganska nöjd med att åtminstone den här gången utan större vånda lyckats markera åt en orimlig person att det är nog. Det har sina fördelar att få öva upp sin förmåga att både säga och hålla fast vid ett ”nej” tillsammans med en treåring som inte accepterar annat än ”ja”.

* Min primära inställning till treårstrots är sakligt tålamod, ibland förenad med orubblig principfasthet (tur att jag har viss fallenhet för att vara envis) och ibland, då det passar, med flexibilitet så att barnet får en chans att välja. Men jag skulle tro att det händer även den bästa att tålamodet kan ta slut. Och om nejet har blivit onödigt bryskt i stunden kan jag trösta och vara vuxen och försonande efteråt.

Jag jobbar lite utgående från en teori om föräldraskap som handlar om att man samtidigt är både trösten/tryggheten och motståndet, där barnet med en på samma gång stöttande och gränsdragande förälder utforskar och lär sig hantera tillvarons motgångar och begränsningar, eftersom det är det tryggaste sammanhanget för sådana lärdomar. (Nej, man får inte dricka dikesvatten. Nej, myggbetten försvinner inte på en gång fastän hur mycket man skulle vilja det. Nej, ingen vill leka med en om man försöker tvinga dem genom att vråla och gå an…)

Då det fungerar optimalt markerar man som förälder å ena sidan att här kom en gräns emot, å andra sidan som man också tröstar och visar förståelse och omsorg och respekt mot det arga/ledsna/besvikna/frustrerade barnet och låter det få känna sina svåra känslor. Sedan är man glada tillsammans igen och lägger det bakom sig då det väl är över.

Jag säger verkligen inte att det här lyckas för mig alla gånger (om det hade gjort det skulle jag inte ha haft något ”nu räcket det!” i beredskap åt en behövande telefonförsäljare), men jag har med mig teorin i bakhuvudet och de gånger då tålamodet räcker brukar det kännas väldigt bra efteråt. 

Någon kanske undrar hur det här går ihop med min motvilja mot att bli illa omtyckt. Det funkar förvånansvärt bra eftersom jag också har en ganska principfast sida att ta fram vid behov och för att jag tror att en förälders primära uppgift inte är att bli omtyckt utan istället att tycka om.

Annonser

I fjol och framöver

Andra bloggar om sina årsutvärderingar och framtidsplaner till nyår. Jag bloggade om julen till nyår och känner att det kan platsa med nyårstema så här mellan trettondag och tjugondag Knut.

2018. Ett på många sätt bättre år än de tre-fyra senaste. Det sa jag om 2017 också så det är ju fint att saker och ting uppenbarligen har fortsatt att gå åt rätt håll. Några blandade punkter om saker som har fastnat i minnet (helt snabbt och spontant, jag orkar inte börja bläddra i några gamla inlägg):

  • Oj så mycket vi var sjuka i februari-mars. Hoppas vi klarar oss lindrigare i år – men jag vågar inte riktigt räkna med det. Dagislivets baksidor…
  • Vintern kändes LÅNG och våren kall. Ännu i maj kändes det knappt som vår.
  • Sen kom sommaren med besked. Jag kände mig tacksam för våra AC-försedda luftvärmepumpar varje dag och satt ute i trädgården sent om kvällarna och kände mig som i södern. Och jag vattnade. Och vattnade.
  • Oliver har blivit så stor. Under hösten lossnade talet allt mer, han började tala så gott som rent, säga ”R” och formulera mångordiga, avancerade resonemang.
  • Vi märker av en del trotsålder men det känns sällan oöverkomligt.
  • Jag var på tyst retreat på en liten skärgårdsö i september. Det var välgörande och en bra insikt sjönk in på djupet.
  • Jag har överlag känt att den vanliga vardagen är alldeles okej, så länge den inte har fyllts med förkylningar eller extra stressiga perioder. Att vardagen känns okej var ingen självklarhet under Olivers två första år, så jag är tacksam för att mer och mer kunna hitta vila och glädje i den istället för att bara kämpa mig igenom den.
  • Christian och jag har börjat luncha. Lite oregelbundet på sistone, men i medeltal kanske en gång varannan vecka. Det känns alltid trevligt med inbokad tid på tumanhand.  Som en del av lunchandet försöker vi testa så många olika matställen som möjligt, ger betyg och skriver ner omdömen.

Jag vill inte skriva så mycket om min insikt som mognade under retreaten, men lite i alla fall. Första dagen tillbaka på jobbet efter retreaten lyssnade jag på Spotifys ”Discover weekly”-lista som väljer ut nya låtar åt mig baserat på vad jag brukar lyssna på. Jag har på den som bakgrundsmusik ibland då arbetsuppgifterna tillåter. Första låten på listan började spela medan jag hade tankarna på det jag arbetade med – men så plötsligt stack en rad i låttexten ut: ”In the end, you know it all comes down to love.”

Jag ryckte nästan till och kunde inte annat än skratta. Hur banal den där textraden än kan tyckas vara så sammanfattade den precis det jag hade tänkt på och föresatt mig under hela retreaten. Jag tog sammanträffande som en bekräftelse på att jag är på rätt spår. Mindre självanalys och ältande, mera kärlek. Inte kärlek som känsla utan istället som aktiv viljehandling, för att det är gott och rätt. (Hela låten tål att lyssnas på.)

2019. Planer och förhoppningar:

  • Ska jobba på att låta insikten landa inte bara i hjärnan utan också i vardagslivet.
  • Vi kommer troligen att börja ta itu med husbygget på allvar. Knappast bygga, men i alla fall fatta slutliga beslut och börja med pappersarbetet.
  • Resor… Har inte funnits på agendan sedan 2015, eftersom jag har vägrat resa med småbarn. Men månne det blir en lite längre resa någon gång i år? Antigen på egen hand eller rent av med både man och son. Få se!
  • Jag ska inte starta några nya projekt i trädgården utan bara hålla den i skick. Ska bli skönt med lite mindre jobb på den fonten i år.

Egna tankar om julen

Jag håller i mångt och mycket med om det som Underbara Clara skriver i länken jag delade i förra inlägget. Jag ifrågasätter också en del av det vi har för oss i december, men närmar mig från ett annat håll. 

Clara förfasas över att folk börjar packa ihop julen och ta in vårkrispiga tulpaner redan till nyår. Själv intervjuade jag nyligen en ortodox biskop som konstaterade att julen faktiskt börjar den 25 december. Allting dessförinnan är advent och dessutom fastetid.  Då julen väl har börjat håller den på till trettondagen, minst. Det här gäller inte bara det ortodoxa kyrkoåret, utan också det lutherska, men de ortodoxa har hållit tydligare på traditionen än vad vi har gjort. Biskopen i fråga hängde inte upp den minsta julstjärna i fönstret innan det var jul, medan grannarnas hus och trädgårdar strålade av ljusslingor redan i november.

DSC_1103s

Under flera år har jag i juletid tänkt på hur allt vårt vardagliga överflöd egentligen tar udden av julglädjen. Hur lyxigt känns det med julgodis och skinka då man kan äta hur mycket godis man vill och betydligt mörare innerfiléer  – eller någon helt annan, valfri, god, påkostad maträtt var och varannan helg och däremellan också för den delen?  I fråga om maten längtar jag på ett sätt tillbaka till en tid som egentligen aldrig har varit min. Då julgröten betydde lyx och fest och då skinkan var ännu mera lyx och fest, i strålande kontrast till torftig vardagsmat.

Naturligtvis vill jag inte tillbaka till den tiden på riktigt. Jag vill inte ha fattigdom, hunger och ensidig kost, bara för att kunna njuta av det festliga överdåd som julmaten då skulle utgöra. Men jag längtar efter något som tydligare skulle markera att julen är en fest i kontrast till vardagen. Och idag känns det tyvärr inte som att risgrynsgröt och skinka sticker ut så mycket. Inflation är väl ordet.

DSC_1084 (2)

Vi har redan vardagsöverflöd så det räcker och jag tror inte att lösningen består i att försöka bräcka vardagen med ännu mera överflöd under julen. Kanske det ändå ligger en poäng i adventstidens fasta som det skulle vara värt att försöka återerövra? Genom att pausa och avhålla sig blir det så mycket roligare sen då man väl bryter fastan. Kontrasten blir tydligare och festen blir festligare. Det tror jag i alla fall. Vad man sedan gör av fastan är väl upp till var och en. Just nu tänker jag mest på fasta i matavseende, att äta enklare eller avstå från godsaker, men man kan ju också fasta från till exempel tv eller sociala medier. Den ortodoxa biskopen som jag intervjuade åt inget kött under fastan.

Jag vet ändå inte riktigt hur man skulle genomföra det här i praktiken, mest kanske på grund av alla julfester och bjudningar som börjar redan i början av december. Men tanken tilltalar mig.

DSC_1043s.jpg

Det är lite samma sak med julpyntet och julklapparna. Jag har förståelse för att folk känner ett behov av att lysa upp mitt under den mörkaste tiden och att man gärna tar fram sina juleljus redan i ett tidigt skede på grund av det. Men då är förstås nyhetens och mysfaktorns behag över då julen egentligen börjar.

Julklapparna känns fortfarande ganska roliga och viktiga för mig, fast jag har varit vuxen länge. Visst köper jag både det ena och det andra åt mig själv under året, men jag brukar också låta bli att köpa saker jag vill ha just för att i stället kunna tipsa potentiella julklappsköpare om dem.

DSC_1128s

Vi brukar ta in granen två dagar före julafton. Det känns lagom sådär tidsmässigt – och festligt!

För att sammanfatta upplever jag att det överflöd vi numera har i vår vardag antingen tar udden av julfirandet eller gör den till en ännu mer måttlös konsumtionsfest i ordets mest negativa bemärkelse. Detta förutsatt att man med firandet vill få en känsla av lyx och att uppleva något utanför det vardagliga genom mat, dekorationer och/eller gåvor. Jag har ingen enkel lösning men tror på allvar att kyrkans tradition av fasta är en god tradition som gärna skulle kunna få mer utrymme.

DSC_1159s

Scenerna med Piff och Puff i julgranen är fortfarande fantastiskt vackra enligt mig.

Samtidigt tänker jag också att jag som förälder inte vill att mitt barn ska uppleva sin familj som alltför avvikande och udda. Kan hända att bara den känslan räcker för att jag ska ta fram ljusslingorna redan i november under kommande år jag också…

GOTT NYTT ÅR, förresten!

DSC_1356s

Att leva drömmen

För ungefär en månad sedan hade jag tänkt skriva ett blogginlägg om en då aktuell insikt. Men istället för ett inlägg blev det en kolumn. Den är nu publicerad (i KustNytt 8/2018) och jag kopierar in den hit och lägger till några bilder:

DSC_0847s

En strålande solig och varm septemberdag satt jag där ute och lät hönsen gå lösa på gräsmattan. Under några minuter betade de under det stora äppelträdet, vars grenar hängde ner likt draperier tunga av mogna kaneläpplen. Det var en idyllisk bild med mitt lilla växthus och den gamla, röda boden i bakgrunden. Jag gick in för att hämta kameran, föste tillbaka hönsen under trädet och försökte föreviga ögonblicket. I den stunden slog det mig att jag på många sätt lever drömmen.

Ända sedan jag först flyttade hemifrån har jag drömt om ett eget ställe på landsbygden. En röd stuga med äppelträd, grönsaksland, växthus och höns tillsammans med en egen familj. Med fanns också förhoppningen om ett deltidsarbete för brödfödans skull och möjlighet att kunna skriva lite vid sidan om.

Ingetdera av allt detta hade jag då jag först började drömma.

Jag såg på hönsen, äppelträdet, snickarboden och växthuset. Bakom mig hade jag det gamla huset som vi äger sedan fyra år tillbaka. I huset fanns make och son och på andra sidan om huset låg trädgårdslandet. Där var den, hela drömmen med deltidsjobb, frilansskrivande och allt.

Jag insåg också att en uppfylld dröm inte automatiskt betyder att allt går lätt eller att varje dag är lycklig. Jag drömde om kärlek och det fick jag, men på köpet följde sårbarhet, skarpa ord, gräl och den där tärande vardagsirritationen då två olika viljor krockar och skaver mot varandra.

Jag drömde om en trädgård och jag är oftast väldigt förtjust i den jag har. Men ibland undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet de där stunderna då det som var tänkt som en rolig hobby bara känns som oändliga mängder tungt arbete.

Jag ville ha några höns och de har nästan bara fört med sig glädje. Men mindre än en vecka efter det idylliska fotot under äppelträdet togs var det dags att slakta överflödiga ungtuppar. Det var min första tuppslakt och jag gruvade mig massor. Ifrågasatte allt från om jag borde ha några höns till om det är rätt att äta kött överhuvudtaget. (Slutsatsen jag landar i är att jag som den köttätare jag ändå är måste kunna äta upp mina egna tuppar. Allt annat vore hyckleri.)

Jag drömmer fortfarande om ett ännu äldre hus än det vi bor i, ett byggnadsvårdsmässigt renoverat hus med ojämna glasrutor, handbilade, rödmyllade stockar och breda golvplankor. Men med viss erfarenhet av uppfyllda drömmar inser jag att det är en dröm som gör sig bäst om den förblir ouppfylld. Vårt intresse och tålamod för att renovera är för litet och vår benägenhet att vilja ha några lediga stunder så ofta som möjligt är för stor.

Fast det finns stunder då det här med att leva drömmen inte känns så roligt, betyder det inte att jag har tagit fel på vad som var drömmens uppfyllelse. Jag inser att uppfyllda drömmar inte betyder att man kommer undan livets villkor, och dit hör också de tyngre dagarna.

Var du än befinner dig i livet hoppas jag att du har fått uppfylla några drömmar och får chansen att se en ännu ouppfylld bli verklighet – om du vill!

DSC_0656sDSC_0833s

På retreat

I många år har jag tänkt att jag någon gång snart ska fara på tyst retreat och då jag såg en annons i somras visste jag att det var dags. Mest på grund av stället där den ordnades!

Först körde jag två timmar och sedan åkte vi båt ytterligare en och en halv timme. Någon som vågar sig på en gissning om målet?

På väg. Grått, blåsigt och gungigt:

DSC_0905s

Land i sikte!

DSC_1379ss

Vi som var med på retreaten tillbringade två dygn på fyrön Tankar utanför Kokkola. Jag har besökt Tankar en gång tidigare och tänkte att kombinationen fantastisk skärgårdsö (jag gillar öar) och retreat kunde vara ganska svårslagbar.

Vi bodde i den numera nedlagda lotsstationen (med fri tillgång till tornet!):

DSC_1332s

Rum med utsikt, först från mitt rum och sedan från allrummet:

DSC_0981s

Alla ”meditationer” (i praktiken undervisningspass) och många tideböner hölls i lotsstationens torn med ännu mer storslagen utsikt än vad man hade då man höll sig på marknivå.

DSC_0992s

Eller också höll vi till i det lilla sjuttonhundratalskapellet uppe på klippan:

DSC_0952s

Retreatledare var biskop emeritus Erik Vikström, som hade med sig sin fru.

DSC_1376s

Oj så vi åt! God mat, färskt bröd av flera sorter till varje måltid, efterrätter och bland de godaste bullar jag har smakat…

Det var en fridens helg. Jag lyssnade, läste, tänkte och lät en halvgammal insikt riktigt sjunka in. Hoppas jag klarar av att hålla fast vid den tillbaka i vardagen.

Jag hade medvetet valt att ta med mig ganska sparsamt med sysselsättningar och tidsfördriv, just för att ge rum för eftertanke. Jag hade med några andliga böcker, ett stickprojekt och min kamera. Det var allt. Kameran var i flitigt bruk och resultatet delar jag gärna med mig av:

DSC_1032s

Vädret var väldigt varierande och väldigt påtagligt på en plats som denna. Vi upplevde allt från gråaste grått till klarblå himmel, med alla tänkbara molnfärger och -formationer däremellan. Det enda konstanta var blåsten.

Fyren var närvarande vart man än gick på ön. Då den lyste såg den ut som en gnistrande ädelsten med ljusstrålar som svepte genom mörkret. Jag gjorde några hastiga försök att fånga strålarna och den glittrande ädelstenskänslan på bild i skymningen innan det var dags för samling, men det lyckades inte alls.

DSC_1301s

Efter att vi kommit fram och fått all nödvändig information gick vi in i tystnaden, som det uttrycktes. Ingen talade med någon annan, utan enda gången vi använde rösten var då vi läste med i tidebönerna och då vi sjöng. Som introvert njöt jag av att inte hela tiden behöva småprata, samtidigt som det ibland var lite opraktiskt om man skulle ha velat ta reda på något. För en så kort period som två dygn funkade det i alla fall.

Det var en mycket god helg, på många sätt.

 

Slakten – och tusen tankar

(Info för känsliga: Ni får se döda tuppar och kött men inlägget visar inga bilder på blod eller inälvor.)

Nu är det gjort. Tre av de fyra tupparna är slaktade och i en skål i kylskåpet ligger vingar, lår och bröstfiléer.

Jag hade gruvat mig innan och funderat på hur jag skulle göra. Helst hade jag gett bort dem till någon som velat ha levande tuppar till sin hönsflock, men de flesta hönsägare har tuppar i överflöd så det fanns ingen efterfrågan.

Att behålla alla var inget alternativ. Om inte annat för att de hade börjat slåss så mycket att det bara var en tidsfråga innan de skulle skada varandra ordentligt.

Tanken på att jag ska äta upp dem tar emot. Jag tycker själv att det är dumt att det tar emot, av flera orsaker:  Jag vet att de här tupparna har haft ett gott liv i relativ frihet, med möjlighet att ge utlopp för instinkter (bada i jord, sova på pinnar), med få stressmoment i livet och med bra foder och tillväxt i naturlig, ganska långsam takt. Inget av detta utom bra foder är någon självklarhet vid storskalig broilerproduktion.  Ändå går det lättare att äta en anonym broiler från butiken.

Naturligtvis är det just anonymiteten det handlar om. Det är skillnad på en bit kött som man aldrig har sett som annat än kött, och på en levande tupp som man har följt från att den varit kyckling. Som man har utfodrat, burit vatten åt, städat hönshuset åt. Iakttagit, sett att den har en egen personlighet. Även om jag inte har bemödat mig om att tupparna ska bli tama kändes det – fast jag visste att den här dagen skulle komma –  ändå som att de på något plan var husdjur. Och då blir det genast svårt.

Men jag tycker om självhushållning, som princip. Och varifrån ska man som självhushållare få sitt kött om man inte ens klarar att nacka sina tuppar?

Jag har funderat jättemycket kring köttätandets och djurhållandets etik, men kan bara konstatera att jag inte är beredd att bli vegetarian (även om jag gott kunde minska på köttätandet). Och då är det bara att stänga av tankarna om jag ska komma någon vart.

DSC_0767s

Tre av fyra tuppar, levnadsglada, nyss fyllvuxna. Den svarta fick leva vidare, men för de två ljusa plus en som inte syns på bild blev det yxan.

Bort skulle de och köttätare är jag. Genom att ta vara på köttet tänker jag att de ändå kom till nytta på något sätt, istället för att vi bara skulle ha nackat dem och grävt ner dem helt kallt. Bara dödat dem för att de var ”onödiga” och började bli till besvär. Att ta vara på köttet gav dödandet ett mer berättigat syfte, så som jag resonerade kring det.

Egentligen är väl det här en av de mest etiska sätten att få kött av tamdjur, att föda upp dem själv och veta att man tagit hand om dem bra. Att det är lite mödosamt och att mängderna kanske inte blir så oändliga som då det kommer till massproducerat, köpt kött.

DSC_0880s

Hönsfarmarens dotter och dagens sakkunniga, med andra ord mamma, skrider till verket med att flå och stycka. Jag tittade på och lärde mig och provade litegrann men tyckte det var obehagligt att bryta ben och vingar och bända skinnet av ett alldeles nyss levande djur. De färdiga köttbitarna klarade jag av att skölja rena från fjädrar (en sån bragd…) fast de fortfarande var varma. Jag vill klargöra att det röda på diskbänkskanten är målarfärg, med tanke på mitt löfte i början av inlägget.

För vissa (som äldre landsortsbor) är det här inget man behöver filosofera kring eller vara blödig över, medan det för många säkert skulle kännas ungefär som det gjorde för mig. Och till oss säger jag: så länge vi äter kött tror jag vi behöver närma oss köttproduktionens realiteter, åtminstone i teorin om man inte gör det i praktiken som jag har gjort.

Så jag gav mig själv utmaningen att nacka tupparna, flå dem, laga köttet och äta. De två första stegen är avklarade, tack vare mina två medhjälpare: Christian som höll i yxan och mamma som höll i styckningskniven. (Tack för hjälpen!) Själv höll jag i tuppbenen under själva avlivandet eftersom de har en reflex att sprattla och flaxa ganska mycket efter att de dött. (Nej, jag ska inte berätta om hur det skvätte blod över hela ansiktet och glasögonen på mig där i ett skede… tur att jag inte är så känslig för sånt i alla fall.)

Här är slutresultatet:

DSC_0883s

Återstår att se hur det går med ätandet.

Strödda tankar

…som jag känner för att dela med världen.

En sak jag gillar med vår diet är att man alltid ska koka tillräckligt för att det ska räcka till lunch följande dag. Visst har vi gjort det i någon mån också tidigare men inte systematiskt på samma sätt som nu. Skönt att alltid ha lunch till hands utan att behöva tänka desto mer på den saken!

Dagens lunch åt jag redan klockan tio eftersom jag skulle iväg till stan genast efter det. Och nu till den andra saken jag gillar med vår diet: att man hålls mätt så länge! Jag, som generellt har lågt blodsocker och snabbt brukar bli hungrig, tycker det är lyxigt att kunna göra saker i många timmar utan att hela tiden fundera på nästa mellanmål. Som nu idag. Lunch kl.10, hem kl. 16. Däremellan hade jag bara ätit två små ostbitar och några mandlar som jag hade med mig och var ändå inte speciellt hungrig då jag kom hem.

Till stan ja. Tror att jag aldrig tidigare har lyckats boka in tre intervjuer på samma dag och dessutom samma stadsresa. Men idag lyckades det. Kändes effektivt!

Skidåkning är något jag har mycket ambivalenta känslor för. Lågstadiets skidtävlingar – död och pina! Elljuspår med branta uppförsbackar och svängar i nedförsbackarna så att man aldrig kan slappna av – heller inte kul. Men en lugn skidtur i marssol över åkrarna eller på ån, det kan jag trivas med. Nu har ju vädret varit gynnsamt (åtminstone dagtid) och jag har skidat hela tre gånger. Det är anmärkningsvärt ska ni veta. En starkt bidragande orsak är grannfruns skidspår över åkrarna som går förbi tio meter från vårt hus. Det finns liksom inga ursäkter då spåret ligger så nära.

Utsikt över spåret från vardagsrumsfönstret:

DSC_2802