Tagged: vardag

Uträttat

Jag hör till de kvinnor vars humör och energinivå varierar ganska mycket under en månad och nu i dagarna är energinivån hög. Igår gjorde jag till exempel följande:

  • Var till stan med Oliver och handlade lite kläder och annat stuff åt honom.
  • Fixade lunch.
  • For till skogs med make och son. Vi plockade lingon och trattkantarell och åt blåbär.
  • Rensade trattkantarellerna.
  • Rensade lingonen.
  • Gjorde svampstuvning.
  • Fixade middag.
  • Kokade lingonsylt.
  • Diskade undan i köket.
  • Fotade Oliver som lekte i höstlöv.
  • For till nya tomten och sågade av och beskar en gran som ska bli ett runt, formklippt klot i den framtida trädgården.
  • Fyllde en tvättmaskin och hängde upp tvätt.
  • Provade göra grönkålschips.
  • Duschade (jo, det är en bedrift i min värld).

Det var är nog en ganska exceptionell dag  även i en period av hög energinivå. Men på kvällen var jag nöjd med allt jag hade uträttat och nästan inget hade känts som trista måsten.

Andra dagar är jag glad om jag åstadkommer en eller två av punkterna på den här listan. Med tiden har jag lärt mig att det inte är så farligt med de där dagarna då inget lockar och minsta syssla är en ansträngning. Då ser jag i första hand till att det mest grundläggande hushållsarbetena hålls på acceptabel nivå, för jag vet att det snart kommer perioder då jag både orkar och vill mera igen.

Annonser

En lyckad morgon

DSC_0615

Ibland lyckas det, under små stunder eller hela dagar då allt funkar – och inte bara funkar utan då man dessutom får trevliga bonusupplevelser som guldkanter på vardagen. I morse var det precis så.

På sistone har Oliver tagit för vana att vakna tjugo över sex och det är på tok för tidigt för oss som haft lyxen att ha ett barn som sov till åtta hela semestern (mer än så begär man inte med en ettåring…). Men i morse sov han tills jag väckte honom tjugo över sju, då han vaknade lätt och glatt.

Jag har skriva hemma-dag så vi cyklade i lugn och ro till dagis och solen sken och luften kändes skönt höstaktig. Hittills under de snart två veckorna sedan han började har han gråtit varje morgon då man lämnar honom. Även om det alltid brukar gå över väldigt snabbt efter att vi farit och även om det brukar gå bra för honom sen under resten av dagen känns det förstås otrevligt att lämna honom gråtandes. Men idag gick han frivilligt iväg till en av tanterna då jag hade tagit av hans ytterkläder, sträckte sig för att bli upplyft i hennes famn och vinkade åt mig och sa ”bajbaj”. Då for jag med lätt hjärta.

Jag kom hem och gick ut i trädgården för att plocka hallon till mina frukostflingor och såg alla glimrande daggdroppar i solskenet… då var jag extra glad åt att kunna välja att gå in och hämta kameran för en halvtimmes fotande istället för att vara tvungen att börja jobba direkt. Trots att frilansandet på många sätt är osäkert gör just den här friheten att jag verkligen känner att det är värt osäkerheten.

DSC_0651

I rullning

Pengar är runda för att de ska rulla… och minsann så kommer de att rulla åt alla håll fast jag så gärna skulle låta dem ligga kvar på kontot ett tag till.

Inom en månads tid har både datorn och cykeln gett upp. Då cykeln gick sönder konstaterade jag att jag saknade den mer än datorn. (Vilket delvis har att göra med att Christian har en fullgod dator som jag också kan surfa på, medan hans cykel är obekväm och inte funkar med barnsits.) Mest ändå för att vi har cyklat så mycket med Oliver i sommar och cykeln ger så bra räckvidd jämfört med vagnen. Jag försöker trots allt att bara ta bilen då vi faktiskt har riktiga ärenden någonstans, inte som tidsfördriv för att komma ur huset lite.

Så nu ska jag köpa ny cykel. Har övervägt allt från begagnade för 40 euro till nya för det tiodubbla. Just nu är en röd Helkama T7 min starkaste kandidat. Säkert märke, inte för många växlar som börjar krångla (den har sju men jag skulle nöja mig med färre) och fotbroms som jag vill ha. Den kändes bra då jag provcyklade. Dessutom tycker jag den ser trevlig ut – med ett undantag som jag återkommer till.

Jag velar ändå lite ännu. Den kostar trots allt lite över gränsen för vad jag är beredd att ge för en cykel. Och så har den rosa text. Ska jag köpa en ny och relativt dyr cykel vill jag nämligen gärna tycka att den är fin, men den där texten var SÅ rosa… Blir det en fyrtioeuros är det mer okej att den ser ut lite hur som helst.

Cykelbutiken med bäst pris på Helkaman skulle få in en nästa vecka, så jag tänkte hålla utkik på Findit tills dess och har inget bra alternativ dykt upp slår jag till.

Datorn då. Ja, jag snyltar väl på Christians ett tag till och håller utkik efter reor. Och så hoppas jag att bil och hushållsmaskiner fungerar utan krångel den närmaste tiden. Eller varför inte för alltid?

Jag klarade det

Min semester började igår och Christian jobbar sista dagen före sin semester idag. Det betyder att idag är sista dagen på mitt ett och ett halvt år som hemma-mamma. Först var jag hemma helt och hållet i nio månader, sedan jobbade jag deltid och var hemma deltid i nio månader till. Nu har vi en månad av gemensam tid framför oss, och sedan börjar Oliver i dagis.

Jag har inte berättat så mycket om hur tungt det har varit och hur dåligt jag har mått. I nio månader, tills i julas, åt jag ångestdämpande medicin och gick upp tio kilo som en skojig bieffekt. Ännu för ett halvår sedan kändes den här dagen så avlägsen att jag inte visste hur jag skulle stå ut.  Jag vill inte förklara mig med att ”jo, jag älskar verkligen Oliver ändå”. Har du själv barn så vet du säkert hur det kan vara, även om du kanske har trivts bättre än mig med att vara hemma. Jag kan ändå ärligt säga att jag klarat att vara en okej förälder åt Oliver, för det är vad jag har prioriterat. För att jag vill att han ska ha det bra.

Då jag var hemma heltid kändes det totalt hopplöst. Mitt mående började sakta vända mot det bättre då jag började jobba deltid, och från och med vårvintern i år har jag känt att det går riktigt bra för oss de dagar jag är hemma. Mest kanske för att Oliver blir mer och mer självständig och en mer och mer trevlig (om än viljestark) personlighet. Mindre skrik och vrål, mera saker man kan hitta på för att få tiden att gå. Och för att jag haft jobbet som omväxling

Många i bekantskapskretsen ska få barn eller har nyss fått barn och jag har ofta tänkt på hur glad jag är åt att bebisfasen är över hos oss och att vi kommit så här långt. Allt gott till dem – men jag avundas dem inte det minsta. Redan innan vi fick Oliver visste jag med mig att jag nog inte skulle trivas så bra som bebis-förälder. Att vara gravid var ingen höjdare heller. Och det är alltså vad de två senaste åren har handlat om… Däremot ser jag viss potential i att trivas som förälder åt ett lite större barn. Tack och lov för det!

En bild på det lite större barnet i fråga:

DSC_2267s

Påmårandet och ettårsbilden

Det har varit ett par sådana där dagar som man helst bara glömmer nu igen. På min bil låste sig ena bakhjulet totalt och jag beställde nyss bärgning till verkstaden för tvåhundra euro. På Christians bil sprack vindrutan. Ett barn som höll oss vakna halva natten. Pengar som inte blivit flyttade till rätt konto och extra utgifter som man inte räknat med (och då talar jag inte om de kommande räkningarna för att få bilarna i skick).

Men vi mårar åpå. Egentligen brukar jag inte ta särskilt hårt på motgångar av den här sorten. De kommer, man gör något åt dem, betalar och lämnar det bakom sig. Fast nu råkade de klumpa ihop sig ovanligt mycket…

Nu har jag beklagat mig så då kan vi gå över till något mera positivt. Det brukar bli dåligt med snygg-foton i midvintertid på grund av det minimala dagsljuset men häromveckan försökte jag satsa lite och ta en ettårsbild på Oliver. (Till satsningen hör inte den noppiga tröjan. Den lämnade på av ren lathet. Eller det rufsiga håret. Men det är vardagsrealism. Realism är bra.) Så här:

dsc_0644fs

dsc_0667fs

dsc_0662fs

Här satsade jag inte lika mycket men jag gillar verkligen den här bil-bilden. Det är en rätt så tjusig ettåring vi har, om jag får säga det själv.

dsc_0693s

Nytt skede

En utvärdering mitt i första veckan av ”vårt nya liv” (heh… det låter spännande, inte sant?) Jag har börjat jobba igen, tre dagar i veckan, och då är Christian hemma med barnet. Och så jobbar han två dagar i veckan medan jag är hemma med barnet. Så här långt, med mina arbetsdagar bakom mig, känns det mycket lovande. Mera omväxling och mera lugn och ro för mig i mitt stillsamma arbetsrum – det är precis vad jag behöver. (Och lite mer flexibilitet i ekonomin så snart jag får lön.) Övriga familjemedlemmar är också nöjda med arrangemanget hittills. (Fast första dagen hemma förstörde de en klocka och en radio, så det kan bli dyrt om de fortsätter i den stilen…) Nu kör vi i alla fall så här åtminstone till nästa sommar.

Så här roligt har vi det hos oss just nu

DSC_30181

Den inte längre så lilla bebisen kryper sedan några veckor tillbaka och ställer sig upp på både möjliga och omöjliga ställen. Jag förstod att uppskatta att han hölls där man lade honom så länge den tiden varade. Nu hittar han å andra sidan själv på mera att underhålla sig med, så länge han inte faller eller gnager på sladdar eller hönshusskor eller river ner blomkrukor…