Märkt: husligheter

Alltså wow!

Det händer väldigt sällan att jag får en bok som jag inte på ett eller annat sätt själv har varit involverad i att skaffa. Och då det väl händer någon gång tror jag det är omöjligt att träffa med rätt än så här!

Jag hade haft en ovanligt lång och intensiv arbetsdag och kände mig både uppe i varv och utmattad på samma gång. (Ni vet hur det är då ett barn är alldeles uppspelt och vilt och övertrött och man vet att det kan slå över i tårar och sammanbrott vilken sekund som helst? Lite så kände jag mig.) Jag gick till postlådan efter att ha fått sonen i säng och hittade Marthas matkulturmagasin 2019. Skogens smaker – 120 goda skäl att dra till skogs. Det var så oväntat och den var så otroligt fin och inspirerande och välgjord så att jag blev alldeles gråtmild då jag satt och bläddrade i den.

DSC_02362s

Efter en natts sömn och med lite mer balanserat känsloliv tycker jag fortfarande att den är lika bra. Jag slår härmed fast att min mest välinvesterade medlemsavgift är den jag betalar till marthaförbundet. De gör så många vettiga och viktiga saker och den här boken blev grädden på moset.

Innehållet är sorterat årstidsvis med recept på allt från lingondricka, rönnbärsgelé,  svampsmör, panerad fårticka, älgchorizo, bärbullar, lingonremmar, granskottssirap, nässelpesto, älggräsglass och ljungte till tändkottar och kådsalva. Precis allt sånt som jag älskar att veta att man kan göra (helt oberoende av hur ofta jag faktiskt sedan gör det i praktiken). Detta kombinerat med jättefina bilder och snygg layout gör helheten så bra!

DSC_0225 (2)s

Annonser

Äpplen

Jag har jobbat en del med äppelskörden de senaste veckorna. Kokat mos, bakat, plockat in de finaste för några veckors lagring…

DSC_0884s

De två unga äppelträden bar frukt för första gången i år och trädet som jag hade köpt som ‘Astrakan gyllenkrok’ överraskade med riktigt mörkt vinröda äpplen. Efter lite efterforskning tror jag att det måste vara sorten ‘Pekka’ som har förväxlats med astrakanen på plantskolan. Färgen är visserligen väldigt fin och speciell men jag var inte så inmponerad av smaken, som var ganska menlös åt det sötare hållet. Det jag var ute efter var ju Leif Blomqvists beskrivning av ‘Astrakan Gyllenkrok’ i hans fruktbok:

”Astrakanaromen och smaken blir ofta alldeles överväldigande. En smakupplevelse du kommer att minnas…”

Jag ska göra ett nytt försök med en astrakan i nästa trädgård!

DSC_0899s

Gårdens äppelsorter, alla med lite egen karaktär: Suislepp till vänster, troligen ‘Pekka’ till höger och sannolikt ‘Röd kanel’ längst bak.

I flera år har jag funderat på att skaffa en frukttork och denna höst slog jag till. Just nu torkar jag andra omgången äppelringar. Jag torkar kaneläpplena och de blir sötsyrliga, sega och goda. Jag är nöjd med köpet, det snabbar upp proceduren avsevärt och man torkar gärna större mängder då man slipper ha allting utbrett runtom i hela huset i veckotal.

DSC_1600s

Det oväntade koket

Håhå, titta nu vad jag har tagit mig till! Jag ogillar ju allt inlagt och avskyr i synnerhet saltgurka och gurksallad…

DSC_0499 (3)

Hur gick det då så här? Jo, jag intervjuade ett par med imponerande odlingar och ett minst lika imponerande skafferi. De skulle ha mig att provsmaka allt från tomater till gurkinläggningar och just då det kom till gurkinläggningarna beredde jag mig på att hålla ansiktet i styr och svälja med god min. Till min stora förvåning behövde jag inte lägga band på någon grimas över den fräna smaken av ättikssyra som jag tycker är så motbjudande. För det var gott.

Det var inte vanlig gurksallad utan istället gurkrelish. Jag fick inget exakt recept, men utgick från detta i mitt försök att återskapa deras. Minskade lite på ättikan, ökade på sockret och tillsatte dessutom dill och ett minimalt äpple. Slutresultatet blev helt okej. Få se sen om det går åt.

Frilandsgurkorna har trivts denna varma sommar och det kändes kul att kunna göra något av överflödet. De är visserligen väldigt goda som färska, men någonstans kommer gränsen för hur mycket rå gurka man vill äta emot. Även lök, chili, dill och äpple är ur egen produktion. Jag gillar känslan då största delen av råvarorna i någon anrättning kommer från den egna trädgården.

Chips

Jag tycker om att odla grönkål och i år har jag också (med framgång) provat på svartkål. Däremot är jag ganska dålig på att använda den (jo, jag VET hur nyttig den är, men den smakar kål…). Hönsen har stått för sisådär tre fjärdeledar av konsumtionen eftersom de verkligen gillar bladen. Jag brukar knyta fast stjälkarna i nätet och så får de gå och hacka i sig. Det går lätt åt två-tre blad om dagen på fyra hönor.

I höst har jag hittat ett nytt användningsområde: grönkålschips. Förvånansvärt gott! Det krävdes några försök innan jag lärde mig  vilken oljemängd som är lagom och hur man bäst lyckas med torkningen, men i grund och botten går chipsen lätt och snabbt att tillverka.

  1. Man tager två-tre blad av grönkål, beroende på hur stora bladen är och hur stor ugn du har.
  2. Sätt ugnen på 175°C.
  3. Skölj av bladen och torka på kökshandduk. Dra lös stjälken (gärna också så mycket som möjligt av de grövsta förgreningarna av stjälken) och dra bladen i lagom små bitar.
  4. Lägg bitarna i en skål och häll på ca 1,5-2 msk matolja. (Här får man prova sig fram, både för torrt och för oljigt blir otrevligt.) Vänd runt med handen tills bladen är jämnt inoljade.
  5. Bred ut dem på ett bakplåtspapper på en ugnsplåt (här borde mängden vara lagom så att bladen inte behöver ligga ovanpå varandra för då torkar de ojämnt).
  6. Salta jämnt och försiktigt över alla blad med saltströare.
  7. Grädda bladen tills de börjar torka (5-7 minuter). Visst kan man grädda alla chips lika länge men slutresultatet blir bättre om man tar ut plåten och sorterar bort de torraste chipsen som börjar bli bruna i kanterna. Sen får resten gräddas ytterligare ett par minuter. För att vara godast ska de fortfarande i huvudsak vara gröna, men torra och frasiga i konsistensen. Det handlar om halva minuter, så gå inte bort från ugnen.

På bilden har jag gjort chips på svartkål. Funkar lika bra, men grönkål blir godare.

DSC_1751

Suislepp och Gyllenkrok med vänner

Äppeltider. Jag bakar och torkar och äter. Hos oss ger bara det gamla trädet av sorten ‘Röd kanel’ frukt – ännu. En del av äpplena i korgen kommer från granngården.

dsc_3384

I den nya fruktträdgården växter ‘Astrakan Gyllenkrok’ och ‘Suislepp’. Hoppas att de ger frukt nästa år! Den nyaste nykomlingen planterade jag för några dagar sedan: ett specialbeställt ‘Vasa vinteräpple’ ympat på den svagväxande grundstammen B118. Det står i mittcirkeln i grönsakslandet och borde gå att hålla ganska litet och smalt med beskärning. Äpplena mognar sent och lär gå att lagra till långt in på följande år.

dsc_3619

Det är lite som med ägg med äpplen – jag skulle gärna samla på olika färger och utseenden. Men nu har jag i första hand valt sorterna enligt smak och när de mognar och trist nog ser de flesta ganska likadana ut.

namnlos1

Heimlaga deo

Jag har kört på med min standard-aluminiumdeodorant  (samma märke, samma sort) i över tio år, men då och då tänkt att det kunde vara intressant och nyttigt att prova något hälsosammare. Dock utan att göra något åt saken.

Så läste jag om Lev mer på mindres egenhändigt tillverkade deodorant och den verkade så enkel att röra ihop att jag provade. Orkar ni inte klicka på länken för recept så kan jag för all del skriva in det här också:

½ dl matsoda
½ dl maizena
5-6 msk kokosolja på burk.
5-20 droppar tea tree-olja

Blanda ihop de torra ingredienserna för sig och oljorna för sig. Blanda sedan ihop allt. Klart!

Nu har jag använt den i några veckor – aldrig i supersvettiga situationer men flera gånger då det varit småsvettigt – och här är några iakttagelser:

  • Jag tyckte den doftade gott då jag rörde ihop den. Christians första doftassociation var det där kletet som man tvättar bort olja av händerna med efter att man skruvat bilar. Efter det tänker jag också att jag går runt och luktar lite bilmekaniker, men det är inte nödvändigtvis något negativt.
  • Min standarddeodorant är en antiperspirant som alltså gör att man svettas mindre. Så nu känner jag mig våtare än jag brukar, men jag antar att det är en vanesak.
  • Sett till ingredienserna känns den så nyttig och harmlös att man nästan undrar om den verkligen kan fungera. Sådär luktmässigt har den gjort sitt jobb hittills i alla fall – men jag har som sagt inte gjort något supersvettigt ännu.
  • Ett visst klet är det ju då man måste använda fingrarna för att breda på den, men jag antar att det är en vanesak det också.

Så, som slutsats kan jag tänka mig att fortsätta använda den här åtminstone tills satsen är slut. Sen får jag se hur jag fortsätter.

Så här ser den ut:

DSC_1731

Blue Hubbard på bordet

I höstas provade jag koka soppa på en vintersquash och blev ganska besviken. Trist och smaklöst.  Sedan dess har de två andra frukterna legat lite halvt bortglömda ovanpå ett skåp i arbetsrummet. Tills nu, nu har jag hunnit hämta mig efter besvikelsen… Jag googlade recept och satte kniven i den mindre squashen (fantastiskt att de fortfarande var fina, de har ju legat framme hela vintern!). Styckandet och skalandet var ett projekt för sig, jag var alldeles svettig innan jag var färdig. Skalet var stenhårt.

Jag hittade den här bloggen med recept och kokade både pastasås (något modifierad) och bakade kaka. Båda blev bra. Jag rev ost över såsen men kunde också tänka mig att strö över knaperstekt bacon.

Sorten ‘Blue Hubbard’ har blågrått skal och är orange inuti. Den doftade trevligt av melon då jag skar upp den, men fruktköttet är betydligt fastare och smakar mer som vanlig squash.

 DSC_1413

Hemska färger i den första bilden. Men jag jobbade mot klockan (det vill säga hur länge barnet var nöjt med att ligga för sig självt) och satsade ingen tid på att ta om fast jag såg att det blev illa.

DSC_1416DSC_1418