Märkt: höns

Att leva drömmen

För ungefär en månad sedan hade jag tänkt skriva ett blogginlägg om en då aktuell insikt. Men istället för ett inlägg blev det en kolumn. Den är nu publicerad (i KustNytt 8/2018) och jag kopierar in den hit och lägger till några bilder:

DSC_0847s

En strålande solig och varm septemberdag satt jag där ute och lät hönsen gå lösa på gräsmattan. Under några minuter betade de under det stora äppelträdet, vars grenar hängde ner likt draperier tunga av mogna kaneläpplen. Det var en idyllisk bild med mitt lilla växthus och den gamla, röda boden i bakgrunden. Jag gick in för att hämta kameran, föste tillbaka hönsen under trädet och försökte föreviga ögonblicket. I den stunden slog det mig att jag på många sätt lever drömmen.

Ända sedan jag först flyttade hemifrån har jag drömt om ett eget ställe på landsbygden. En röd stuga med äppelträd, grönsaksland, växthus och höns tillsammans med en egen familj. Med fanns också förhoppningen om ett deltidsarbete för brödfödans skull och möjlighet att kunna skriva lite vid sidan om.

Ingetdera av allt detta hade jag då jag först började drömma.

Jag såg på hönsen, äppelträdet, snickarboden och växthuset. Bakom mig hade jag det gamla huset som vi äger sedan fyra år tillbaka. I huset fanns make och son och på andra sidan om huset låg trädgårdslandet. Där var den, hela drömmen med deltidsjobb, frilansskrivande och allt.

Jag insåg också att en uppfylld dröm inte automatiskt betyder att allt går lätt eller att varje dag är lycklig. Jag drömde om kärlek och det fick jag, men på köpet följde sårbarhet, skarpa ord, gräl och den där tärande vardagsirritationen då två olika viljor krockar och skaver mot varandra.

Jag drömde om en trädgård och jag är oftast väldigt förtjust i den jag har. Men ibland undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet de där stunderna då det som var tänkt som en rolig hobby bara känns som oändliga mängder tungt arbete.

Jag ville ha några höns och de har nästan bara fört med sig glädje. Men mindre än en vecka efter det idylliska fotot under äppelträdet togs var det dags att slakta överflödiga ungtuppar. Det var min första tuppslakt och jag gruvade mig massor. Ifrågasatte allt från om jag borde ha några höns till om det är rätt att äta kött överhuvudtaget. (Slutsatsen jag landar i är att jag som den köttätare jag ändå är måste kunna äta upp mina egna tuppar. Allt annat vore hyckleri.)

Jag drömmer fortfarande om ett ännu äldre hus än det vi bor i, ett byggnadsvårdsmässigt renoverat hus med ojämna glasrutor, handbilade, rödmyllade stockar och breda golvplankor. Men med viss erfarenhet av uppfyllda drömmar inser jag att det är en dröm som gör sig bäst om den förblir ouppfylld. Vårt intresse och tålamod för att renovera är för litet och vår benägenhet att vilja ha några lediga stunder så ofta som möjligt är för stor.

Fast det finns stunder då det här med att leva drömmen inte känns så roligt, betyder det inte att jag har tagit fel på vad som var drömmens uppfyllelse. Jag inser att uppfyllda drömmar inte betyder att man kommer undan livets villkor, och dit hör också de tyngre dagarna.

Var du än befinner dig i livet hoppas jag att du har fått uppfylla några drömmar och får chansen att se en ännu ouppfylld bli verklighet – om du vill!

DSC_0656sDSC_0833s

Annonser

Slakten – och tusen tankar

(Info för känsliga: Ni får se döda tuppar och kött men inlägget visar inga bilder på blod eller inälvor.)

Nu är det gjort. Tre av de fyra tupparna är slaktade och i en skål i kylskåpet ligger vingar, lår och bröstfiléer.

Jag hade gruvat mig innan och funderat på hur jag skulle göra. Helst hade jag gett bort dem till någon som velat ha levande tuppar till sin hönsflock, men de flesta hönsägare har tuppar i överflöd så det fanns ingen efterfrågan.

Att behålla alla var inget alternativ. Om inte annat för att de hade börjat slåss så mycket att det bara var en tidsfråga innan de skulle skada varandra ordentligt.

Tanken på att jag ska äta upp dem tar emot. Jag tycker själv att det är dumt att det tar emot, av flera orsaker:  Jag vet att de här tupparna har haft ett gott liv i relativ frihet, med möjlighet att ge utlopp för instinkter (bada i jord, sova på pinnar), med få stressmoment i livet och med bra foder och tillväxt i naturlig, ganska långsam takt. Inget av detta utom bra foder är någon självklarhet vid storskalig broilerproduktion.  Ändå går det lättare att äta en anonym broiler från butiken.

Naturligtvis är det just anonymiteten det handlar om. Det är skillnad på en bit kött som man aldrig har sett som annat än kött, och på en levande tupp som man har följt från att den varit kyckling. Som man har utfodrat, burit vatten åt, städat hönshuset åt. Iakttagit, sett att den har en egen personlighet. Även om jag inte har bemödat mig om att tupparna ska bli tama kändes det – fast jag visste att den här dagen skulle komma –  ändå som att de på något plan var husdjur. Och då blir det genast svårt.

Men jag tycker om självhushållning, som princip. Och varifrån ska man som självhushållare få sitt kött om man inte ens klarar att nacka sina tuppar?

Jag har funderat jättemycket kring köttätandets och djurhållandets etik, men kan bara konstatera att jag inte är beredd att bli vegetarian (även om jag gott kunde minska på köttätandet). Och då är det bara att stänga av tankarna om jag ska komma någon vart.

DSC_0767s

Tre av fyra tuppar, levnadsglada, nyss fyllvuxna. Den svarta fick leva vidare, men för de två ljusa plus en som inte syns på bild blev det yxan.

Bort skulle de och köttätare är jag. Genom att ta vara på köttet tänker jag att de ändå kom till nytta på något sätt, istället för att vi bara skulle ha nackat dem och grävt ner dem helt kallt. Bara dödat dem för att de var ”onödiga” och började bli till besvär. Att ta vara på köttet gav dödandet ett mer berättigat syfte, så som jag resonerade kring det.

Egentligen är väl det här en av de mest etiska sätten att få kött av tamdjur, att föda upp dem själv och veta att man tagit hand om dem bra. Att det är lite mödosamt och att mängderna kanske inte blir så oändliga som då det kommer till massproducerat, köpt kött.

DSC_0880s

Hönsfarmarens dotter och dagens sakkunniga, med andra ord mamma, skrider till verket med att flå och stycka. Jag tittade på och lärde mig och provade litegrann men tyckte det var obehagligt att bryta ben och vingar och bända skinnet av ett alldeles nyss levande djur. De färdiga köttbitarna klarade jag av att skölja rena från fjädrar (en sån bragd…) fast de fortfarande var varma. Jag vill klargöra att det röda på diskbänkskanten är målarfärg, med tanke på mitt löfte i början av inlägget.

För vissa (som äldre landsortsbor) är det här inget man behöver filosofera kring eller vara blödig över, medan det för många säkert skulle kännas ungefär som det gjorde för mig. Och till oss säger jag: så länge vi äter kött tror jag vi behöver närma oss köttproduktionens realiteter, åtminstone i teorin om man inte gör det i praktiken som jag har gjort.

Så jag gav mig själv utmaningen att nacka tupparna, flå dem, laga köttet och äta. De två första stegen är avklarade, tack vare mina två medhjälpare: Christian som höll i yxan och mamma som höll i styckningskniven. (Tack för hjälpen!) Själv höll jag i tuppbenen under själva avlivandet eftersom de har en reflex att sprattla och flaxa ganska mycket efter att de dött. (Nej, jag ska inte berätta om hur det skvätte blod över hela ansiktet och glasögonen på mig där i ett skede… tur att jag inte är så känslig för sånt i alla fall.)

Här är slutresultatet:

DSC_0883s

Återstår att se hur det går med ätandet.

Blanka och Bullan

Jag har ju trott att kycklingarna som kläcktes i våras håller på att utvecklas till två tuppar och två hönor. Det var ett resultat jag utan problem kunde acceptera, statistiskt mycket sannolikt. Men häromveckan gol en av de tilltänkta hönorna. Den andra tilltänkta hönan ser nästan identisk ut och även om jag ännu inte har sett hen gala är jag nästan säker på att hen är en tupp.

Jag blev riktigt besviken eftersom jag redan hade börjat räkna ner tills de skulle börja värpa, de där två ”hönorna”. Jag konstaterar också att det inte går att ha fyra tuppar. De galer inte så ofta, men då de väl börjar på tenderar de att jaga upp varann… Och jag vill forsätta hålla mig väl med grannarna. Men vad jag gör av dem får bli ett inlägg för sig.

Efter dagens utfärd kom jag hem med två unghönor från Österhankmo (och tjugo jordgubbsplantor, det behövs föryngring även på den fronten). Unghönsen är faverolle-korsningar och ska heta Blanka (den gräddfärgade) och Bullan af Natt och Dag (den spräckliga). Jag har ju en Silvia från förr och om jag sparar en av tupparna ska den heta Sten Sture. Börjar ni kunna ringa in namntemat? Lantrashönan Virpi platsar namnmässigt dock inte i skaran av ädlingar och kungligheter.

DSC_0627s

 

Just nu

Jag börjar bli riktigt trött på den här torkan. Jag vattnar och vattnar och lider med alla jordbrukare som ser spannmålsbrodden sakta börja gulna utan att kunna göra något åt det. Egentligen är det ju ett riktigt strålande sommarväder, men en rejäl regnskur då och då skulle vara mer än välkommet!

Trädgården stampar på stället men här är två fina från de senaste veckorna: Vitt löjtnantshjärta och klematisen ‘Rosy O’ Grady’.

DSC_3687s

Kycklingarna växer snabbt och har lämnat den första veckans duniga söthet bakom sig. Jag släpper ut dem små stunder i trädgården då och då. Konstaterar att det redan tycks vara försent att få dem handtama, men å andra sidan är det lika så bra att hålla en opersonlig relation till dem tills jag vet vilka som är tuppar. De har faktiskt inte några namn ännu heller. Jag tycker inte att jag har fått tillräcklig känsla för deras personlighet för att ge dem namn.

DSC_3811s

I övrigt mårar vi på. Vi har nyss hämtat oss från ännu en snuva och sover för tillfället dåligt om nätterna, men jag trivs med jobben och har träffat flera extra intressanta och inspirerande intervjupersoner på sistone. Bland dem en lokal musiker, ett par som bygger ekohus och en politiskt engagerad polis.

Minihönsen

Kycklingarna växer, eller åtminstone växter fjädrarna på dem. De har redan vingpennor och små, centimeterlånga stjärtfjädrar. De har börjat gå ut på dagarna och beter sig överlag mycket hönsaktigt (eller tuppaktigt?) och ”vuxet” fast de bara är en vecka gamla. De är mycket intresserade av mat och vill helst hacka på precis samma saker som hönan hackar på, och så har de anammat det mycket karakteristiska hönsbeteendet att krafsa tre gånger med fötterna – vänster-höger-vänster – och sedan ta ett steg bakåt och syna resultatet av krafsandet i hopp om att något ätbart skulle ha dykt upp.

De har däremot inte lärt sig hur man kommer tillbaka in i hönshuset efter att de har gått ut, så där finns det utrymme för utveckling.

DSC_3568s

Kycklingar!

Fyra kycklingar kläcktes igår, fem ägg återstår ännu och ett ägg gick sönder redan för kanske en vecka sedan. Börjar tro att det bara blir fyra kycklingar den här gången, men det är inte illa det heller.

Hönan Silvia tycks vara en god moder som håller de små liven varma under sig och kluckar inbjudande åt dem att de ska äta då jag kommer med mat.

DSC_3433

Tre av fyra. Två är ljust grågula och en gul (från isbaräggen) och en svart med vita partier (från ett maranägg). Ska bli intressant att följa med hur de växter – och att se hur många som är tuppar…

I går morse då jag tittade in i hönshuset blev jag lite imponerad av hönan. Då hade bara en kyckling kläckts och av någon orsak hade hon flyttat alla återstående åtta ägg ungefär en halv meter från det ursprungliga redet. Jag föreställer mig att kycklingen hade förirrat sig och att hon insåg att hon inte kunde ligga både på äggen och den förrymda kycklingen samtidigt, och därmed flyttade äggen ett efter ett till stället där kycklingen var. Ingen hönshjärna där inte! (För den som undrar använder hönan näbben för att fösa då hon flyttar på ägg).

Dag 1 / Nu provar vi!

DSC_3156s

Silvia vill ruva och jag har skaffat avelsägg av wyandotte, maran och isbar. Innan jag fick äggen lät jag henne ligga på ett par egna ägg några dagar för att vara säker på att hon faktiskt vill ruva. Hönor har nog inte särskilt mycket till ansiktsuttryck, men de har ett tydligt kroppsspråk och jag tyckte mig se förundrad förtjusning hos Silvia då äggmängden ökade från två vanliga ljusbruna till tio stycken i alla möjliga färger från den ena minuten till den andra. Hon beskådade äggsamlingen någon sekund och klev sedan in och bredde kluckande ut sig över dem.

Normal ruvtid är ca 21 dagar. Jag hoppas på att få återkomma med kycklingbilder, men det här är nytt för oss alla så man vet ju aldrig hur det går.

DSC_3160s