Märkt: Skog

Alltså wow!

Det händer väldigt sällan att jag får en bok som jag inte på ett eller annat sätt själv har varit involverad i att skaffa. Och då det väl händer någon gång tror jag det är omöjligt att träffa med rätt än så här!

Jag hade haft en ovanligt lång och intensiv arbetsdag och kände mig både uppe i varv och utmattad på samma gång. (Ni vet hur det är då ett barn är alldeles uppspelt och vilt och övertrött och man vet att det kan slå över i tårar och sammanbrott vilken sekund som helst? Lite så kände jag mig.) Jag gick till postlådan efter att ha fått sonen i säng och hittade Marthas matkulturmagasin 2019. Skogens smaker – 120 goda skäl att dra till skogs. Det var så oväntat och den var så otroligt fin och inspirerande och välgjord så att jag blev alldeles gråtmild då jag satt och bläddrade i den.

DSC_02362s

Efter en natts sömn och med lite mer balanserat känsloliv tycker jag fortfarande att den är lika bra. Jag slår härmed fast att min mest välinvesterade medlemsavgift är den jag betalar till marthaförbundet. De gör så många vettiga och viktiga saker och den här boken blev grädden på moset.

Innehållet är sorterat årstidsvis med recept på allt från lingondricka, rönnbärsgelé,  svampsmör, panerad fårticka, älgchorizo, bärbullar, lingonremmar, granskottssirap, nässelpesto, älggräsglass och ljungte till tändkottar och kådsalva. Precis allt sånt som jag älskar att veta att man kan göra (helt oberoende av hur ofta jag faktiskt sedan gör det i praktiken). Detta kombinerat med jättefina bilder och snygg layout gör helheten så bra!

DSC_0225 (2)s

En annan runda

Det här inlägget får två alternativa inledningar. Det jag ska berätta om är kanske inte så intressant i allas ögon, men jag blev riktigt glad över min upptäckt.

Nåväl:

A. Jag har länge tänkt att jag borde börja motionera igen och ikväll, nu då det blivit svalare, gav jag mig ut på en rask promenad mot tomten och bostadsområdet bakom. Känner att jag genast blev belönad för min ansträngning.

B. Det är ett tag sedan jag har skrivit något om bäcken, men trogna läsare vet vad jag talar om. En nackdel med vår nya tomt är att man inte längre kan ta sig till storskogen med bäcken eller nätet av stigar och skogsbilvägar på ett lika självklart sätt som från vårt nuvarande hus. Totalsträckan blir en och en halv kilometer längre och det förutsätter att man täcks gena längs den lilla, nästan privata vägen här mellan oss och de närmaste grannarna fast man själv inte längre bor här. Täcks man inte det hade det blivit ytterligare flera kilometer. Men inte nu längre!

För där i ett hörn av bortre Pixne, precis där bostadsområdet slutar och den dittills stiglösa storskogen tar vid hade någon anlagt en stig – utmärkt med vita pålar och försedd med broar över diken och allt! Genast jag upptäckte den avvek jag från min planerade runda för att utforska. Jag gick längre och längre och började ana mig till att stigen skulle komma ut vid någon av de skogsvägar jag är bekant med sedan tidigare färder. Och det gjorde den, jag kom ut i norra ändan av vägen närmast bäcken. Hurra för det! Om det hittills har funnits något dåligt med att gå till bäcken (bortsett från myggor och älgflugor) skulle det i så fall ha varit att det inte funnits någon runda utan att man varit tvungen att gå samma väg fram och tillbaka. Men nu finns det en runda som utgörs av min vanliga väg till bäcken i kombination med den här nya stigen tillbaka och till sist en kilometer genom bostadsområde och bebyggelse. Totalt cirka tre kilometer enligt kartan. Jämfört med tidigare har vi nu storskogen nära till hands också på nästa ställe. Perfekt! Tack till Malax kommun eller vem som än har anlagt stigen.

Dessutom. Fast jag vet knappt om jag vågar skriva det här med tanke på att det tycks vara ett dåligt blåbärsår och därmed mer konkurrens. Men det fanns ett jättebra blåbärsställe där alldeles i början. Jag tänker plocka imorgon (svalt och blåsigt, ypperligt plockarväder med andra ord) så månne inte bären finns kvar tills dess.

Ljuset

På årets (åtminstone i teorin) mörkaste dag gick jag ut och fotograferade ljuset. Solen har inte synts på veckor, men idag lyste den över ett grått och halt Österbotten. Jag var (än en gång) glad och tacksam för mina frilansdagar, för att jag så gott som aldrig behöver ägna precis varenda minut av dagen åt arbete. Så då blev det en skogs- och kamerapromenad med fokus på solljuset.

DSC_2081s

Också hönsen fick gå ut en stund nu då det är barmark igen. (De vill stanna inne om det är snö.) De flaxade och sprang och var alldeles yra. Det var svårt att fånga på bild, men här ser ni i alla fall en suddig Virpi och en suddig Flicker i full fart, bakom för stunden mer stillsamma Doris och Silvia.

DSC_2098s

Skogsluft

I nuläget står skogsturer tyvärr ganska långt ner på prioriteringslistan. Igår tog jag mig i alla fall ut till mitt kantarellställe (som levererade) och andades skogsluft. På plats konstaterade jag att det var välbehövligt, trots att jag var ganska omotiverad då jag gav mig iväg.

DSC_0969s

Tog också en titt på bäcken och skogen intill i septemberskrud:

DSC_0972s

Bäcken än en gång

Ett hav av ormbunkar och mycket vatten efter regnen – och myggor som var ettriga på nivån där man kan slå med den ena handen på ovansidan av den andra och döda fem-sex myggor på en gång. Men jag hade med mig jacka och krankhatt och stod ut ganska länge.

DSC_1792

 

Ugglor

Då jag var liten var jag fascinerad av ugglor även om jag varken hade sett eller hört någon. Nu kan man höra dem ropa från storskogen och jag tycker det är roligt att få bo på ett sådant ställe. Igår kväll hörde jag pärlugglan.

Första gången jag hörde någon uggla var för ett par veckor sedan. Då var det antingen slagugglan eller hornugglan som hoade med basstämma.

(Bilderna är lånade från internet.)