Tagged: jobb

En lista

Idag känner jag för några strödda punkter. Vardagsnedslag.

  • Wc-bygget går framåt men med långa pauser då inget händer. Läste nyss nånstans att byggen och renoveringar alltid blir dubbelt dyrare och tar tre gånger längre än vad man har tänkt. Den sista delen har redan besannats så låt oss hoppas att den första visar sig vara ett undantag från regeln i vårt fall.
  • De överlevande hönsen måste ha blivit rejält uppskrämda av höken. Förr trängdes de för att gå ut då man öppnade luckan om mornarna och de skulle aldrig ha gått in och hängt i huset under dagen. Nu är de mycket tillfreds med att vara inomhus och man får locka med mat för att få ut dem. Väl ute går de nervöst omkring ett par minuter. Sen slutar det alltid med att en av dem tar det säkra för det osäkra och går in igen och drar med sig de andra som också rusar in i full fart… Hoppas de glömmer så småningom.
  • Jag tänker på flyktingarna jag också. Att man borde göra något vettigt.
  • Jag har disciplinerat mig och skriver mer seriöst på boken nu igen. Det känns bra att det går framåt. Och så har jag en liten, oallvarsam deadline till ett förlag som ytterligare drar upp arbetsmotivationen.
  • På sistone har jag ofta tänkt på att jag gillar mitt andra (eller tids- och lönemässigt första) arbete som deltidsförsamlingssekreterare som jag fick i våras. Det är så lagom på alla vis.
  • Jag stickar. Lite annat än de vanliga sockorna. Ni får se småningom.
  • Förra veckan eldade vi för första gången efter sommaren. Det var mysigt på alla vis: att hugga upp lite tändved och få det att ta sig på första försöket, nöjt konstatera att den svåra vardagsrumssipsen inte rykte in lika mycket den här gången som i fjol höstas – och så själva brasan då förstås. I skymningen. Mot vårsidan känns det knappast lika idylliskt längre men nu ska jag myselda så länge det är roligt. Och hittills är det så varmt att det räcker med att elda då man har lust.

Tillkännagivande

Nu känns det som att jag vill berätta eftersom ganska många redan är inblandade i mitt stora, och tills nu, hemliga projekt.

Jag ska skriva en bok.

Stipendier är sökta, förlag är kontaktade – och framför allt: de som boken ska handla om har lovat att ställa upp. Oavsett hur det går med pengar och utgivning kommer jag att skriva. Sen får man se vad som händer.

Boken ska handla om sju olika jordbrukare och deras vardag. ”Människorna bakom vår mat” är mitt arbetstema. Tanken är att den ska vara full av snygga foton och reportagetext där man kommer nära. Huruvida jag klarar av att åstadkomma något sådant återstår att se.

Det känns lite märkligt att utnämna sig själv till bokskrivare bara så här. Det här gör jag helt själv, för att det är en idé jag haft länge och för att jag knappast någonsin kommer att ha någon mer läglig arbetssituation än den jag har just nu. Och framför allt för att jag tycker om jordbrukare och för att de är ganska så livsviktiga för oss alla andra och arbetar i uppförsbacke mer än de flesta.

Aldrig har jag trott så lite på min idé som då jag skulle ringa de sju jordbrukarna och fråga om de ville vara med, men det positiva gensvaret var verkligen uppmuntrande!

Jag börjar efter nyår och tänker jobba med den av och till fram till hösten. Så – min bondebok, årets julklapp 2015 – sikta in er på den redan nu!

 

En lättnadens suck

Jag har inte direkt haft telefonskräck någon gång men speciellt då jag var yngre tyckte jag att det var obehagligt att ringa åt obekanta. I något skede var jag tvungen att ringa så många samtal till diverse ställen på finska att jag blev härdad och efter det har nästan inget i telefonsamtalsväg känts oöverkomligt längre. Och det är ju bra eftersom jag ringer åt främlingar var och varannan dag då jag frilansar. Så, inget har känts oöverkomligt – tills den här veckan.

Sju svåra samtal. Oj så jag har gruvat mig och dragit mig för dem, men den här veckan gick det inte att skjuta upp dem längre. Så jag har ringt. Och ringt. Och låtsats att jag är alldeles genomproffsig och säker på min sak.

Och kan ni tänka er, alla utom en (som inte har svarat något klart ännu) har varit positiva och tillmötesgående. Det hade jag inte vågat räkna med. Samtalen var alldeles avgörande för att mitt stora projekt ska kunna börja på riktigt. Så det känns bra att veta att folk är med. Men framför allt har jag tagit mig igenom det eländiga ringandet!

Jag tänker inte berätta vad det är fråga om riktigt ännu. Men snart.

Ibland

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Ibland blir man av med sitt jobb som man trivs så bra med. Bokhandeln stänger i Vasa, och visst blev jag erbjuden att får fortsätta i Kokkola istället men det känns inte riktigt som ett toppenalternativ just nu. Jag ska i alla fall frilansa vidare så länge jag kan, och så får jag se hur saken utvecklas. Jag tycker inte om att söka jobb och jag har varit nöjd med min arbetssituation överlag, så lite bittert är det allt. Men snart ska jag ha min första riktiga semester i alla fall, hela två veckor. Det känns lyxigt då man aldrig haft någon förr.

Ibland bestämmer man sig, efter några tårar, för att helt dra sig ur diskussionerna om att få köpa det där huset jag hann bli så förtjust i. Efter det var jag frustrerad över att vi har hållit på med det här hussökandet så länge och inte hade några bra alternativ och över att vi bara blir mer och mer kräsna ju fler hus vi ser på. Men nu har vi redan hunnit börja funderar vi på två andra hus och ett av dem håller på att bli allt mer intressant. Så får se!

Ibland blommar ens tagetes i en skum orange-brunmönstrad färg fast de enligt fröpåsen skulle bli piggt röda. Fast hittills blommar bara en enda planta och den har sett klen och allmänt missanpassad ut nästan ända från början så jag hoppas fortfarande att de andra ska leverera rött.

DSC_1031

 

En bra dag

Idag älskar jag mitt frilansjobb. Jag körde ut till Bergö för att träffa en fårfarmare och njöt av vägen, grönskan och det blå diset. På väg tillbaka tog jag den lilla grusvägen tvärs över Söderfjärden. Stannade mitt på och lyssnade på tystnaden.

DSC_0807 (2)

DSC_0970

Fårfarmaren var en av de där sympatiska människorna som gör att jag tycker så mycket om frilansandet.

DSC_0873

Våren, solen, åkrarna och havet. Att åka färja. Vara ute på landet. Fåren och getterna. Farmarens kärlek till djuren. Lugnet, tystnaden och friden. (Den täppta näsan och snoret som rinner.) Sådan var min arbetsdag idag.

Bättre & sämre

Där skriver jag på min text och har mer eller mindre tid/ork/motivation att finslipa den före deadline. Mejlar in texten till redaktionen och sen går en liten tid. Förr eller senare får jag en tidning med mitt alster. Det är alltid lika intressant att läsa igenom det jag skrivit då det ligger framför mig i tryckt form. Har redaktörerna ändrat något? Var det verkligen sådär jag skrev? Lät de min trista rubrik stå kvar? Ofta har det skett en eller annan liten förändring, kanske en utbytt mening i en ingress, en extra underrubrik eller något liknande i den stilen.

Ibland blir det, enligt mig, sämre. Nyligen hände det igen. Jag vred mig obekvämt inombords då jag såg syftningsfelet som en omstuvad mening resulterade i  – och önskade att alla språkpoliser till läsare skulle veta att jag minsann hade syftat rätt.

Ibland blir det bättre. Rubriker är min svaga punkt och jag tar tacksamt emot de förbättrade rubriker som mina texter då och då blir försedda med. I dagens Kyrkpressen finns ett sådant exempel. Min rubrik var helt bra för att komma från mig, men deras var ännu bättre.