Tagged: tro

Kvällssol över Söderfjärden

Jag for på fotopromenad sent igår kväll och det var en glädje.

DSC_0472

DSC_0497

DSC_0486

DSC_0506

DSC_0532

DSC_0538

Jag har funderat på livet på sistone. Det gör jag i och för sig allt som oftast, men just nu är det fler stora saker som ruskar om den inre filosofen. Husköp och osäker arbetssituation för min del tillsammans med problem och bekymmer bland flera olika vänner och bekanta.

Det här är den livshållning jag vill ha. Som jag strävar efter och igen och igen måste påminna mig om:

Att acceptera att precis vad som helst kan hända. Att all känsla av kontroll är en illusion. Att möta detta faktum utan rädsla. Att möta det med förtröstan på en God och Allsmäktig. En som kan bygga katedraler av grus (som Stinissen säger).

Och samtidigt. Att ha ett ansvar för allt jag gör. Att kunna välja att göra det bästa av varje situation jag ställs inför. Att veta att min makt över livet ligger i det jag gör av allt som händer mig och det jag gör mot dem jag möter. Att kunna lämna resten åt Gud.

Tänk vilken paradox att vara människa. All vår potential och all vår kapacitet, allt vi kan företa oss och åstadkomma. Och ändå denna totala maktlöshet, allt vi inte kan styra över, allt som går fel och vår litenhet inför Alltet. Och all den godhet som ryms i oss – tillsammans med bråddjupet i var enda en som kan få oss att göra varandra så illa.

Glad påsk!

Jag hade planerat att önska glad påsk med en bild av mig som påskhäxa, men alla påskhäxbilderna finns tydligen i Esse. Jag hittade bara foton på godisskörden.

Det var mycket med det där påskhäxandet. Jag brukade börja rita påskkort redan strax efter jul om jag inte minns fel, och sen var förstås själva gåendet höjdpunkten – den färgglada sjalen som återkom varje år, de röda vattenfärgskinderna som kliade lite under målningen, duken på huvudet, gummistövlarna på mjuka vårvägar… Och så allt godis som räckte minst en vecka. Påsken var en klar favorithögtid!

DSC_0517

Påsken 1992 levererade tydligen lite sådär lagom, medan 1993 måste ha varit ett riktigt toppår. Fast de där fyra rosa pirkka-hostkaramellerna var knappast någon höjdpunkt.

Istället för en påskhäxa får ni en rufsig barn-Johanna hos mommo och moffa. Påskliljor i blombänken och en höna med maskroskrans runt halsen, vad mer kan ni begära?

Glad påsk!

DSC_0520

Jag gillar ju att pynta men i år har jag inte tänkt så mycket på påskpynt. Men bättre sent än aldrig, intalade jag mig idag och gick och plockade ett ris och köpte lite fjädrar. (Tack för inspirationen, Hanna!)

DSC_0524

Jag tänker lite extra på vad vi firar: möjligheten till upprättelse och läkedom och försoning. Den nya chansen, den säkra handen att hålla i då vägen är svår. Helande för såren inuti och hopp trots allt som inte blev som vi velat. Befrielsen och förlåtelsen som jag inte riktigt kan begripa. Det djupa allvaret och den djupa glädjen.

 

Meningen med livet (eller Johanna kvällsflummar)

Har känt mig tveksam till att överhuvudtaget publicera det här inlägget, men kanske ni har nog av bärplockning och vardagstankar?  Ibland stör det mig lite att jag bara bloggar om småsaker då jag tycker så mycket om att tänka på de där stora. Så här kommer för en gångs skull en lite större. Ni läser frivilligt och kan sluta om ni tröttnar…

Meningen med livet, ja. Det var frågan som jag och Christian redde ut ikväll – än en gång, det brukar ju behövas med jämna mellanrum. Filosofen i mig känner sig för tillfället som en som ätit sig mätt på en av sina favoriträtter efter en längre tid med havregrynsgröt och knäckebröd, och dessutom fått glass och choklad och efterrätt till. Jag har haft en trevlig kväll, med andra ord. Några av de meningsrelaterade saker som kom upp och som jag vill föröka formulera igen – och kanske kasta vidare åt nån läsare är dessa:

Om man använder ordet ‘mening’ på det allmänt vedertagna sättet med synonymer som avsikt och syfte, behövs det då inte en nivå ovanför det meningsfyllda objektet/företeelsen för att meningen ska kunna finnas? En orsak utanför-bakom eller ett mål utanför-framför. Föremål är inte självtillräckliga utan deras mening ligger i att någon utanför dem behöver dem eller vill ha dem, visst? Så för att människolivet och för all del hela ”skapelsen” (för att ta till befintlig terminologi utan att nödvändigtvis göra mitt resonemang till ett uttalat kristet sådant) ska ha en mening behövs det något utanför människan som vill att hon ska finnas? Jag vet inte vad ateister överlag tänker om mening i tillvaron, själv har jag som troende åtminstone svårt att kunna tänka ut vad man ska förankra meningen i om det inte finns något utanför människan. Argumentera gärna emot om ni ser luckor i logiken. Men för all del, inget säger väl att tillvaron måste ha en mening heller, så frågan om mening behöver väl aldrig bli nåt problem om man så vill.

Vari ligger då meningen? Oavsett vad jag försöker hitta på för exempel hamnar jag till sist i något irrationellt eller icke-nödvändigt eller något bortom min fattningsförmåga. Vad är meningen med klockor? Nå, att mäta tid så klart, men vad är meningen med det då? Det underlättar ju vid vissa aktiviteter, men i grund och botten finns det inget som tvingar oss att mäta tiden, åtminstone inte så precist och medvetet. Det är bara en livsform som vi väljer att upprätthålla. Vad är meningen med alla olika sysselsättningar vi fyller livet med? Antingen behövs de för överlevnaden, med den svåra följdfrågan vad är då meningen med att alls överleva; eller också gör vi saker för att vi tycker om dom, mår bra av dom eller av en eller annan orsak tycker att det är sånt vi bör göra. Men någon nödvändighet finns inte bakom nästan nånting. Tror jag? Olika biologiska processer, djurens instinkter och såna saker faller väl tillbaka på en viss nödvändighet, men finns det något syfte med den nödvändigheten? Artens fortlevnad? Finns det något syfte bakom den då? Mitt förstånd når i alla fall inte fram till något sådant syfte.

Jag tänker:

a) att den enda, rimliga meningen jag kan resonera mig fram till är en mening som i slutändan faller tillbaka på det irrationella och icke-nödvändiga (på samma sätt som i resonemanget ovan, och att det sker på en nivå utanför min egen existens.) Med andra ord, någon form av högre makt eller existens bortom det för vårt förnuft fattbara – personligen kallar jag den Gud – vill att den här verkligheten ska finnas. Verklighetens existens i den här formen – eller överhuvudtaget – är knappast nödvändig på något sätt (och är den det måste meningen sökas ännu en nivå utanför – för vad är den nödvändig?), men Gud (på sin öververkliga nivå – hjälp, vad är meningen med Gud? Min tanke klarar inte av den nödvändiga självtillräcklighet som ligger i gudskonceptet…) vill det och däri ligger själva grunden. Jag ser ingen annan utväg ifall jag vill ha mening i tillvaron.

b) varför är det här med meningen en så stor grej egentligen? Räcker det inte med att vi finns till, är inte själva existensen i sig, utan orsak, tillräcklig? Varför får motsatsparet meningfull-meningslös bli en så viktig faktor i livet? Det är svårt att tänka bort meningsbereppet, men ibland kunde det kanske vara en nyttig utmaning. En icke-meningsrelaterad (obs! inte ”meningslös”) tillvaro är ganska intressant att föreställa sig. Här kastar jag nu bara fram tankar lite för skojs skull, men jag är medveten om att de kan vara svåra och provocerande ifall nån brottas med dem. Likväl tycker jag att det kan göra gott för var och en att fråga sig varför det är så viktigt med mening, egentligen?

Det står nånstans i nån bra bok jag har i min hylla – orkar inte leta upp stället – att man aldrig kan bli säker på att det finns någon mening, men att det är viktigt att leva som om tillvaron vore meningsfylld oavsett hur det verkligen är fallet. (Dag Hammarskjöld?) Jag gillar den inställningen och försöker leva efter den, men leker också lite med tanken på vad som skulle hända ifall man helt kunde avveckla meningskonceptet ur sin livssyn. Gör det mig till nihilist? Kanske inte, nihilismen bejakar väl meningslösheten medan jag tänker att man kunde strunta i meningsfrågan helt och hållet.

Grattis om du läste och såg någon reda i mina tankesnår… ibland vill jag bara formulera tankar mest för mig själv, och det här var en sån gång.

Tidiga morgontankar

04.36 – har varit vaken sen nångång efter tre. Behövde gå på wc, hann inte somna om innan jag blev hungrig och sen var det ganska kört. Men helt i linje med vad jag föresatt mig i mitt senaste stora förbättra mig själv och mitt liv-projekt försöker jag tänka att det inte är någon vits att ligga där i sängen och sura, bli allt piggare och allt vresigare… Så jag steg upp och gjorde nåt trevligt istället. Skrev en lista över roligheter jag vill göra i sommar (aderton punkter under rubriken ”Österbotten” medan Åbo bara fick fem).  Åt supertidig frukost: en halv blodgrape, ett rågbröd och ett knäckebröd med castello white ( god ost = helglyx!), kokade te och allt. Och så satte jag mig vid datorn, tänkte att jag kan prata av mig lite på bloggen, hänga bort en halvtimme på fb-spel och hemnet och sådär.

Förbättra mig själv och mitt liv, sa jag visst. Ja, under vårterminen har humöret gått upp och ner ganska mycket och jag har bestämt mig för att försöka odla en accepterande och bejakande inställning till livets alla små och stora motgångar och ofullkomligheter. Så det handlar om att förbättra genom att inte försöka förbättra så mycket.

Uthärda ingenting, utan välkomna allt, och ge det omedelbart till Gud”, säger Wilfrid Stinissen. Han förtydligar: att klaga hjälper ju inte, men istället för att bara resignerat finna sig i sitt öde handlar det om att verkligen acceptera livet med ett positivt, aktivt bejakande, med ett välkomnande som ger sinnesfrid. ”Ge åt Gud” handlar om att tro på att jag inte är ensam och utelämnad med det svåra, utan att det är överlämnat åt Gud. På ett annat ställe konstaterar han att man sällan möter en människa som lärt sig att bejaka sig själv som hon är, utan bitterhet eller besvikelse. Detta bejakande är vad jag vill jobba på, för ”först när man kärleksfullt accepterar sin ofullkomlighet är man i stånd att växa”. Ah, han är bra, Stinissen, har varit något av en husguru för mig under våren. Ett sista citat, bara helt apropå: ”Kärlek är aldrig något man kräver, inte ens av sig själv.” Allt detta ur boken Störst av allt är kärleken. Läs den och begrunda. Den är full av skyhöga ideal, och samtidigt full av lugnande ”du är tillräcklig, ta det lugnt, du får gå i din egen takt – som också är Guds takt.” Just nu försöker jag suga åt mig av allt det där om att både jag och livet redan är tillräckligt. Jag vill jobba på att sluta sträva efter det perfekta. Slut på den filosofiska utvikningen.

Jag har haft flera perioder under våren då jag sovit dåligt. Precis som i natt vaknar jag nångång en tre-fyra-femtiden, och sen kan jag inte somna om, just som alla andra 70-åriga tanter… De senaste veckorna har jag sovit bra, men nu är jag förstås lite rädd att en ny sömnproblemsperiod är på gång. Men jag ska försöka tänka att vad gör nu det om jag sitter uppe halva natten i natt, och vad gör nu det om jag gör det i nån vecka framöver – jag får ju ändå planera dagen som jag vill och kan sova sen. Och vad gör nu det om jag måste sova bort halva dagarna fast jag helst haft samma dygnsrytm som Christian? Livet är bra i alla fall. Och det är lugnt och skönt här uppe, rum för intressanta tankar och fridfullhet. Och nyss hade jag en fin morgonhimmel alldeles utanför (som nu omvandlats till dimma) och fåglarna hörs genom den halvöppna balkongdörren. Och så vidare…

ESC

Christian är ett stort ESC-fan, så jag dras med lite jag också. Igår satt vi ivrigt med våra poängtabeller och lite otippat blev Albanien min favorit, följt av Sverige. Estland och Danmark var också bra. Och Makedonien och Spanien. Förvånansvärt många bra låtar i år, vissa år finns det knappt en enda. Och så tyckte jag lite synd om Engelbert som fick så lite poäng… han är ju så hjärteknipande gammal och det var inget fel på hans låt.

Jag tyckte det var lite oroväckande med alla markerade axlar på var och varannan outfit. Tänker definitivt aldrig ha axelvaddar om de kommer tillbaka på riktigt.

Och så reagerade jag på kombinationen av ”love” och ”free” och ”forever” som återkom i flera låtar. Storbritannien förråder sig redan i låttiteln: ”Love Will Set You Free”. Island sjunger ”morning will come and I know we’ll be one” och ”the dawn will break as darkness fades forever we’ll be free” – med morgonen kommer både kärlek och frihet. I evighet, dessutom. För Sveriges del låter det så här: ”we are here, we’re all alone in our own universe, we are free, where everything’s allowed and love comes first”. Följt av ”forever and ever ”…

Intressant hur de stora drömmarna, den om kärleken och den om friheten och den om evigt liv sätts i samband med varandra. Bara kärlek befriar… Och det varar i evighet. Under antiken tänkte man att godhet, sanning och skönhet var de tre oskiljbara, fullkomliga idealen. Är kärlek, frihet och evighet (läs gärna ”evig ungdom”) den moderna motsvarigheten? Det är kanske inte så konstigt att folk blir besvikna på livet om man har sådana förväntningar på en ofullkomlig värld, på mänskliga, begränsade människor. Och ändå tror jag att det ligger något väldigt djupgående att bejaka i de där drömmarna – bara man söker lite högre upp. Jag tror på en Gud och på en ny verklighet där livet är fullkomlig kärlek, helt fritt från allt tvång och alla begränsningar och allt som blir fel, och det är ett evigt liv. För tillfället jobbar jag på att acceptera att jag inte är där i den där fullkomligheten riktigt ännu. (Se där, sällan jag vill/vågar vara så uttryckligt kristen på min blogg. Bra att du inte alltid är en sån fegis, Johanna!)

Tack å hej!

Tacksamhet och glädje

Min cykeltur häromdagen tog mig till en skog av vitsippor. Där var jag med om en av mina finaste naturupplevelser någonsin. Jag tänkte på Ronja Rövardotter och den där vårscenen då Ronja och Birk springer genom just en sån vitsippeskog som jag befann mig i, och jag kände en sån vild, tacksam livsglädje över våren och blommorna och solen, och över allt jag är mitt uppe i och allt som skall komma.

Och jag tänkte om och om igen där jag gick:

Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn!

Alpha

Jag engagerar mig i alpha-kursen också i höst. Ett bra val! Trots att man varit med i svängarna i tio år (jag sällar mig härmed till tantskaran som utbrister ”tsäära hjärtanis så åre far!”) finns det så mycket gott att påminnas om. Ofta tycker jag om att debattera och filosofiera men i slutändan är det så befriande att få konstatera att inget behöver bevisas – inget KAN bevisas – att bara få sjunka ner på trons mjuka kudde och vila lite . . .