Tagged: mommo

Små vardagstriumfer / att bära sorg

Jag har sytt en svart klänning eftersom min ha gått upp i vikt-garderob fortfarande är lite bristfällig då det kommer till finkläder. Jag ville ha ett tunt linnetyg och hittade ett i tygbutikens restlådor. Det var den enda biten som fanns kvar och den var 1,60 m lång. I mönstret stod det att man behövde 2,20 m. Jag sökte igenom butikens övriga tygrullar och bad en expedit om hjälp med att hitta andra alternativ, men det enda hon kunde erbjuda var riktigt grovt linne eller allehanda viskostyg och läskiga stretchtyg. Då bestämde jag mig för att chansa och köpte det fina linnetyget.

Fotot visar ögonblicket av triumf, då alla mönsterbitar är utradade på tyget (förutom en av de två små till vänster som skulle klippas två gånger, men ni ser att jag har sparat plats för den). Och då hade jag till och med förlängt alla kjolbitar med tio centimeter. Triumfen fick sig dock en törn då jag några ögonblick senare märkte att den andra av de små bitarna till vänster skulle klippas två gånger mot vikt kant. Då funkade pusslet inte längre, men med lite skarvande på några ställen som inte skulle synas ordnade det sig det också. Man brukar komma långt med optimism och envishet…

DSC_1755 (2)

Klänningen är färdig så när som på några stygn som ska sys för hand, och den blev helt okej.

Då mamma ringde och berättade att mormor hade dött var jag precis på väg ut genom dörren till veckans jobb-gympa. Jag hade vetat att det bara var en tidsfråga så beskedet var väntat, men jag kände mig ändå ganska ledsen då jag for iväg till gympan. I den situationen saknade jag att ha något materiellt tecken på sorg att ta till, som sorgkläderna från förr i tiden. Det kändes dumt att gå där bland mina kollegor och låtsas som ingenting. Samtidigt var det inget alternativ att fånga allas uppmärksamhet och tillkännage att ”jo, förresten har min mormor dött”…

Där och då skulle jag gärna ha tagit på mig någon konkret sak som ordlöst men tydligt hade sagt åt alla att jag har förlorat någon i min närhet. Och just av den orsaken skrev jag ett inlägg om mommo på facebook då jag kom hem. Jag tycker döden är för undangömd i dagens samhälle, med följden att man inte vet hur man ska hantera den. Alla ställs ändå inför närståendes död, och småningom sin egen, och jag tror inte det är bra att vi bara går runt och låtsas som inget. På det sättet tror jag att sociala medier i viss mån fyller den funktion sorgkläderna hade förr. De ger rum för ett tillkännagivande som inte ställer samma krav på mottagaren som om man hade sagt samma sak ansikte mot ansikte. Det viktiga är att saken blir sagd istället för att förtigas, och att den som läser det är fri att välja hur man reagerar.

Annonser

Mommo

Nu är mommo borta – det är sorgen. Nu är hon hemma – det är lättnaden, kanske också något som liknar glädjen, efter de senaste årens långa transportsträcka. Mycket av allt det som är gott i mitt liv har mommo varit med och format och jag tänker på henne med tacksamhet.

DSC_1755s

DSC_1765s

Mora

Jag kom nyss på ett fint, gammalt ord som jag hade glömt att fanns. Ordet är ”mora”, som används som komplement till ”gubbi”. Gubbi å mora. Undrar om jag nånsin hört någon annan än mommo använda det?

Ny dator

Det finns en ny dator hemma hos Granlunds numera! Den är blank och bred. Och snabb och smidig! Lyder genast minsta klick, vilket är helt underbart! Och nej, vi har inte fallit för appletrenden. Det hela började med att jag var riktigt led min gamla häromdagen, vilket inte är något ovanligt. Jag satt i två timmar och försökte göra saker som på en fungerande dator hade tagit kanske en halvtimme. Så jag var bitter och frustrerad och klagade åt min man. Och nu har han skaffat en ny åt mig. Det känns fint att ha en sådan man! Men vi vet inte riktigt hur vi ska se på den ännu – ska jag betala hälften eller inte (med tanke på mitt icke-konsumtionsprojekt) och ger han den åt mig i julklapp eller är det vår gemensamma? Det återstår att se. Jag gläds i alla fall åt den betydligt smidigare uppsatsskrivar- och surfarvardag som nu är ett faktum.

Det här med dyr teknik är för övrigt en sak som mest är ointressant och nästan lite jobbig. Så länge allt fungerar någorlunda vill jag helst slippa tänka desto mera på alla olika apparater. (Där har jag väl nåt gemensamt med mommo. Hennes obekvämhet inför teknik är på den nivån att hon behöver ett halvårs invänjningsperiod för att våga använda en ny vattenkokare.) Min gamla dator har krånglat typ de senaste två åren, men jag har odlat mitt tålamod och tänkt att den får vara med en tid ännu så får vi se sen. Så utan Christians handlingskraft hade nog min dagliga suckan över allt som hakar upp sig fortsatt ett bra  tag till.

Tillbakablick

Vad kunde vara mer väntat så här på den nya årets första dag än en tillbakablick? Men låt oss strunta i 2009 och istället se tillbaka på det sena 80-talet och tidiga 90-talet. I fotoalbumen här hemma finns en hel del trevligt. Av bilderna får man dra slutsatsen att jag tyckte (och tycker) om att vara vid mommos och moffas, om djur (höns, grodor och alla de mer vanliga), om bröd och om mantlar . . . Skidåkning har däremot aldrig legat speciellt nära hjärtat men min halare är så läcker och snölagret är så tunt att den bilden också får komma med.