Märkt: höns

Hönsporträtten

Påsken närmar sig och jag vet att ni alla behöver lite fler hönsbilder i era liv. Och vem är jag att undanhålla er det ni längtar efter allra mest?

Ähum. Nåja. Här är Blanka:

DSC_2663s

Hon är en faverolle-korsning, yngst och glupskast i flocken, snabbast att komma rusande om jag serverar något mer delikat än den vanliga havren och halvkoncentratet. Hon värper stora, nästan runda ljusbruna ägg och jag gillar att hon inte är riktigt vit utan snarare gräddfärgad.

Näst ut är Silvia:

DSC_2675s

Hon är av rasen maran och är flockens äldsta höna. Hon är också den enda som med jämna mellanrum brukar vilja ruva, vilket hon vill just nu. Då hon är på ruvhumör går hon bara runt och kluckar och burrar upp sig om man lyfter ut henne ur hönshuset. Hon är också flockens tamaste höna som man kan ta i famnen ibland i alla fall.

Här är Virpi:

DSC_2742s

Svårporträtterad, ville mest vända stjärten till eller gå undan bakom de andra. Hon är en finsk lantrashöna och den mest självständiga och frihetsälskande av dem alla. Snabbast ut då de får gå lösa och med minst flockmentalitet. Kanske är det något med lantrasgenerna?

Sist men inte minst Sten Sture:

DSC_2733s

Han är en marantupp och den enda i flocken som jag har fött upp själv. Fastän jag länge har tänkt att jag inte ska ha några tuppar fick han stanna kvar lite på prov. Hittills sköter han sig bra, ställer inte till med något besvär och är väldigt ståtlig, så nu hoppas jag bara att hans galanden inte kommer att störa oss eller grannarna då sommaren med öppna sovrumsfönster är på kommande.

Till sist försökte jag ta kul bilder då hönsen kommer rusande, lockade av en skål matrester. De kan springa förvånansvärt snabbt! Så snabbt att kamerans fokus har svårt att hinna med, fick jag så lov att konstatera.

DSC_2804s

Annonser

Det lyckliga slutet

Jag har ju haft en närmast magnetisk effekt på alla potentiellt blivande tuppar i min närhet det senaste året. Först de fyra kycklingarna som Silvia kläckte fram och som alla växte upp till tuppar, och sedan då jag försökte fylla på hönsbeståndet genom att i stället köpa två unghönor – minsann om inte den en av dem också var en tupp! Känner att jag får vara glad att jag fick hit åtminstone EN höna på totalt sex försök.

Den köpta tuppen (som hette Bullan af Natt och Dag medan jag trodde han var en höna) har fått vara kvar här tillsammans med Sten Sture (han som jag sparade av de fyra som kläcktes i våras) och det har fungerat någorlunda. Både tupparna har varit vara ganska sävliga till lynnet och de har inte direkt slagits. Bullan verkade ha funnit sig i att vara andretupp.  Men på sistone har rivaliteten om hönorna tilltagit allt mer. Tupparna slogs inte nu heller, men det var mycket utfall och markeringar och spända känslor.

DSC_0627s

Bullan (till höger) medan jag fortfarande trodde att han var en höna. Nu har jag lärt mig att se på halsfjädrarna. Är de smala och spetsiga sitter de på en tupp, är kortare och rundade på en höna.

Jag trodde inte det skulle lyckas, men mest för sakens skull lade jag ändå ut en bild på tuppen Bullan i en österbottnisk hönsgrupp och bjöd ut honom gratis. Till min förvåning var det till och med två som ville ha honom! Det kändes förstås roligt, hellre det än att nacka honom.

Nu har han flyttat till Hirvlax där han får vara enda tupp bland några faverollehönor. Han har också bytt namn till Knut. Jag blev riktigt glad nå den nya ägaren skickade följande bild och skrev att han verkar trivas med sin nya flock:

Nytt liv för Knut!

Vårvintervardagar

Här kommer några vardagsnedslag:

Christian känner sin fru och kom hem med sex olika ostar åt mig på alla hjärtans dag:

DSC_1860s

Oliver börjar bli så stor i många avseenden. Sedan nyår ungefär har han till exempel godisdag på lördagar (före det var hans godisintag ganska minimalt). Lördagarna blev därmed snabbt veckans höjdpunkt och han håller noga koll på när nästa lördag är i antågande. I och med att han inte är van att få godis behövs det inga stora mängder. Lösgodis för 25-30 cent plus minsta modellens glasstrut är en vanlig helgranson.

DSC_1866s

Det har varit tövädersdagar och jag har börjat släppa ut hönsen små stunder igen. Det tycks vara uppskatta även om också de halkar omkring på isiga gångar. (Har man ett överflöd av hönskalk passar det bra att sanda med!)

DSC_1903s

Sedan några veckor tillbaka har hönorna börjat värpa igen. Nu är det hela tre stycken som värper (det var flera år sen sist) och vi har redan nu mer ägg än vi äter upp.

DSC_1909s

Familjens minsta uppskattar att får arbeta med grus igen nu då snön har smält bort framför trappan. ”Det är nästan som sommar!”, sa han och började ivrigt lasta grus på sin lastbil… Själv satt jag på trappan och drack te och läste en tidning i solen och plusgraderna medan han nöjt hölls på samma plats länge.

DSC_1877s

Trots halt väglag ska kottarna distribueras…

Det här (plus lite sättpotatis i kylskåpet) är vad som återstår av sommarens skörd. Jag odlade mer lök än vad jag brukar och de har också räckt längre. Bara de allra största är kvar. De tre frukterna av vintersquashen ‘Futtsu Black Early’ ser mögliga ut men det är inte mögel utan något vaxartat. Efter att bilden togs kokade jag soppa på dem. En luktade unket men de två andra var fortfarande fräscha:

DSC_1871s

Ofta brukar Christian och Oliver hälsa på hos Olivers faffa och fammo på söndagseftermiddagarna medan jag passar på att ladda batteriet hemma i skön ensamhet. Månne inte svärmor tycker att jag är osocial som nästan aldrig följer med, men jag märker att de här ensamma, kravlösa timmarna är så otroligt välgörande för mig. När skulle man annars till exempel få chansen att koka sin pumpasoppa i fred och ro ackompanjerat av gamla Queen- och Pink Floyd-låtar?

Att leva drömmen

För ungefär en månad sedan hade jag tänkt skriva ett blogginlägg om en då aktuell insikt. Men istället för ett inlägg blev det en kolumn. Den är nu publicerad (i KustNytt 8/2018) och jag kopierar in den hit och lägger till några bilder:

DSC_0847s

En strålande solig och varm septemberdag satt jag där ute och lät hönsen gå lösa på gräsmattan. Under några minuter betade de under det stora äppelträdet, vars grenar hängde ner likt draperier tunga av mogna kaneläpplen. Det var en idyllisk bild med mitt lilla växthus och den gamla, röda boden i bakgrunden. Jag gick in för att hämta kameran, föste tillbaka hönsen under trädet och försökte föreviga ögonblicket. I den stunden slog det mig att jag på många sätt lever drömmen.

Ända sedan jag först flyttade hemifrån har jag drömt om ett eget ställe på landsbygden. En röd stuga med äppelträd, grönsaksland, växthus och höns tillsammans med en egen familj. Med fanns också förhoppningen om ett deltidsarbete för brödfödans skull och möjlighet att kunna skriva lite vid sidan om.

Ingetdera av allt detta hade jag då jag först började drömma.

Jag såg på hönsen, äppelträdet, snickarboden och växthuset. Bakom mig hade jag det gamla huset som vi äger sedan fyra år tillbaka. I huset fanns make och son och på andra sidan om huset låg trädgårdslandet. Där var den, hela drömmen med deltidsjobb, frilansskrivande och allt.

Jag insåg också att en uppfylld dröm inte automatiskt betyder att allt går lätt eller att varje dag är lycklig. Jag drömde om kärlek och det fick jag, men på köpet följde sårbarhet, skarpa ord, gräl och den där tärande vardagsirritationen då två olika viljor krockar och skaver mot varandra.

Jag drömde om en trädgård och jag är oftast väldigt förtjust i den jag har. Men ibland undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet de där stunderna då det som var tänkt som en rolig hobby bara känns som oändliga mängder tungt arbete.

Jag ville ha några höns och de har nästan bara fört med sig glädje. Men mindre än en vecka efter det idylliska fotot under äppelträdet togs var det dags att slakta överflödiga ungtuppar. Det var min första tuppslakt och jag gruvade mig massor. Ifrågasatte allt från om jag borde ha några höns till om det är rätt att äta kött överhuvudtaget. (Slutsatsen jag landar i är att jag som den köttätare jag ändå är måste kunna äta upp mina egna tuppar. Allt annat vore hyckleri.)

Jag drömmer fortfarande om ett ännu äldre hus än det vi bor i, ett byggnadsvårdsmässigt renoverat hus med ojämna glasrutor, handbilade, rödmyllade stockar och breda golvplankor. Men med viss erfarenhet av uppfyllda drömmar inser jag att det är en dröm som gör sig bäst om den förblir ouppfylld. Vårt intresse och tålamod för att renovera är för litet och vår benägenhet att vilja ha några lediga stunder så ofta som möjligt är för stor.

Fast det finns stunder då det här med att leva drömmen inte känns så roligt, betyder det inte att jag har tagit fel på vad som var drömmens uppfyllelse. Jag inser att uppfyllda drömmar inte betyder att man kommer undan livets villkor, och dit hör också de tyngre dagarna.

Var du än befinner dig i livet hoppas jag att du har fått uppfylla några drömmar och får chansen att se en ännu ouppfylld bli verklighet – om du vill!

DSC_0656sDSC_0833s

Slakten – och tusen tankar

(Info för känsliga: Ni får se döda tuppar och kött men inlägget visar inga bilder på blod eller inälvor.)

Nu är det gjort. Tre av de fyra tupparna är slaktade och i en skål i kylskåpet ligger vingar, lår och bröstfiléer.

Jag hade gruvat mig innan och funderat på hur jag skulle göra. Helst hade jag gett bort dem till någon som velat ha levande tuppar till sin hönsflock, men de flesta hönsägare har tuppar i överflöd så det fanns ingen efterfrågan.

Att behålla alla var inget alternativ. Om inte annat för att de hade börjat slåss så mycket att det bara var en tidsfråga innan de skulle skada varandra ordentligt.

Tanken på att jag ska äta upp dem tar emot. Jag tycker själv att det är dumt att det tar emot, av flera orsaker:  Jag vet att de här tupparna har haft ett gott liv i relativ frihet, med möjlighet att ge utlopp för instinkter (bada i jord, sova på pinnar), med få stressmoment i livet och med bra foder och tillväxt i naturlig, ganska långsam takt. Inget av detta utom bra foder är någon självklarhet vid storskalig broilerproduktion.  Ändå går det lättare att äta en anonym broiler från butiken.

Naturligtvis är det just anonymiteten det handlar om. Det är skillnad på en bit kött som man aldrig har sett som annat än kött, och på en levande tupp som man har följt från att den varit kyckling. Som man har utfodrat, burit vatten åt, städat hönshuset åt. Iakttagit, sett att den har en egen personlighet. Även om jag inte har bemödat mig om att tupparna ska bli tama kändes det – fast jag visste att den här dagen skulle komma –  ändå som att de på något plan var husdjur. Och då blir det genast svårt.

Men jag tycker om självhushållning, som princip. Och varifrån ska man som självhushållare få sitt kött om man inte ens klarar att nacka sina tuppar?

Jag har funderat jättemycket kring köttätandets och djurhållandets etik, men kan bara konstatera att jag inte är beredd att bli vegetarian (även om jag gott kunde minska på köttätandet). Och då är det bara att stänga av tankarna om jag ska komma någon vart.

DSC_0767s

Tre av fyra tuppar, levnadsglada, nyss fyllvuxna. Den svarta fick leva vidare, men för de två ljusa plus en som inte syns på bild blev det yxan.

Bort skulle de och köttätare är jag. Genom att ta vara på köttet tänker jag att de ändå kom till nytta på något sätt, istället för att vi bara skulle ha nackat dem och grävt ner dem helt kallt. Bara dödat dem för att de var ”onödiga” och började bli till besvär. Att ta vara på köttet gav dödandet ett mer berättigat syfte, så som jag resonerade kring det.

Egentligen är väl det här en av de mest etiska sätten att få kött av tamdjur, att föda upp dem själv och veta att man tagit hand om dem bra. Att det är lite mödosamt och att mängderna kanske inte blir så oändliga som då det kommer till massproducerat, köpt kött.

DSC_0880s

Hönsfarmarens dotter och dagens sakkunniga, med andra ord mamma, skrider till verket med att flå och stycka. Jag tittade på och lärde mig och provade litegrann men tyckte det var obehagligt att bryta ben och vingar och bända skinnet av ett alldeles nyss levande djur. De färdiga köttbitarna klarade jag av att skölja rena från fjädrar (en sån bragd…) fast de fortfarande var varma. Jag vill klargöra att det röda på diskbänkskanten är målarfärg, med tanke på mitt löfte i början av inlägget.

För vissa (som äldre landsortsbor) är det här inget man behöver filosofera kring eller vara blödig över, medan det för många säkert skulle kännas ungefär som det gjorde för mig. Och till oss säger jag: så länge vi äter kött tror jag vi behöver närma oss köttproduktionens realiteter, åtminstone i teorin om man inte gör det i praktiken som jag har gjort.

Så jag gav mig själv utmaningen att nacka tupparna, flå dem, laga köttet och äta. De två första stegen är avklarade, tack vare mina två medhjälpare: Christian som höll i yxan och mamma som höll i styckningskniven. (Tack för hjälpen!) Själv höll jag i tuppbenen under själva avlivandet eftersom de har en reflex att sprattla och flaxa ganska mycket efter att de dött. (Nej, jag ska inte berätta om hur det skvätte blod över hela ansiktet och glasögonen på mig där i ett skede… tur att jag inte är så känslig för sånt i alla fall.)

Här är slutresultatet:

DSC_0883s

Återstår att se hur det går med ätandet.

Blanka och Bullan

Jag har ju trott att kycklingarna som kläcktes i våras håller på att utvecklas till två tuppar och två hönor. Det var ett resultat jag utan problem kunde acceptera, statistiskt mycket sannolikt. Men häromveckan gol en av de tilltänkta hönorna. Den andra tilltänkta hönan ser nästan identisk ut och även om jag ännu inte har sett hen gala är jag nästan säker på att hen är en tupp.

Jag blev riktigt besviken eftersom jag redan hade börjat räkna ner tills de skulle börja värpa, de där två ”hönorna”. Jag konstaterar också att det inte går att ha fyra tuppar. De galer inte så ofta, men då de väl börjar på tenderar de att jaga upp varann… Och jag vill forsätta hålla mig väl med grannarna. Men vad jag gör av dem får bli ett inlägg för sig.

Efter dagens utfärd kom jag hem med två unghönor från Österhankmo (och tjugo jordgubbsplantor, det behövs föryngring även på den fronten). Unghönsen är faverolle-korsningar och ska heta Blanka (den gräddfärgade) och Bullan af Natt och Dag (den spräckliga). Jag har ju en Silvia från förr och om jag sparar en av tupparna ska den heta Sten Sture. Börjar ni kunna ringa in namntemat? Lantrashönan Virpi platsar namnmässigt dock inte i skaran av ädlingar och kungligheter.

DSC_0627s

 

Just nu

Jag börjar bli riktigt trött på den här torkan. Jag vattnar och vattnar och lider med alla jordbrukare som ser spannmålsbrodden sakta börja gulna utan att kunna göra något åt det. Egentligen är det ju ett riktigt strålande sommarväder, men en rejäl regnskur då och då skulle vara mer än välkommet!

Trädgården stampar på stället men här är två fina från de senaste veckorna: Vitt löjtnantshjärta och klematisen ‘Rosy O’ Grady’.

DSC_3687s

Kycklingarna växer snabbt och har lämnat den första veckans duniga söthet bakom sig. Jag släpper ut dem små stunder i trädgården då och då. Konstaterar att det redan tycks vara försent att få dem handtama, men å andra sidan är det lika så bra att hålla en opersonlig relation till dem tills jag vet vilka som är tuppar. De har faktiskt inte några namn ännu heller. Jag tycker inte att jag har fått tillräcklig känsla för deras personlighet för att ge dem namn.

DSC_3811s

I övrigt mårar vi på. Vi har nyss hämtat oss från ännu en snuva och sover för tillfället dåligt om nätterna, men jag trivs med jobben och har träffat flera extra intressanta och inspirerande intervjupersoner på sistone. Bland dem en lokal musiker, ett par som bygger ekohus och en politiskt engagerad polis.