Tagged: böcker

Jag läser igen?

Det kan hända att jag har börjat läsa romaner igen. Ända sedan jag ställde min magistersavhandling i litteraturvetenskap på hyllan har jag haft en lång läspaus med bara några strödda romaner per år. Visst har jag läst mycket annat, men nästan bara tidningar och magasin och olika faktaböcker eller böcker i reportagestil. (Jag tycker mycket om faktaböcker. Halva boksamlingen utgörs av sådana.)

Men nu börjar jag se en tendens. En antydan till nytt intresse. En längtan efter den gamla läsglädjen. Jag har läst om ganska många gamla favoriter på sistone och idag slog jag på stort och köpte tre pocketböcker då supermarketen hade ställt fram en realåda. Jag minns inte när jag skulle ha impulsköpt pocketböcker senast. Tänkte först säga att jag inte minns när jag överhuvudtaget skulle ha köpt en roman senast, men det är inte sant. Det var Lars Sunds senaste bok Tre systrar och en berättare. Han är en favoritförfattare så jag håller utkik efter nya titlar av honom. Den läste jag under nattliga amningsstunder då Oliver var nyfödd för två år sedan. Redan då kände jag att det här med att läsa, och än mindre köpa, romaner inte längre hörde till min vardag.

Men plötsligt händer det. Kanske det tog så här många år att utan större reflektioner sänka sig till populärlitteraturen igen efter litteraturvetenskaps-studierna… Mitt köp bestod av denna trio:

böcker

Anna Jansson: Alla kan se dig. Egentligen är jag ingen större vän av spänningslitteratur, och i synnerhet inte svensk spänningslitteratur, men Anna Jansson har hört till de författare jag faktiskt har uppskattat i den genren. (Håkan Nesser är en annan). Den här boken har jag hunnit läsa 42 sidor i och den är lovande och medryckande i all sin genretypiska förutsägbarhet.

Jan Guillou: Blå stjärnan. Jag läste mycket Guillou då jag var ung. Uppskattar hans förmåga att berätta historier. Som vuxen har jag ändå tröttnat på hans stereotypa hjältar och hans machovärldar. Därför väcktes nyfikenheten av ett citat på pärmen av Blå Stjärnan. Ebba Witt-Brattström, uttalad feminist, erkänd doktor i litteraturvetenskap samt sökande till den lediga professuren i ämnet medan jag studerade vid ÅA, skriver så här: ”Jag är gruvligt imponerad. Det är en feministisk spionroman och ett stycke kvinnohistoria”. Eftersom det här är ungefär det sista jag väntar mig av Guillou måste jag förstås läsa den.

Anthony Doerr: Ljuset vi inte ser. Jag vet inget om varken bok eller författare sedan tidigare. Men den har vunnit pulitzerpris, hänvisar till strålande recensioner på baksidan och tycks handla om några personers liv under andra världskriget. Det sistnämnda funkar nästa alltid för min del så jag slog till för att hålla mig åtminstone en gnutta uppdaterad om populärlitterära aktualiteter.

Annonser

Grundglädjen

Kuvahaun tulos haulle grundglädjen

Jag läser Martin Lönnebos nyaste bok ”Grundglädjen. Texter om liv, tro och hopp”. Martin Lönnebo är en av mina favoriter bland kristna författare/teologer och den här boken gör mig inte besviken. Den innehåller dryga fyrtio korta betraktelser om, som titeln säger, liv, tro och hopp, med många nedslag i Lönnebos egen bakgrund. Betraktelserna kan läsas fristående. Vissa av dem överlappar varandra till innehållet, men inte så ofta att det stör den som sträckläser.

En av de saker som Lönnebo gör i den här boken, liksom i det mesta andra av det han sysslar med, är att förmedla tillförsikt och perspektiv. Om jag är på dåligt humör vet jag att det lättar eller vänder om jag läser några avsnitt. Han gläntar på gardinen till ett annat slags liv, till ett liv fyllt av skönhet, godhet, klarhet och Gudsnärvaro, som en möjlighet, som en verklighet. Och bara genom att läsa om det får jag, åtminstone för en stund, ta del av det. Den väcker en längtan efter mer som jag halvt hade glömt bort och den låter ett ljus av nåd och helighet svepa över vardagens irritation och leda.

Lönnebos språk är behagligt för mig, som för tillfället skyr alla religiösa standardfraser och klyschor. Han använder dem knappt alls, och då han gör det är de inte trötta och tomma utan väl valda, mättade med betydelse, vackra.

Till sist. Lönnebo är en skönhetens och symbolernas man. En delorsak till att jag uppskattar honom så mycket är att just de sakerna talar starkt också till mig. (Frälsarkransen, Bönens trädgård…) Men även om du är lagd åt något annat håll och tilltalas av andra saker skulle jag tro att du hittar guldkorn i denna bok.

Boksamlaren 2.0

Idag hämtade Oliver och jag hans första adlibris-försändelse från posten. Den innehöll de här fyra böckerna:

DSC_1619

Jag är mycket förtjust i utsikten att få köpa barnböcker, många barnböcker, de kommande åren. Mitt eget bokköpande försöker jag hålla i strama tyglar, även om jag drömmer om att en dag ha ett helt rum där väggarna är täckta av platsbyggda, välfyllda hyllor. Eller åtminstone en hel vägg i vardagsrummet täckt av hyllor.

Jag läser ärligt talat inte så mycket böcker för tillfället. Har egentligen inte gjort det sedan jag slutade studera. Men jag kan utan tvekan säga att jag älskar böcker, om inte annat så som fysiska föremål. Jag tror att det finns ett ord för folk som gör det, eller för kärleken till böcker som ting, men jag hittade det inte då jag googlade. Däremot stötte jag på en trevlig kolumn till försvar för den fysiska boken i en digital värld. Läs den om det intresserar.

Min egen favorit av Olivers nya böcker blev helt väntat boken om Pettson och Findus. Den alldeles fantastiska bildvärlden har jag med mig från min egen barndom och jag hoppas att Oliver också kommer att falla för den. Fast ännu är den här boken lite för avancerad för honom, med flera meningar per uppslag… Men i sinom tid!

DSC_1620

Hoppas att hans litteraturintresse påverkas positivt av att han får hålla på i bokhyllan!

DSC_1591s

Läsaren

Jag har tagit till mig budskapet om hur viktigt det är att läsa för sina barn  – och det är väl aldrig för tidigt att börja? Här läser vi en av Olivers djurböcker. Uppslaget som handlar om zebran och papegojan är en favorit, att döma av sprattelfrekvensen och minerna.

DSC_0641.JPG

Klokbok om kvinnor och kakor

DSC_0038

En av de bästa böcker jag har läst på länge är Maria Österåker och Patricia Rodas bok Kvinnor och Kakor längs Kyro älv. Konceptet är enkelt: en handfull gamla damer porträtteras helt kort, och så delar de med sig dels av sina bästa kakrecept och dels sina tankar om livet.

”Tantvisdom på hög nivå”, står det på baksidan. Så här står det också, och man kan inte annat än hålla med:

När en människa har levt ett helt liv har hon onekligen kunskapen och rätten att ge råd om hur ett liv ska levas.

De kloka tankarna är en av de bästa sakerna med hela boken. De är ofta alldeles vardagliga, men just i sin vardaglighet nog så viktiga. De flesta av dem är formulerade på ett underbart sätt, sådär som bara riktigt gamla människor kan uttrycka sig. Min egen mommo kunde stå bakom minst hälften av alla uttalanden och det känns ju bara för roligt att läsa något sådant.

Den andra saken som jag tycker extra mycket om är alla snygga porträtt på damerna i deras hem där alla de där rätta mommoattributen är på plats. Här kommer några smakprov på både text och bilder:

DSC_0039

Åtrån och passionen slocknar med tiden, men vi får så mycket annat istället. […] Idag är lycka och kärlek att få stiga upp, koka kaffe och sitta på varsin sida av bordet. Inte ser vi att den andra blir gammal och skrållig. Jag har aldrig tänkt ‘Fy, vilken gammal gubbe’. Klart jag har ögon att se med, men det går liksom inte in att han är gammal och illfaren.

Älta aldrig. Det som har varit, har varit. När dagen är slut, lägger vi den bakom oss. Det är en stor styrka att kunna göra det, och så lever starka kvinnor.

Mig kan de inte tvinga iväg på någon resa. Jag är nog så envis så inte skulle det bli till något. Tvärstopp, det är vad det skulle bli! Jag har alltid varit envis. Kanske det är vad folk kommer att säga om mig sen? ‘Astrid, hon var nog så envis hon’.

Läpparna har jag bara målat 5-10 gånger. Jag har ett läppstift i väskan. Jag har det liksom i fall om. Ett ”i fall om-läppstift.”

DSC_0040

Gymnastik har jag alltid hållit på med. […] Men mitt i allt började jag och min väninna Britta märka att vi inte hann ned på golvet innan de andra hoppade upp igen. De bara skrek ”hårdare, hårdare!”. Då var det dags att sluta, tyckte vi.

När min man dog var det många som sade att tänk vad lång tid ni fick tillsammans. Men det blir aldrig för länge, det blir alltid för kort. Länge, länge gick jag upp på vinden för att dofta på hans kläder och än kan jag vakna på nätterna och tro att han finns där.

Var och en av oss måste får vara som vi är. Du har ingen rätt att förändra en annan människa utan vi får alla jämka ihop oss och det går nästan alltid.

Ni har så stora krav och fordringar på er själva och på era liv. Det hade inte vi. Vi var mera nöjda med det vi hade. Min mamma sade alltid ”Om man gläds åt lite har man mycket att vara glad åt.”

Ja, så här kunde jag fortsätta och rada upp guldkorn efter guldkorn. Många gånger tycker jag att citaten från kvinnorna fångar hela livet, sådär så att allting om sorger och lycka och vad som är viktigt på riktigt står klart för en på ett ögonblick.

Finns det då något negativt med denna lilla levnadsbok? Jo, priset. Jag hade tänkt köpa den men då jag såg priset på adlibris tyckte jag att det var alldeles hutlöst. Dock verkar den vara lite billigare om man köper den direkt av författaren, så nu ska jag begrunda det alternativet.

Bibliotek!

Jag vill visa en bild från ett jobb som jag gjorde nyligen. Jag har hunnit träffa och skriva om väldigt många intressanta människor och deras projekt, men aldrig förr har något av det jag sett fått mig att spontant utbrista i ett förtjust och imponerat ”oj!”. Då jag klev innanför dörren till det här hembyggda biblioteket var det precis vad som hände. Jag träffade alltså en man som nyss hade byggt ett bibliotek hemma på sin gård. Där förvarar han sina åttatusen böcker.

A2 - Kopia

I kaminen sprakade en brasa, på arbetsstolen vid det stora skrivbordet låg ett värmande fårskinn, på golvet en vacker orientalisk matta, här och där stod tavlor i väntan på sin plats, och i termosen ångade tevattnet. Och förstås, alla böckerna! Jag blev alldeles tagen av att någon har byggt ett eget bibliotek som det här. Och jag drömmer om att göra samma sak. Eller egentligen: jag har alltid drömt om att ha ett helt rum fullt med bokhyllor. Som det ser ut nu blir det kanske en hel, intäckt vägg istället (om tio år eller sådär) och det känns helt okej det också.

Det var någonting med atmosfären tillsammans med alla böckerna: all bildning, allt liv och all visdom de kan dela med sig av, och så ett skönt, avskilt lugn och en stillhet. Jag är, som ni märker, mycket imponerad. Och inspirerad!

Biblioteksdrömmar

Jag brukar ju rita hus, som ni kanske vet. De senaste åren har det funnits ett litet rum markerat som ”bibliotek” på varje ritning. Jag tänker mig ett hörnrum med två fönster med djupa fönsternischer, bokhyllor som täcker alla väggar, en kakelugn (man får ju drömma!), ett rejält skrivbord och en skön fåtölj med en avställningsyta för temuggen nära till hands. Där kan man stänga in sig för att läsa i lugn och ro – eller öppna upp pardörrarna mot vardagsrummet ifall man vill ha mer yta för många gäster. Tillika kan rummet fungera som arbetsrum. Här får ni se på några inspirationsbilder som jag samlat på pinterest:

gfsj

Vad gäller att ha tillräckligt med böcker till alla hyllorna med är jag redan på god väg. Vi har redan två fulla bokhyllor, och utöver de nio böcker jag och Christian fick  i julklapp köpte jag två till på bokrea häromdagen…