Tagged: höns

Flicker

Det svåraste och tråkigaste med att ha djur är att de blir sjuka ibland och att man ibland måste bestämma sig för om och när det är dags att ta bort dem. Idag bestämde jag mig för att det var dags för Flicker att sluta sina hönsdagar.

Redan förra vintern fick hon en fotböld, som försvann efter några veckor och lite kurerande. I vinter har hon haft samma problem med foten. Dessutom svullnade hennes öron upp någon gång i mellandagarna, och i förrgår fick hon problem med ena ögat som också svullnade. Jag håller golvströet och sittpinnarna så rena som nu är rimligt i ett hönshus, och jag har tvättat och desinficerat alla hennes problemområden. Ögat verkade bli lite bättre men varken fotbölden eller öronsvullnaden såg ut att ge med sig så till sist bestämde jag mig för att det var dags.

Men man funderar ju ändå… Kanske allt hade vänt och hon skulle ha blivit i skick om jag bara hade väntat några dagar till och orkat med ännu en städ- och putsomgång? Eller borde jag ha förstått att det var hopplöst redan från början och låtit henne sluta plågas långt tidigare? Om hon ens har plågats? Det är svårt att bedöma smärta hos höns. If only they could talk

DSC_0132sDSC_2993 (2)

Annonser

Ljuset

På årets (åtminstone i teorin) mörkaste dag gick jag ut och fotograferade ljuset. Solen har inte synts på veckor, men idag lyste den över ett grått och halt Österbotten. Jag var (än en gång) glad och tacksam för mina frilansdagar, för att jag så gott som aldrig behöver ägna precis varenda minut av dagen åt arbete. Så då blev det en skogs- och kamerapromenad med fokus på solljuset.

DSC_2081s

Också hönsen fick gå ut en stund nu då det är barmark igen. (De vill stanna inne om det är snö.) De flaxade och sprang och var alldeles yra. Det var svårt att fånga på bild, men här ser ni i alla fall en suddig Virpi och en suddig Flicker i full fart, bakom för stunden mer stillsamma Doris och Silvia.

DSC_2098s

Frigående

Häromdagen då jag tittade ut genom fönstret såg jag till min förskräckelse två hönor strosa runt på gräsmattan. Jag brukar alltid ha dem instängda, mest för att vi har duvhök i närheten, men nu hade jag tydligen slarvat med hasparna, dörren måste ha blåst upp och så tog de tillfället i akt.

Många låter sina höns gå lösa men i och med att mina inte är vana med det ville jag få in dem tillbaka så snabbt som möjligt. Kändes som att de kunde flaxa iväg vart som helst annars, och så var det höken förstås… Jag suckade lite uppgivet efter att ha bildat mig en uppfattning om läget: två hönor på ett ställe, en på ett annat och de två nya, som mest av allt kunde flaxa iväg vart som helst, på ett tredje alldeles vid tomtgränsen.

Med en rejäl brödända som lockbete gick det hur enkelt som helst att locka in dem. Jag viftade bara runt lite så kom de springande. Tur det!

Hur det nu var så tycket jag att det såg väldigt trevligt ut där det gick på gräsmattan. Dessutom har de, första gången, ätit upp allt sitt eget gräs inne i hagen. Så då tänkte jag att man kunde prova släppa ut dem en stund under mer kontrollerade former. Försedd med mycket lockbröd skred jag till verket. Hönsen var med på noterna:

DSC_2760s

Också Virpi och Kulta vågade sig ut en sväng, men inte lika långt som de gamla:

DSC_2740s

Brödet kom inte ens till användning. Efter att ha betat av gräsmattan en stund gick de självmant in igen.

DSC_2766s

Unghönor

Jag har två nya höns. Den här säsongen har bara två stycken av de gamla värpt och då Silvia lade sig för att ruva, och därmed slutade värpa, i början på maj blev de så glest mellan äggen att vi har fått köpa ägg. Nu är det visserligen inte så viktigt för mig att äggproduktionen ska vara på topp i flocken men har jag en gång höns vill jag inte vara tvungen att köpa ägg i alla fall. Dessutom blir de två som värper nu inte yngre så jag insåg att det behövs föryngring i skaran för att vi ska få tillräckligt med ägg nästa år.

Så nu är flocken utökad med två fyra månader gamla hönor av finsk lantras. Finskor som de är fick de heta Virpi och Kulta.

DSC_2493sDSC_2529sDSC_2532s

Det har blivit lite av en grej att jag vill att mina hönor ska se olika ut och jag tycker mycket om färgerna på de här två. Ser ni hur gyllene Kultas fjädrar är i kvällssolen på sista bilden? Och Virpi är trevligt svart- och brunspräcklig.

De gamla hönsen känner sig mycket kränkta över nykomlingarnas närvaro (ni skulle ha hört kacklet den första kvällen), så hittills stannar ena gänget inne i hönshuset då det andra går ut och vice versa. Men så snart de accepterar varandra ska jag försöka få till en bild på alla.

Citatet

Ofta rullar jag förbi alla citatbilder i facebookflödet men det här fick mig att tänka efter:

”En människa som mår bra har aldrig behov av att attackera eller förlöjliga en annan människa.”

Det fick mig att tänka på hur man ser på beteendet hos höns och andra husdjur. Ett aggressivt beteende hos husdjur brukar ses som en beteendestörning, som man oftast kan förebygga. Ibland också träna bort i en trygg och harmonisk livsmiljö där djuret får alla behov tillgodosedda.

För att förebygga aggressivitet och hackning hos höns räcker det oftast långt med behovstillfredsställelse och trevlig och hönsanpassad livsmiljö. Då brukar de vara nöjda och fridsamma, och rangordningen fungerar utan kraftmätningar eller överdrivna markeringar.

Åtminstone hittills har jag inte tänkt på aggression och översitteri som beteendestörningar hos människor. Men egentligen är de väl det. Det är bara så vanliga att man liksom börjar tänka att det hör till. Om jag föreställer mig att alla mådde bra riktigt på djupet och kände sig trygga med sig själva och sin plats i världen då skulle nog mycket se annorlunda ut.

Men det är så komplicerat med folk… Jag är rädd att det inte räcker med jord att krafsa i, lagom grova pinnar att sova på, undangömda reden att värpa i, välavvägt foder och tillräckligt med utrymme i bostaden för att alla ska må bra.

DSC_2586 s

Rester och ägg

Höns gillar matrester och för tillfället är utbudet av rester större än någonsin. Så gott som varje kväll blir det över havregrynsgröt från Olivers kvällsmål och däremellan lämnar både det ena och det andra ouppätet. Jag är annars mån om att använda upp mina och Christians rester så gott det går men jag drar gränsen vid att själv äta upp sånt som Oliver har geggat runt i.

Så hönsen, alltså. De är mycket nöjda med arrangemanget och jag är glad åt att slippa slänga mat. (I och för sig skulle jag kompostera den om inte hönsen åt upp den – men, ja, ni vet.)

dsc_0898

De har redan börjat värpa! Den 11 februari fick vi årets första ägg, att jämföra med 11 mars i fjol. Det verkar som att maranerna är tidigt ute. Kan också hända att de har påverkats av att ha gått ute betydligt mera den här vintern än i fjol. Kul i vilket fall som helst. Den här vintern blev det bara två och en halv månader med köpeägg.

dsc_0985