Tagged: barn

Lördagsnöjet

Så här såg Olivers lördag ut.

17495539_1

Jag är glad åt att det finns hundar som han får umgås med i bekantskapskretsen eftersom vi på grund av husets allergiker inte har några djur inomhus. Och så är jag glad åt att Oliver har kommit så bra överens med de hundar han har träffat hittills.

Tack till faddern Hanna som barnvaktade, erbjöd hundsällskap och delade med sig av bilder!

(Jo, som den observante noterar är bilderna tagna vid två olika tillfällen – med två olika outfits.)

Skorna

Liten blir stor
– eller börjar i alla fall använda skor.
Premiären förevigades av mor.
(Mormor, farmor, var inte rädda
oftast är vi inte så här lättklädda,
halare och ylle hör till vår vardagsstil
men idag skulle vi bara åka bil.)

DSC_1421s

Vi kör på rosa vi

Överlag har jag inga starka åsikter om vad folk ska göra eller inte göra med sina barn så länge de behandlar dem väl. Börja jobba vid nio månader eller vare hemma med barnen i fem år – det gör man som det passar bäst. Samsova eller femminutersmetoden, fine, ni gör hur ni vill. Ja, det var nu två exempel.

dsc_0878

Men det här med rosa och blått har jag varit avogt inställd till redan långt innan jag själv fick barn. Det gör mig riktigt upprörd att rosa eller blått är de enda alternativen många gånger då man ska köpa kläder eller saker till barnet. Varför inte grönt eller gult eller orange eller rött eller lila eller brunt eller grått? Nej, nej, redan från början ska det vara klart och tydligt att lilla Tilde minsann är en flicka i sin söta rosa, hello-kittyprydda body med påsydda volanger. Medan lille Egon i sin blåa dräkt kommer att bli en riktig karlakarl.

Missförstå mig inte. Jag har inget emot konceptet kön och jag ser det som självklart att det finns skillnader mellan könen. Men jag vill inte vara tvungen att betona könet på min bebis med varenda köp jag gör. Om det bara är möjligt väljer jag en neutral färg, men så händer det att jag ställs inför en rosa gunga eller en blå gunga. Eller som idag, en rosa passa in figurerna i hålen-boll eller en blå. Båda gångerna tog jag den rosa.

Några rosa plagg har Oliver inte, däremot en del röda. Jag tycker att rött gott kunde vara en könsneutral färg (och så tänker jag på en situation vi nyligen råkade ut för på stan. En snäll tant kom fram och pratade med Oliver som hade på sig turkos halare och röd mössa: ”Åh så fina ögon – de där kommer du nog att charma pojkarna med!” Jag skrattade och sa ”jag hoppas nog att han charmar fler flickor!”. För det gör jag.)

Så länge han själv inte har någon skillnad protesterar jag mot systemet genom att välja rosa. Sedan då han vill välja själv och har vänner som kan pika kommer jag att anpassa mig. Men tills vidare leker vi alltså med rosa hos oss, samtidigt som vi gott kan klä oss i traktortröjor ibland.

dsc_0883

Musikanten (in spe)

Skulle Oliver vilja bli musikalisk av sig har han åtminstone tillgång till de grundläggande instrumenten. Han spelar gärna piano och i bakgrunden på väggen hänger ett i mitt tycke fantastiskt loppisfynd: en gitarr i barnstorlek för 5 €. Normalstor gitarr finns också, liksom en synth med fina 80-tals ljudeffekter, en blockflöjt och ett dragspel…

dsc_0594fs

De musikaliska anlagen är nog inte de starkaste. De som eventuellt finns kommer mest från min sida.

Så då återstår att utsätta honom för musik. Han lyssnar gärna på våra spellistor och vi sjunger en del åt honom. Fast jag känner att jag borde bredda min repertoar. Jag hade tänkt att jag skulle börja sjunga mina favoritpsalmer åt honom – ge honom en stadig grund så att säga. Men så har det inte riktigt blivit. Just nu består repretoaren ganska precis av två egenhändigt komponerade visor med bebistema. Den ena går så här, med munter melodi:

||: Du är den lille bebispjäs, en bebispjäs du är. :|| Bebis, beba dig! Bebis, beba dig! Bebis, beba dig! En bebispjäs du är.

Den andra sjungs till melodin ”En sockerbagare”:

Den lilla bebisen här bor i staden, han är en bebis mest hela dagen. En liten bebis han är minsann, en liten bebis han är minsann.

Och i hans fönster hänger bebissaker, små hästar, grisar och pepparkakor. Och är han snäller så kan han få, men är han stygger så får han gå.

Fast jag är inte nöjd med moralkakan som hänger med från originalet där på slutet. Har dock inte kommit på något bättre än. Här känner jag att Pappamonologerna slår mig med hästlängder med denna slagkraftiga kreation.

Påmårandet och ettårsbilden

Det har varit ett par sådana där dagar som man helst bara glömmer nu igen. På min bil låste sig ena bakhjulet totalt och jag beställde nyss bärgning till verkstaden för tvåhundra euro. På Christians bil sprack vindrutan. Ett barn som höll oss vakna halva natten. Pengar som inte blivit flyttade till rätt konto och extra utgifter som man inte räknat med (och då talar jag inte om de kommande räkningarna för att få bilarna i skick).

Men vi mårar åpå. Egentligen brukar jag inte ta särskilt hårt på motgångar av den här sorten. De kommer, man gör något åt dem, betalar och lämnar det bakom sig. Fast nu råkade de klumpa ihop sig ovanligt mycket…

Nu har jag beklagat mig så då kan vi gå över till något mera positivt. Det brukar bli dåligt med snygg-foton i midvintertid på grund av det minimala dagsljuset men häromveckan försökte jag satsa lite och ta en ettårsbild på Oliver. (Till satsningen hör inte den noppiga tröjan. Den lämnade på av ren lathet. Eller det rufsiga håret. Men det är vardagsrealism. Realism är bra.) Så här:

dsc_0644fs

dsc_0667fs

dsc_0662fs

Här satsade jag inte lika mycket men jag gillar verkligen den här bil-bilden. Det är en rätt så tjusig ettåring vi har, om jag får säga det själv.

dsc_0693s

Ettårskalaset

Igår, på nyårsafton, firade vi vår ettåring. Självaste födelsedagen var den 28:e december och minns jag rätt så var det idag för ett år sedan som vi kom hem från BB.

(Då hade jag verkligen ingen lust att  berätta några detaljer om förlossningen. Jag är fortfarande inte den som skriver en ”min förlossningsberättelse” på flera sidor men två saker vill jag tala om idag. Hela förlossningen var över på sex timmar och det såg jag som en stor nåd – att få det avklarat såpass snabbt. Och så födde jag utan bedövning – visserligen ofrivilligt men ändå utan större krumbukter – och det har jag varit stolt över sedan dess. Så nu vet ni.)

Fast nu var det kalas det skulle handla om. Oliver var glad och nöjd, fick många fina presenter, smakade en tårtbit och avslutade festen med tomtebloss. Så här ser bildversionen ut:

kalas