Märkt: gräsklippning
En studie i oljud och neon
De flesta går förbi mer eller minde oberörda av den neonklädda, gräsklipparmullrande uppenbarelse som kör förbi dem på asfaltstigarna i Runosmäki. Mina jättevetenskapliga iakttagelser gjorda under två och en halv månader visar dock tydligt på tre typer av undantag från det normala, likgiltiga, beteendemönstret hos folk. Anblicken av en högljudd maskin i kombination med en människa i neonkläder tar sig intressanta uttryck hos :
HUNDAR. Hundar reagerar mid misstänksamhet, ogillande eller upprörd avsky. De mest välartade ser oberört åt något annat håll. De något mindre väluppfostrade stannar och glor. Resten, en ganska stor andel, sliter i kopplet och skäller vilt och hatiskt mot mig. Jag vet varför hundar skäller på brevbärare men mina insikter i hundpsykologi är inte stora nog för att förklara deras fientliga inställning till gräsklippare och neonkläder.
SMÅPOJKAR. Med beundrande blickar står de uppradade vid lekparkernas staket och ser faschinerat efter mig tills jag försvunnit i fjärran. Motorer är tufft. Vad de tycker om neon vet jag inte. Här bör det noteras att vi talar om riktigt små pojkar. I sex-sjuårsåldern tycks de börja inse att gräsklippare inte är coola per automatik bara för att de är motordrivna.
GAMLA TANTER. Denna grupp studeobjekt uppvisar en tendens till överdrivet respektfullt beteende, präglat av stor försiktighet. Så gott som varje tant som ser mig komma (eller vars hörapparat uppfångar det annalkande hotfulla mullret) stapplar i god tid ut på gräskanten med sin käpp eller rullator och stannar upp ända tills jag kört förbi, trots att det finns flera meter ledigt utrymme på asfalten där vi alla gott och väl skulle rymmas. Min hypotetiska förklaring till fenomenet grundar sig på det faktum att nästan inga gamla tanter har körkort, vilket gör att de uppfattar allt motordrivet som ogripbart och skrämmande. Dessutom tror jag att pensionärer känner större respekt för officiella institutioner och auktoriteter än vad folk i allmänhet gör. Neonklädseln symboliserar utövande av just sådana officiella och viktiga uppgifter som man ska akta sig att stå i vägen för . . .
Strawberry Fields Forever
Ibland då jag åker runt på min gräsklippare kör jag förbi en hallonbuske som står för sig själv intill en lyktstolpe. Idag var den full med röda bär. Jag stannade till, tänkte på alla avgaser från Tamperen valtatie alldeles intill och på alla hundar och män och alla andra varelser som brukar urinera ohämmat lite överallt ute i naturen och så tog jag ett hallon i alla fall. Tänk att man alltid glömmer från år till år hur gott det är med färska hallon. Visst tycker jag om mitt stadsliv men i själ och hjärta är jag en sån lantis – jag har svårt att tänka mig en framtid som inte innefattar ett eget hallonland. Och ett sånt anlägger man inte direkt på sin balkong. (Ursäkta den långsökta rubriken.)
Bara jobb, jobb och jobb . . .
Jag beklagar att jag sällan skriver om något mer spännade än mitt arbete, men . . . det händer helt enkelt inte så mycket annat. Visserligen kunde jag berätta om den intressanta begrundan av sanning och existens som jag – inspirerad av en facebook-status – företog mig igår kväll, men nej, jag känner inget större behov av att skriva ner vad jag (inte) kom fram till. Så, åter till gräsklippandet. För några veckor sen hade jag verklig otur och förstörde något på gräsklipparen precis varenda dag. Tillsist blev det riktigt pinsamt då jag skrynklat till samma metallgrej för tredje gången, då ännu en vajer gick av och ännu några remmar lossnade här och där. Efter att båda klipparna varit på service har det gått lite bättre, men nu är jag rädd att jag håller på att falla tillbaka i gamla destruktiva mönster. Låtom oss hoppas att morgondagen går smärtfritt! I finskhetsavseende har veckan däremot varit någorlunda framgångsrik. Jag har rent av varit kapabel till ironi och skämtsamhet på finska.
Ja visst ja, min snabbvisit till Österbotten: smörgåstårtorna var goda och konfirmationsgudstjänsten var väldigt underhållande!
Se vad jag plockat på min balkong . . .
(Förresten, bloggandet är verkligen ett frossande i egocentriskhet med typ tjugo jag, mig och min bara i detta korta inlägg. Jag rättfärdigar detta med att bloggen blivit ett substitut för mina frånvarande kämppisar, de som annars får höra om alla små jag-relaterade vardagshändelser.)
Vardag III
Alla stora gräsytor klipps av en stor, hyttförsedd gräsklippare, ni vet en sån som klipper fotbollsplaner. Resultatet blir också fotbollsplanaktigt bredrandigt. Allt skräp som legat gömt klipps sönder i tusen bitar och sprids ut i långa stråk. Min uppgift är att snygga till efteråt. Då brukar jag roa mig med att leka polospelare . . . I full galopp stormar jag och min Stiga fram över planen mot bollen, jag med min klubba redo i ena handen, skickligt styrande Stigan med den andra. I verkligheten går det i kanske 5 km/h med många stopp då jag misslyckats med att fånga upp skräpet i farten med min skräpplockarpinne. Allt för en muntrare arbetsdag.
Bra låtar – sådana man nyss upptäckt som man kan spela sju gånger i rad utan att få nog – denna vecka har präglats av hela tre sådana. Knappast musikhistoriens mest fantastiska någonsin, men idag i mina öron – ack så bra! Manic Street Preachers’ A Design for Life och deras No Surface All Feeling, samt CMXs Ruoste har förgyllt vardagen.
Vardag II
May contain scenes that are provoking for smokers and their friends
Min måndag har varit riktigt trivsam. Dagens arbetsmusik har bland annat bestått av ABBA och tro det eller ej, det var ett mycket lyckat val. Deras naiva, lyckliga bitterljuvhet passade alldeles utmärkt till somrig gräsklippning just en sån här solig och fin dag. Och under förmiddagskaffepausen ringde en underbart trevlig, hjärtlig och sympatisk telefonförsäljerska. Trots att hon ställt sin trevlighet i kommersialismens tvivelaktiga tjänst resulterade samtalet i att mitt humör, som redan innan var ABBA-muntert, blev ännu bättre. En delorsak till min spontana sympati för henne var nog att det hördes så tydligt att hon kom från Sydösterbotten trots att hon talade högsvenska… Och nej, jag föll inte för erbjudandet om ett år av ”Det Bästa” för 39,90 €. Dessutom har jag lärt mig många bra saker om grankåda idag… En fin dag.
Låt oss kasta lite skit på en redan utsatt folkgrupp: rökare! Rökare riskerar inte bara att dö i förtid, de SKRÄPAR NER också! Minst hälften av allt det skräp jag stannar för att plocka upp (och det är inte lite, det) består av tomma tobakspaket. Jag säger: det är nu för reven det också! – för att ta till ett användbart citat… Det kan ändå sägas till rökarnas försvar att de förser mig med behändiga små askar att samla allt skräp som karkkiätarna lämnar efter sig i de gånger jag glömt ta med mig min sopsäck.
Detta med att ta tillvara saker man hittar i dikesrenen känns lite smutsigt och fult, ungefär som att vara roskisdykare. Ändå kunde jag inte låta bli att rädda en läcker blå reflexfågel från att långsamt förkvävas av ogräs och lösas upp av vägsalt. Mitt bästa (och enda) fynd hittills. Är den inte nätt, så säg?
… märker ni annars hur min relativa sociala isolering börjar ge utslag i att jag bloggar allt mer om allt mindre?
Helg i Österbotten II
Ännu en fin helg i Österbotten ligger bakom mig. Jag har varit på bröllop. Det var vackert så man blev tårögd, högtidligt, gott, underhållande och jättebra! Jag hann också med en stillsam barbackatur på Nalle (lillasysterns häst, till kännedom) – trevligt! Och idag har jag lyst som solen igen: gula regnbyxor, gul regnrock, gula handskar, gula hörselskydd, gul gräsklippare och som pricken över i:et en neongul skyddsväst. Läckert! Det är nästan mysigt med gråvädret. Lite som att sitta inomhus, varm och torr sin läsfotölj i höstmörkret med regnskrammel på rutan – fast istället sitter jag på gräsklippar-sätet, varm och torr och känner regnet rassla mot huvan…
(Hoppas folk som hamnar på bild här men inte vill vara med förstår att säga till!)
Vardag
Just nu händer inte speciellt mycket nämnvärt. Jag jobbar. Väckning 05.35. Har unnat mig ett busskort för att slippa cykla till Runosmäki. Gräsklipparåkning mest hela dagarna. Klippa, klippa, stanna, kliva av, plocka upp skräp, klippa vidare, klippa, stanna, kliva av, plocka upp skräp… Jag trodde inte folk var så likgiltiga för vad de kastar ut genom bilfönstret, men se, på stadens vackert gräsbevuxna refuger hittar man det mesta. Finska – lyssna intensivt, fåordigt. Ett friendsavsnitt eller två till middagen och en bok under kvällen – det sociala livet tasmades ganska så plötsligt i och med sommarens ankomst – och sen en ny arbetsdag. Hittills är det inte alls så illa.
Jag vill skryta lite med att badsäsongen inleddes redan i lördags för min del – i havet dessutom. Initiativet var inte mitt utan dristiga I & Is men jag hakade på och det var kallt och förvånansvärt trevligt.
Johannele 