Märkt: barn

Jobb och lövhögar

Vi börjar med en glad bild på en grå fredag:

”Pojke i lövhög!”

DSC_0292 (3)s

Idag har jag, så som jag tenderar att göra ibland, tänkt på hur mycket jag tycker om omväxlingen som mina båda jobb ger mig. Under de senaste veckorna har jag besökt en svampodling, rapporterat från en vinprovsmakning, inspekterat ett vindkraftverksbygge, intervjuat en operasångerska och skrivit om en skogsstig. Bland annat. Kan man annat än älska det?

Enda nackdelen är att uppdragen tenderar att komma klumpvis och hela oktober är onödigt stressig. Utöver de artiklar jag redan har lämnat i den här månaden har jag material till ytterligare sju, varav två är nästan färdigskrivna, en påbörjad och de andra inte påbörjade överhuvudtaget. Därtill två inbokade intervjuer de närmaste veckorna. Fem deadlines infaller ännu inom oktober, medan övrigt material kan sparas till senare och med tanke på att jag bara gör det här två dagar i veckan är det alltså ganska mycket just nu. Men roligt likafullt. Eller – själva skrivandet är sällan roligt utan det ska bara göras, men just det här med att få fara omkring till alla möjliga udda ställen, det är roligt!

Annonser

Höstplöjningen

Sommarens veterantraktorutställning är ju något av en årligen återkommande höjdpunkt i sonens värld. Dagens veterantraktorplöjning var ett betydligt mer anspråkslöst evenemang, men det oaktat fick vi en stor del av förmiddagen att gå ute på stubbåkrarna i Övermalax.

s

Själv var jag mest intresserad av plöjningen med ett spann av två finnhästar.

Vandringen

Den här veckan är min sista semestervecka och jag har varit ensam hemma med Oliver eftersom Christian började jobba i måndags. Jag har hittat på ganska mycket program åt oss för att vi ska få dagarna att gå och idag stod skogsvandring på schemat.

Eftersom jag just nu fantiserar lite om friluftsliv ville jag testa hur bra det går att göra något frilufsigt tillsammans med Oliver. Vi hade förberett oss och byggt upp förväntningarna genom att satsa på en lockande matsäck med flera olika mellanmål som han fick välja själv, plus goda smörgåsar och kakao i termos och allt.

Rutten bestod av en förkortad version av naturstigen på Öjberget. Jag räknade i efterhand ut att vi gick ungefär en och en halv kilometer, varav ungefär halva sträckan i brant/ojämn terräng.

Först då vi började nere på elljusspåret var Oliver inte så taggad, men genast vi kom till stigen med spångar, små broar och berghällar att klättra över blev han betydligt mer motiverad. Här är det stenigt på väg upp mot toppen:

DSC_0461s

Mellanmålspausen som vi hade planerat och sett fram emot blev tyvärr något av ett fiasko. Nötterna i nöt- och fruktblandningen var salta, vilket jag inte visste att han inte gillade, och dessutom fick han ont i magen och ville inte ha särskilt mycket av sin fruktpurépåse. Och de noga förberedda smörgåsarna var kvarglömda i kylskåpet… Men vi drack lite vatten och några kakaoklunkar och gick tappert vidare. I det här skedet bar jag honom en liten bit över de stenigaste ställena då han klagade över magknip. Sen vilade vi lite till och fortsatte då magen kändes bättre.

DSC_0462s

Målet var utsiktstornet på toppen av Öjberget. Det var kul att klättra upp och vi förundrades över allt vi kunde se (stan, vindmöllor, havet, Söderfjärden, nästan ända hem). Vi tog den snabba tillbakavägen, raka spåret ner för slalombacken. Nedfärden var blommig och brant:

DSC_0470s

Som slutsats var det, bortsett mellanmålsfadäsen, en lyckad tur och jag tänker att man gott kan ta med honom igen på liknande små vandringar. Fast då vi kom hem var han trött och överhungrig, så till nästa gång ska jag se till att utflyktsmaten är oklanderlig.

Första resan

DSC_0190s

Jag har inte varit det minsta lockad av att resa med småbarn så därför har vi inte rest någonstans på flera år. I helgen var det ändå dags för Olivers första resa, för oss vuxna mer en utfärd i form av två dagar i Helsingfors.

Fokus låg på barnprogram, som ett besök till Högholmen och en tur på Stockmanns leksaksavdelning. Vi hade inte planerat in jättemycket aktiviteter, utan tänkte att det skulle vara äventyrligt i sig bara att åka metro, spårvagn och se betydligt mer liv och rörelse än vad vi har i hemknutarna. Och det var det. (”Titta en så lång hund!” … ”En tant med rosa hår!”…)

DSC_0203s

Eftersom vi inte visste hur det skulle gå att resa med treåringen hade vi valt att mjukstarta med bara en övernattning, men det gick över förväntan. Själv fick jag träffa ett par av mina huvudstadsvänner och hann  med en sväng till Akademiska bokhandeln. Christian fick prova en blinirestaurang som han var intresserad av.

Vi bodde på ett Airbnb i Berghäll, mot Sörnäshållet. ”Verkar vara ett väldigt trevligt område”, kommenterade jag i god tro åt mina vänner. De skrattade och sa att området varit ökänt som något av stadens red light-district. Men samtidigt håller det på att bli ett trendigt hipstertillhåll med massor av ungt folk och roliga butiker och caféer. Jag föredrar att tänka att det var de senare vibbarna jag kände av…

DSC_0214s

Huset kändes väldigt klassiskt helsingforsiskt för mig, med en sån där trappuppgång som jag skulle älska om jag fortfarande var studerande och bodde i lägenhet.

Mina vänner bor i Fiskestranden, ett nybyggt område där vi kände oss som urbana småbarnsföräldrar vid en lekpark på taket av ett shoppingcenter intill stadens första skyskrapa.

DSC_0215s

Jag fick mersmak och skulle gärna besöka Helsingfors igen på egen hand för att få se på kultur och andra vuxensaker – men påmindes samtidigt om en gammal insikt, att det är något av en illusion det där med att man skulle ha så nära till all underhållning då man bor i storstad. Att först gå en kvart, åka kollektivtrafik med flera byten och sen gå tio minuter till är inte vad jag definierar som ”nära”. Så jag ska komma ihåg det till nästa besök.

Om treåringar och telefonförsäljare

En av mina svaga sidor är att jag är onödigt rädd för att folk ska vara missnöjda med mig eller besvikna på mig. Det här har gjort att jag alltid tidigare har undvikit konflikter eller ens antydningar till osämja med de flesta människor, till den grad att jag lätt kunde ha hamnat i farliga situationer av rädsla för att säga nej och därmed göra någon besviken. (Tur att jag var blyg och på det sättet svårtillgänglig!) Bara i få relationer där vi rent platsmässigt har varit riktigt nära under en längre tid har det hunnit ansamlas så mycket besvikelse eller vardagsirritation att jag faktiskt har tagit konflikter om dem.

Med åren har jag blivit bättre på att våga anmäla avvikande åsikt också till andra än de absolut närmaste, men jag gör det sällan utan vånda. Jag vet att jag till exempel verkligen skulle avsky att vara chef just för att man då ganska oundvikligen alltid är illa omtyckt av någon. 

Häromdagen upplevde jag ett i det avseendet ganska intressant samtal med en telefonförsäljare.

Jag tycker det är dålig stil att lägga på direkt då telefonförsäljarna ringer och brukar försöka hantera dem artigt. Min vanliga teknik funkar i nittionio procent av fallen.

(Lyssna en lite stund. Säga helt vänligt ”Nej, jag är inte intresserad, men tack för att du ringde och ha en trevlig fortsättning på dagen!”. Märka hur telefonförsäljaren inte kan slingra sig ur den enda rimliga fortsättningen, vilket är att säga ”tack det samma!”. Lägga på och nöjt konstatera att man än en gång har lyckats.)

Men så finns det den där ena procenten som ingen vanlig samtalslogik biter på och som helt kallt ignorerar min önskan om att hen ska ha en trevlig dag och bara fortsätter prata på. En sådan ringde åt mig häromdagen. Jag började med min vanliga avslutningsfras. Hon fortsatte prata. Sedan sade jag helt vänligt igen att jag inte är intresserad så nu avslutar vi det här. Hon fortsatte prata. Då upprepade jag mitt nej väldigt tydligt och med viss skärpa i rösten. Hon fortsatte prata. 

Då reagerade jag riktigt spontant och ur djupet av hjärtat precis som jag skulle ha gjort med en treårstrotsig son vid ett tillfälle då man redan bortom all rimlighet har använt sig av allt tålamod och all vänlighet som man förmått uppbringa.* (Och då man i efterhand tänker att man borde ha klarat att vara mild och god ännu en stund…)

”NU RÄCKER DET!” Med ett tonfall som markerar att gränsen var nådd redan för länge sedan och här finns det inte längre ens en bråkdel av förhandlingsutrymme. 

Hon tystnade faktiskt och jag tryckte av samtalet eftersom jag inte orkade lyssna på mer påträngande säljande, men i efterhand ångrar jag att jag inte väntade en stund för att se hur hon skulle ha reagerat efter den första tystnaden… 

Jag skrattade lite åt mig själv och min bryska avsnoppning efteråt och kände mig ärligt talat ganska nöjd med att åtminstone den här gången utan större vånda lyckats markera åt en orimlig person att det är nog. Det har sina fördelar att få öva upp sin förmåga att både säga och hålla fast vid ett ”nej” tillsammans med en treåring som inte accepterar annat än ”ja”.

* Min primära inställning till treårstrots är sakligt tålamod, ibland förenad med orubblig principfasthet (tur att jag har viss fallenhet för att vara envis) och ibland, då det passar, med flexibilitet så att barnet får en chans att välja. Men jag skulle tro att det händer även den bästa att tålamodet kan ta slut. Och om nejet har blivit onödigt bryskt i stunden kan jag trösta och vara vuxen och försonande efteråt.

Jag jobbar lite utgående från en teori om föräldraskap som handlar om att man samtidigt är både trösten/tryggheten och motståndet, där barnet med en på samma gång stöttande och gränsdragande förälder utforskar och lär sig hantera tillvarons motgångar och begränsningar, eftersom det är det tryggaste sammanhanget för sådana lärdomar. (Nej, man får inte dricka dikesvatten. Nej, myggbetten försvinner inte på en gång fastän hur mycket man skulle vilja det. Nej, ingen vill leka med en om man försöker tvinga dem genom att vråla och gå an…)

Då det fungerar optimalt markerar man som förälder å ena sidan att här kom en gräns emot, å andra sidan som man också tröstar och visar förståelse och omsorg och respekt mot det arga/ledsna/besvikna/frustrerade barnet och låter det få känna sina svåra känslor. Sedan är man glada tillsammans igen och lägger det bakom sig då det väl är över.

Jag säger verkligen inte att det här lyckas för mig alla gånger (om det hade gjort det skulle jag inte ha haft något ”nu räcket det!” i beredskap åt en behövande telefonförsäljare), men jag har med mig teorin i bakhuvudet och de gånger då tålamodet räcker brukar det kännas väldigt bra efteråt. 

Någon kanske undrar hur det här går ihop med min motvilja mot att bli illa omtyckt. Det funkar förvånansvärt bra eftersom jag också har en ganska principfast sida att ta fram vid behov och för att jag tror att en förälders primära uppgift inte är att bli omtyckt utan istället att tycka om.

Vårvintervardagar

Här kommer några vardagsnedslag:

Christian känner sin fru och kom hem med sex olika ostar åt mig på alla hjärtans dag:

DSC_1860s

Oliver börjar bli så stor i många avseenden. Sedan nyår ungefär har han till exempel godisdag på lördagar (före det var hans godisintag ganska minimalt). Lördagarna blev därmed snabbt veckans höjdpunkt och han håller noga koll på när nästa lördag är i antågande. I och med att han inte är van att få godis behövs det inga stora mängder. Lösgodis för 25-30 cent plus minsta modellens glasstrut är en vanlig helgranson.

DSC_1866s

Det har varit tövädersdagar och jag har börjat släppa ut hönsen små stunder igen. Det tycks vara uppskatta även om också de halkar omkring på isiga gångar. (Har man ett överflöd av hönskalk passar det bra att sanda med!)

DSC_1903s

Sedan några veckor tillbaka har hönorna börjat värpa igen. Nu är det hela tre stycken som värper (det var flera år sen sist) och vi har redan nu mer ägg än vi äter upp.

DSC_1909s

Familjens minsta uppskattar att får arbeta med grus igen nu då snön har smält bort framför trappan. ”Det är nästan som sommar!”, sa han och började ivrigt lasta grus på sin lastbil… Själv satt jag på trappan och drack te och läste en tidning i solen och plusgraderna medan han nöjt hölls på samma plats länge.

DSC_1877s

Trots halt väglag ska kottarna distribueras…

Det här (plus lite sättpotatis i kylskåpet) är vad som återstår av sommarens skörd. Jag odlade mer lök än vad jag brukar och de har också räckt längre. Bara de allra största är kvar. De tre frukterna av vintersquashen ‘Futtsu Black Early’ ser mögliga ut men det är inte mögel utan något vaxartat. Efter att bilden togs kokade jag soppa på dem. En luktade unket men de två andra var fortfarande fräscha:

DSC_1871s

Ofta brukar Christian och Oliver hälsa på hos Olivers faffa och fammo på söndagseftermiddagarna medan jag passar på att ladda batteriet hemma i skön ensamhet. Månne inte svärmor tycker att jag är osocial som nästan aldrig följer med, men jag märker att de här ensamma, kravlösa timmarna är så otroligt välgörande för mig. När skulle man annars till exempel få chansen att koka sin pumpasoppa i fred och ro ackompanjerat av gamla Queen- och Pink Floyd-låtar?

I vårt vita vinterland

I år slår vi rekord i höjd på snöhögarna på gården.

DSC_1771s

Jag minns att jag tillbringade en stor del av min barndoms vintrar i diken. Hoppande, grävande, eller alldeles nedsjunken. Som ni ser fortsätter Oliver en god tradition.