Tidiga morgontankar

04.36 – har varit vaken sen nångång efter tre. Behövde gå på wc, hann inte somna om innan jag blev hungrig och sen var det ganska kört. Men helt i linje med vad jag föresatt mig i mitt senaste stora förbättra mig själv och mitt liv-projekt försöker jag tänka att det inte är någon vits att ligga där i sängen och sura, bli allt piggare och allt vresigare… Så jag steg upp och gjorde nåt trevligt istället. Skrev en lista över roligheter jag vill göra i sommar (aderton punkter under rubriken ”Österbotten” medan Åbo bara fick fem).  Åt supertidig frukost: en halv blodgrape, ett rågbröd och ett knäckebröd med castello white ( god ost = helglyx!), kokade te och allt. Och så satte jag mig vid datorn, tänkte att jag kan prata av mig lite på bloggen, hänga bort en halvtimme på fb-spel och hemnet och sådär.

Förbättra mig själv och mitt liv, sa jag visst. Ja, under vårterminen har humöret gått upp och ner ganska mycket och jag har bestämt mig för att försöka odla en accepterande och bejakande inställning till livets alla små och stora motgångar och ofullkomligheter. Så det handlar om att förbättra genom att inte försöka förbättra så mycket.

Uthärda ingenting, utan välkomna allt, och ge det omedelbart till Gud”, säger Wilfrid Stinissen. Han förtydligar: att klaga hjälper ju inte, men istället för att bara resignerat finna sig i sitt öde handlar det om att verkligen acceptera livet med ett positivt, aktivt bejakande, med ett välkomnande som ger sinnesfrid. ”Ge åt Gud” handlar om att tro på att jag inte är ensam och utelämnad med det svåra, utan att det är överlämnat åt Gud. På ett annat ställe konstaterar han att man sällan möter en människa som lärt sig att bejaka sig själv som hon är, utan bitterhet eller besvikelse. Detta bejakande är vad jag vill jobba på, för ”först när man kärleksfullt accepterar sin ofullkomlighet är man i stånd att växa”. Ah, han är bra, Stinissen, har varit något av en husguru för mig under våren. Ett sista citat, bara helt apropå: ”Kärlek är aldrig något man kräver, inte ens av sig själv.” Allt detta ur boken Störst av allt är kärleken. Läs den och begrunda. Den är full av skyhöga ideal, och samtidigt full av lugnande ”du är tillräcklig, ta det lugnt, du får gå i din egen takt – som också är Guds takt.” Just nu försöker jag suga åt mig av allt det där om att både jag och livet redan är tillräckligt. Jag vill jobba på att sluta sträva efter det perfekta. Slut på den filosofiska utvikningen.

Jag har haft flera perioder under våren då jag sovit dåligt. Precis som i natt vaknar jag nångång en tre-fyra-femtiden, och sen kan jag inte somna om, just som alla andra 70-åriga tanter… De senaste veckorna har jag sovit bra, men nu är jag förstås lite rädd att en ny sömnproblemsperiod är på gång. Men jag ska försöka tänka att vad gör nu det om jag sitter uppe halva natten i natt, och vad gör nu det om jag gör det i nån vecka framöver – jag får ju ändå planera dagen som jag vill och kan sova sen. Och vad gör nu det om jag måste sova bort halva dagarna fast jag helst haft samma dygnsrytm som Christian? Livet är bra i alla fall. Och det är lugnt och skönt här uppe, rum för intressanta tankar och fridfullhet. Och nyss hade jag en fin morgonhimmel alldeles utanför (som nu omvandlats till dimma) och fåglarna hörs genom den halvöppna balkongdörren. Och så vidare…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s