Märkt: tankar

Att leva drömmen

För ungefär en månad sedan hade jag tänkt skriva ett blogginlägg om en då aktuell insikt. Men istället för ett inlägg blev det en kolumn. Den är nu publicerad (i KustNytt 8/2018) och jag kopierar in den hit och lägger till några bilder:

DSC_0847s

En strålande solig och varm septemberdag satt jag där ute och lät hönsen gå lösa på gräsmattan. Under några minuter betade de under det stora äppelträdet, vars grenar hängde ner likt draperier tunga av mogna kaneläpplen. Det var en idyllisk bild med mitt lilla växthus och den gamla, röda boden i bakgrunden. Jag gick in för att hämta kameran, föste tillbaka hönsen under trädet och försökte föreviga ögonblicket. I den stunden slog det mig att jag på många sätt lever drömmen.

Ända sedan jag först flyttade hemifrån har jag drömt om ett eget ställe på landsbygden. En röd stuga med äppelträd, grönsaksland, växthus och höns tillsammans med en egen familj. Med fanns också förhoppningen om ett deltidsarbete för brödfödans skull och möjlighet att kunna skriva lite vid sidan om.

Ingetdera av allt detta hade jag då jag först började drömma.

Jag såg på hönsen, äppelträdet, snickarboden och växthuset. Bakom mig hade jag det gamla huset som vi äger sedan fyra år tillbaka. I huset fanns make och son och på andra sidan om huset låg trädgårdslandet. Där var den, hela drömmen med deltidsjobb, frilansskrivande och allt.

Jag insåg också att en uppfylld dröm inte automatiskt betyder att allt går lätt eller att varje dag är lycklig. Jag drömde om kärlek och det fick jag, men på köpet följde sårbarhet, skarpa ord, gräl och den där tärande vardagsirritationen då två olika viljor krockar och skaver mot varandra.

Jag drömde om en trädgård och jag är oftast väldigt förtjust i den jag har. Men ibland undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet de där stunderna då det som var tänkt som en rolig hobby bara känns som oändliga mängder tungt arbete.

Jag ville ha några höns och de har nästan bara fört med sig glädje. Men mindre än en vecka efter det idylliska fotot under äppelträdet togs var det dags att slakta överflödiga ungtuppar. Det var min första tuppslakt och jag gruvade mig massor. Ifrågasatte allt från om jag borde ha några höns till om det är rätt att äta kött överhuvudtaget. (Slutsatsen jag landar i är att jag som den köttätare jag ändå är måste kunna äta upp mina egna tuppar. Allt annat vore hyckleri.)

Jag drömmer fortfarande om ett ännu äldre hus än det vi bor i, ett byggnadsvårdsmässigt renoverat hus med ojämna glasrutor, handbilade, rödmyllade stockar och breda golvplankor. Men med viss erfarenhet av uppfyllda drömmar inser jag att det är en dröm som gör sig bäst om den förblir ouppfylld. Vårt intresse och tålamod för att renovera är för litet och vår benägenhet att vilja ha några lediga stunder så ofta som möjligt är för stor.

Fast det finns stunder då det här med att leva drömmen inte känns så roligt, betyder det inte att jag har tagit fel på vad som var drömmens uppfyllelse. Jag inser att uppfyllda drömmar inte betyder att man kommer undan livets villkor, och dit hör också de tyngre dagarna.

Var du än befinner dig i livet hoppas jag att du har fått uppfylla några drömmar och får chansen att se en ännu ouppfylld bli verklighet – om du vill!

DSC_0656sDSC_0833s

Annonser

På retreat

I många år har jag tänkt att jag någon gång snart ska fara på tyst retreat och då jag såg en annons i somras visste jag att det var dags. Mest på grund av stället där den ordnades!

Först körde jag två timmar och sedan åkte vi båt ytterligare en och en halv timme. Någon som vågar sig på en gissning om målet?

På väg. Grått, blåsigt och gungigt:

DSC_0905s

Land i sikte!

DSC_1379ss

Vi som var med på retreaten tillbringade två dygn på fyrön Tankar utanför Kokkola. Jag har besökt Tankar en gång tidigare och tänkte att kombinationen fantastisk skärgårdsö (jag gillar öar) och retreat kunde vara ganska svårslagbar.

Vi bodde i den numera nedlagda lotsstationen (med fri tillgång till tornet!):

DSC_1332s

Rum med utsikt, först från mitt rum och sedan från allrummet:

DSC_0981s

Alla ”meditationer” (i praktiken undervisningspass) och många tideböner hölls i lotsstationens torn med ännu mer storslagen utsikt än vad man hade då man höll sig på marknivå.

DSC_0992s

Eller också höll vi till i det lilla sjuttonhundratalskapellet uppe på klippan:

DSC_0952s

Retreatledare var biskop emeritus Erik Vikström, som hade med sig sin fru.

DSC_1376s

Oj så vi åt! God mat, färskt bröd av flera sorter till varje måltid, efterrätter och bland de godaste bullar jag har smakat…

Det var en fridens helg. Jag lyssnade, läste, tänkte och lät en halvgammal insikt riktigt sjunka in. Hoppas jag klarar av att hålla fast vid den tillbaka i vardagen.

Jag hade medvetet valt att ta med mig ganska sparsamt med sysselsättningar och tidsfördriv, just för att ge rum för eftertanke. Jag hade med några andliga böcker, ett stickprojekt och min kamera. Det var allt. Kameran var i flitigt bruk och resultatet delar jag gärna med mig av:

DSC_1032s

Vädret var väldigt varierande och väldigt påtagligt på en plats som denna. Vi upplevde allt från gråaste grått till klarblå himmel, med alla tänkbara molnfärger och -formationer däremellan. Det enda konstanta var blåsten.

Fyren var närvarande vart man än gick på ön. Då den lyste såg den ut som en gnistrande ädelsten med ljusstrålar som svepte genom mörkret. Jag gjorde några hastiga försök att fånga strålarna och den glittrande ädelstenskänslan på bild i skymningen innan det var dags för samling, men det lyckades inte alls.

DSC_1301s

Efter att vi kommit fram och fått all nödvändig information gick vi in i tystnaden, som det uttrycktes. Ingen talade med någon annan, utan enda gången vi använde rösten var då vi läste med i tidebönerna och då vi sjöng. Som introvert njöt jag av att inte hela tiden behöva småprata, samtidigt som det ibland var lite opraktiskt om man skulle ha velat ta reda på något. För en så kort period som två dygn funkade det i alla fall.

Det var en mycket god helg, på många sätt.

 

Slakten – och tusen tankar

(Info för känsliga: Ni får se döda tuppar och kött men inlägget visar inga bilder på blod eller inälvor.)

Nu är det gjort. Tre av de fyra tupparna är slaktade och i en skål i kylskåpet ligger vingar, lår och bröstfiléer.

Jag hade gruvat mig innan och funderat på hur jag skulle göra. Helst hade jag gett bort dem till någon som velat ha levande tuppar till sin hönsflock, men de flesta hönsägare har tuppar i överflöd så det fanns ingen efterfrågan.

Att behålla alla var inget alternativ. Om inte annat för att de hade börjat slåss så mycket att det bara var en tidsfråga innan de skulle skada varandra ordentligt.

Tanken på att jag ska äta upp dem tar emot. Jag tycker själv att det är dumt att det tar emot, av flera orsaker:  Jag vet att de här tupparna har haft ett gott liv i relativ frihet, med möjlighet att ge utlopp för instinkter (bada i jord, sova på pinnar), med få stressmoment i livet och med bra foder och tillväxt i naturlig, ganska långsam takt. Inget av detta utom bra foder är någon självklarhet vid storskalig broilerproduktion.  Ändå går det lättare att äta en anonym broiler från butiken.

Naturligtvis är det just anonymiteten det handlar om. Det är skillnad på en bit kött som man aldrig har sett som annat än kött, och på en levande tupp som man har följt från att den varit kyckling. Som man har utfodrat, burit vatten åt, städat hönshuset åt. Iakttagit, sett att den har en egen personlighet. Även om jag inte har bemödat mig om att tupparna ska bli tama kändes det – fast jag visste att den här dagen skulle komma –  ändå som att de på något plan var husdjur. Och då blir det genast svårt.

Men jag tycker om självhushållning, som princip. Och varifrån ska man som självhushållare få sitt kött om man inte ens klarar att nacka sina tuppar?

Jag har funderat jättemycket kring köttätandets och djurhållandets etik, men kan bara konstatera att jag inte är beredd att bli vegetarian (även om jag gott kunde minska på köttätandet). Och då är det bara att stänga av tankarna om jag ska komma någon vart.

DSC_0767s

Tre av fyra tuppar, levnadsglada, nyss fyllvuxna. Den svarta fick leva vidare, men för de två ljusa plus en som inte syns på bild blev det yxan.

Bort skulle de och köttätare är jag. Genom att ta vara på köttet tänker jag att de ändå kom till nytta på något sätt, istället för att vi bara skulle ha nackat dem och grävt ner dem helt kallt. Bara dödat dem för att de var ”onödiga” och började bli till besvär. Att ta vara på köttet gav dödandet ett mer berättigat syfte, så som jag resonerade kring det.

Egentligen är väl det här en av de mest etiska sätten att få kött av tamdjur, att föda upp dem själv och veta att man tagit hand om dem bra. Att det är lite mödosamt och att mängderna kanske inte blir så oändliga som då det kommer till massproducerat, köpt kött.

DSC_0880s

Hönsfarmarens dotter och dagens sakkunniga, med andra ord mamma, skrider till verket med att flå och stycka. Jag tittade på och lärde mig och provade litegrann men tyckte det var obehagligt att bryta ben och vingar och bända skinnet av ett alldeles nyss levande djur. De färdiga köttbitarna klarade jag av att skölja rena från fjädrar (en sån bragd…) fast de fortfarande var varma. Jag vill klargöra att det röda på diskbänkskanten är målarfärg, med tanke på mitt löfte i början av inlägget.

För vissa (som äldre landsortsbor) är det här inget man behöver filosofera kring eller vara blödig över, medan det för många säkert skulle kännas ungefär som det gjorde för mig. Och till oss säger jag: så länge vi äter kött tror jag vi behöver närma oss köttproduktionens realiteter, åtminstone i teorin om man inte gör det i praktiken som jag har gjort.

Så jag gav mig själv utmaningen att nacka tupparna, flå dem, laga köttet och äta. De två första stegen är avklarade, tack vare mina två medhjälpare: Christian som höll i yxan och mamma som höll i styckningskniven. (Tack för hjälpen!) Själv höll jag i tuppbenen under själva avlivandet eftersom de har en reflex att sprattla och flaxa ganska mycket efter att de dött. (Nej, jag ska inte berätta om hur det skvätte blod över hela ansiktet och glasögonen på mig där i ett skede… tur att jag inte är så känslig för sånt i alla fall.)

Här är slutresultatet:

DSC_0883s

Återstår att se hur det går med ätandet.

Strödda tankar

…som jag känner för att dela med världen.

En sak jag gillar med vår diet är att man alltid ska koka tillräckligt för att det ska räcka till lunch följande dag. Visst har vi gjort det i någon mån också tidigare men inte systematiskt på samma sätt som nu. Skönt att alltid ha lunch till hands utan att behöva tänka desto mer på den saken!

Dagens lunch åt jag redan klockan tio eftersom jag skulle iväg till stan genast efter det. Och nu till den andra saken jag gillar med vår diet: att man hålls mätt så länge! Jag, som generellt har lågt blodsocker och snabbt brukar bli hungrig, tycker det är lyxigt att kunna göra saker i många timmar utan att hela tiden fundera på nästa mellanmål. Som nu idag. Lunch kl.10, hem kl. 16. Däremellan hade jag bara ätit två små ostbitar och några mandlar som jag hade med mig och var ändå inte speciellt hungrig då jag kom hem.

Till stan ja. Tror att jag aldrig tidigare har lyckats boka in tre intervjuer på samma dag och dessutom samma stadsresa. Men idag lyckades det. Kändes effektivt!

Skidåkning är något jag har mycket ambivalenta känslor för. Lågstadiets skidtävlingar – död och pina! Elljuspår med branta uppförsbackar och svängar i nedförsbackarna så att man aldrig kan slappna av – heller inte kul. Men en lugn skidtur i marssol över åkrarna eller på ån, det kan jag trivas med. Nu har ju vädret varit gynnsamt (åtminstone dagtid) och jag har skidat hela tre gånger. Det är anmärkningsvärt ska ni veta. En starkt bidragande orsak är grannfruns skidspår över åkrarna som går förbi tio meter från vårt hus. Det finns liksom inga ursäkter då spåret ligger så nära.

Utsikt över spåret från vardagsrumsfönstret:

DSC_2802

Små vardagstriumfer / att bära sorg

Jag har sytt en svart klänning eftersom min ha gått upp i vikt-garderob fortfarande är lite bristfällig då det kommer till finkläder. Jag ville ha ett tunt linnetyg och hittade ett i tygbutikens restlådor. Det var den enda biten som fanns kvar och den var 1,60 m lång. I mönstret stod det att man behövde 2,20 m. Jag sökte igenom butikens övriga tygrullar och bad en expedit om hjälp med att hitta andra alternativ, men det enda hon kunde erbjuda var riktigt grovt linne eller allehanda viskostyg och läskiga stretchtyg. Då bestämde jag mig för att chansa och köpte det fina linnetyget.

Fotot visar ögonblicket av triumf, då alla mönsterbitar är utradade på tyget (förutom en av de två små till vänster som skulle klippas två gånger, men ni ser att jag har sparat plats för den). Och då hade jag till och med förlängt alla kjolbitar med tio centimeter. Triumfen fick sig dock en törn då jag några ögonblick senare märkte att den andra av de små bitarna till vänster skulle klippas två gånger mot vikt kant. Då funkade pusslet inte längre, men med lite skarvande på några ställen som inte skulle synas ordnade det sig det också. Man brukar komma långt med optimism och envishet…

DSC_1755 (2)

Klänningen är färdig så när som på några stygn som ska sys för hand, och den blev helt okej.

Då mamma ringde och berättade att mormor hade dött var jag precis på väg ut genom dörren till veckans jobb-gympa. Jag hade vetat att det bara var en tidsfråga så beskedet var väntat, men jag kände mig ändå ganska ledsen då jag for iväg till gympan. I den situationen saknade jag att ha något materiellt tecken på sorg att ta till, som sorgkläderna från förr i tiden. Det kändes dumt att gå där bland mina kollegor och låtsas som ingenting. Samtidigt var det inget alternativ att fånga allas uppmärksamhet och tillkännage att ”jo, förresten har min mormor dött”…

Där och då skulle jag gärna ha tagit på mig någon konkret sak som ordlöst men tydligt hade sagt åt alla att jag har förlorat någon i min närhet. Och just av den orsaken skrev jag ett inlägg om mommo på facebook då jag kom hem. Jag tycker döden är för undangömd i dagens samhälle, med följden att man inte vet hur man ska hantera den. Alla ställs ändå inför närståendes död, och småningom sin egen, och jag tror inte det är bra att vi bara går runt och låtsas som inget. På det sättet tror jag att sociala medier i viss mån fyller den funktion sorgkläderna hade förr. De ger rum för ett tillkännagivande som inte ställer samma krav på mottagaren som om man hade sagt samma sak ansikte mot ansikte. Det viktiga är att saken blir sagd istället för att förtigas, och att den som läser det är fri att välja hur man reagerar.

#metoo

Knappast någon har väl undgått #metoo-fenomenet de senaste dagarna? Där folk som blivit utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier skriver #metoo på sociala medier för att visa hur omfattande problemet faktiskt är.

Själv tänkte jag först att de saker som jag har varit med om är små och ”inte så farliga”. Inget att skriva #metoo om. Bara sånt som man får stå ut med.

Ganska snabbt gick det upp för mig att det är just därför jag också behöver skriva #metoo. För att jag inte vill förringa allvaret i sexuella trakasserier. För att jag inte vill bidra till just den här andan av ”äh, det var väl inte så farligt – ta det som en komplimang”, en anda som normaliserar närgångna blickar, närgångna ord och närgångna händer. Även om problemet inte har drabbat mig i sin fulla kraft så är jag med och bekräftar att det finns. I mitt fall i form av ett ensiffrigt antal episoder som faller under klassificeringen ”obehagliga men inte traumatiserande”.

Samtidigt vill jag poängtera att den absoluta majoriteten av alla män jag har träffat har betett sig som vanliga, vettiga personer. Hellre än att den här diskussionen skulle handla om ”män gör”” med påföljande ”men kvinnor gör också!”, önskar jag att den bara skulle handla om respekt och gränser, oavsett kön. Att dra gränser och få förutsätta att de inte ens kommer att prövas. Att respektera andras kroppar och utseenden. Att respektera andras gränser, och att dra upp gränser för sig själv om man ställs inför en person som inte själv är kapabel till det.

Kroppsacceptans

Jag, som alltså gick upp ganska mycket i vikt som medicinbiverkning för ett år sedan, hittade för ett tag sedan en tanke som tilltalade mig ganska mycket på bloggen Lite skrik. Så här:

Mera kropp betyder mera jag. I en kultur som ofta vill få kvinnor att bli mindre känns det befriande att min kropp bestämt sig för att bli större. Jag tar mer plats, och har därför lättare att hävda mig i situationer där någon vill förminska mig.

Jag förnekar inte att jag gärna skulle ha kvar min gamla vikt. Till och med min vikt strax efter förlossningen skulle duga fint jämfört med min nuvarande. Men samtidigt har jag lyckats förvånansvärt bra med att inte ta någon stress över att väga så här mycket (särskilt inte efter att vikten stabiliserade sig och slutade gå uppåt). Och det här citatet bara förstärkte insikten om att det kan vara okej att väga mer snarare än mindre. Som en stilla (men tungt vägande…) protest mot snäva skönhetsideal och allmän träninghajp.

Någon gång ska jag gå ner tio kilo, men det är ingen panik med det. Särskilt inte nu då jag har kommit så långt att garderoben är uppdaterad och jag igen har kläder som passar de flesta tillfällen: vinterjackor som faktiskt går att stänga, ett(!) annat par jeans utöver de snart utslitna mammabyxorna som passar… Ja, ni förstår. Som vanligt har jag hittat mycket på loppis och bara köpt några helt nya plagg.