Märkt: vardag

Glädjeämnet

Spyor i wc-byttan! (Eller toalettstolen, om vi nu ska vara korrekta och undvika finlandismer.) Oavsett språket så har det varit en källa till glädje de senaste dagarna. Jo. Glädje.

Alternativet som vi har levat med hittills i snart tre år med barn är nämligen spyor på betydligt med svårstädade ställen. På ett mattfritt golv då det riktigt lyckas (med en kombination av påpasslighet, tur och magkänsla hos vakthavande förälder). Men också på mattor. En gång i soffan. Och mer än en gång i sängen. Mycket i sängen. Genom alla lager täcken och lakan.

I jämförelse med det hurrar jag över spyor i wc-byttan.

Och det är inte ens magsjuka. Bara kraftig hosta, som tydligen triggar spyreflexerna lättare hos vissa av oss än hos andra.

Ärligt talad är jag stressad (det är valmånad på jobbet) och trött och har lite leido (vill inte att vi ska vara sjuka nu – eller någonsin), men man måste ju ta vara på de små glädjeämnena, inte sant?

Annonser

Samarbetet

Oliver har sina perioder då vissa lekar eller sysselsättningar lockar extra mycket. Just nu vill han ofta måla i sina målarböcker. Helst av allt vill han att jag också ska måla tillsammans med honom.

Förr målade han bara hastigt och på måfå, men helt nyligen (i samband med att målarboksintresset tog fart) har han börjat måla ganska noga och siktar tydligt på bilderna – på den nivå som en som ännu inte har fyllt tre år klarar av.

Ofta blir slutresultatet ett samarbete: han målar så länge han orkar på en sida och sedan tar jag över, eller också börjar jag och låter honom fortsätta. Här är två exempel på våra samarbeten. Jag var väldigt bra på gång där på traktorn med regnbågsdäcket och regnbågsmotorn innan sonen tog över…

DSC_0523s

Då han målar själv ser det ut så här. Ganska ambitiöst, tycker jag faktiskt.

DSC_0522s

Den rufsiga målaren i egen hög person:

DSC_0498s

Att leva drömmen

För ungefär en månad sedan hade jag tänkt skriva ett blogginlägg om en då aktuell insikt. Men istället för ett inlägg blev det en kolumn. Den är nu publicerad (i KustNytt 8/2018) och jag kopierar in den hit och lägger till några bilder:

DSC_0847s

En strålande solig och varm septemberdag satt jag där ute och lät hönsen gå lösa på gräsmattan. Under några minuter betade de under det stora äppelträdet, vars grenar hängde ner likt draperier tunga av mogna kaneläpplen. Det var en idyllisk bild med mitt lilla växthus och den gamla, röda boden i bakgrunden. Jag gick in för att hämta kameran, föste tillbaka hönsen under trädet och försökte föreviga ögonblicket. I den stunden slog det mig att jag på många sätt lever drömmen.

Ända sedan jag först flyttade hemifrån har jag drömt om ett eget ställe på landsbygden. En röd stuga med äppelträd, grönsaksland, växthus och höns tillsammans med en egen familj. Med fanns också förhoppningen om ett deltidsarbete för brödfödans skull och möjlighet att kunna skriva lite vid sidan om.

Ingetdera av allt detta hade jag då jag först började drömma.

Jag såg på hönsen, äppelträdet, snickarboden och växthuset. Bakom mig hade jag det gamla huset som vi äger sedan fyra år tillbaka. I huset fanns make och son och på andra sidan om huset låg trädgårdslandet. Där var den, hela drömmen med deltidsjobb, frilansskrivande och allt.

Jag insåg också att en uppfylld dröm inte automatiskt betyder att allt går lätt eller att varje dag är lycklig. Jag drömde om kärlek och det fick jag, men på köpet följde sårbarhet, skarpa ord, gräl och den där tärande vardagsirritationen då två olika viljor krockar och skaver mot varandra.

Jag drömde om en trädgård och jag är oftast väldigt förtjust i den jag har. Men ibland undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet de där stunderna då det som var tänkt som en rolig hobby bara känns som oändliga mängder tungt arbete.

Jag ville ha några höns och de har nästan bara fört med sig glädje. Men mindre än en vecka efter det idylliska fotot under äppelträdet togs var det dags att slakta överflödiga ungtuppar. Det var min första tuppslakt och jag gruvade mig massor. Ifrågasatte allt från om jag borde ha några höns till om det är rätt att äta kött överhuvudtaget. (Slutsatsen jag landar i är att jag som den köttätare jag ändå är måste kunna äta upp mina egna tuppar. Allt annat vore hyckleri.)

Jag drömmer fortfarande om ett ännu äldre hus än det vi bor i, ett byggnadsvårdsmässigt renoverat hus med ojämna glasrutor, handbilade, rödmyllade stockar och breda golvplankor. Men med viss erfarenhet av uppfyllda drömmar inser jag att det är en dröm som gör sig bäst om den förblir ouppfylld. Vårt intresse och tålamod för att renovera är för litet och vår benägenhet att vilja ha några lediga stunder så ofta som möjligt är för stor.

Fast det finns stunder då det här med att leva drömmen inte känns så roligt, betyder det inte att jag har tagit fel på vad som var drömmens uppfyllelse. Jag inser att uppfyllda drömmar inte betyder att man kommer undan livets villkor, och dit hör också de tyngre dagarna.

Var du än befinner dig i livet hoppas jag att du har fått uppfylla några drömmar och får chansen att se en ännu ouppfylld bli verklighet – om du vill!

DSC_0656sDSC_0833s

Medhjälparen

Oliver är i den åldern då det ännu går lätt att hjälpa till. Han är duktig på att plocka saker och har ganska långt tålamod. Många gånger gör jag helst sysslorna själv, men då jag känner att mitt tålamod räcker tar jag med honom och ser till att vi slutar innan hans (eller mitt) tar slut.

Nu i höst har det funnits mycket att plocka där ute. Han har varit med och tagit upp alla morötter och alla lökar. Då lökarna hade torkat hjälpte han mig att skala dem.

DSC_0792s

Häromdagen gick vi till lilla skogen i närheten och plockade smörsopp (ett bra år i år). Olivers uppgift var att sätta dem i hinken efter att jag skurit av nedersta delen av foten. Fast sen rensade jag själv.

DSC_0841s

”Rita O!”

Eftersom vardagen handlar så mycket om två och ett halvt-åringen tänkte jag ägna ett inlägg åt honom. Han är alltid intresserad av maskiner, av alla slag. Här kom gräsklipparen fram och det blev ett snabbt byte av huvudbonader mellan far och son:

DSC_3557s

Han är oftast glad och med på allehanda upptåg. Att blåsa såpbubblor (”såpablubblor”) är något vi har kommit på att man kan göra alldeles nyligen. Själv försökte jag mig på fina bubbelbilder men det gick sådär…

DSC_3842s

Det är mycket nej just nu. ”Nej, nej nej, int, int int!” säger han ibland, men då med glimten i ögat. Som omväxling till alla nej vill han också saker i positiv bemärkelse, som då den här bilden togs då han ut ur det blå fick för sig att han ville dricka vatten vid det lilla utebordet. Sagt och gjort!

DSC_3872s

Han har allehanda funderingar som han blir allt bättre på att uttrycka. Något som bearbetas en hel del just nu är att saker kan gå sönder. ”Bått sönder!” säger han i beklagande ton då han ser något som är trasigt. Han sjunger gärna och kan hålla konsert för sig själv ibland då han ligger i spjälsängen och ska somna om kvällarna.

Han tycker också om att sitta och plocka, parkera sina bilar i rader, passa ihop färger, och att rita – eller nästan ännu hellre att se på då någon ritar åt honom. ”Rita O!” är en vanlig uppmaning just nu. Då ska man skriva och bokstavera O-L-I-V-E-R åt honom. Han har lärt sig att bokstavera nästan hela namnet själv och ofta då han ser några bokstäver någon annanstans börjar han ”läsa”: ”O. LL. EVV…”

Just nu

Jag börjar bli riktigt trött på den här torkan. Jag vattnar och vattnar och lider med alla jordbrukare som ser spannmålsbrodden sakta börja gulna utan att kunna göra något åt det. Egentligen är det ju ett riktigt strålande sommarväder, men en rejäl regnskur då och då skulle vara mer än välkommet!

Trädgården stampar på stället men här är två fina från de senaste veckorna: Vitt löjtnantshjärta och klematisen ‘Rosy O’ Grady’.

DSC_3687s

Kycklingarna växer snabbt och har lämnat den första veckans duniga söthet bakom sig. Jag släpper ut dem små stunder i trädgården då och då. Konstaterar att det redan tycks vara försent att få dem handtama, men å andra sidan är det lika så bra att hålla en opersonlig relation till dem tills jag vet vilka som är tuppar. De har faktiskt inte några namn ännu heller. Jag tycker inte att jag har fått tillräcklig känsla för deras personlighet för att ge dem namn.

DSC_3811s

I övrigt mårar vi på. Vi har nyss hämtat oss från ännu en snuva och sover för tillfället dåligt om nätterna, men jag trivs med jobben och har träffat flera extra intressanta och inspirerande intervjupersoner på sistone. Bland dem en lokal musiker, ett par som bygger ekohus och en politiskt engagerad polis.

Dumheterna

Ibland säger man ju mer eller mindre i misstag dumma och tokiga saker. Jag brukar inte råka ut för det sådär jobbigt ofta, men igår var en dag då jag uppenbarligen borde ha varit tyst.

1. Oliver har pratat om en ”Alvin” på dagis och eftersom det är ett nytt namn för oss antog vi att det börjat ett nytt barn i gruppen. Då jag lämnade Oliver på morgonen råkade denne ”Alvin” och hans mamma komma precis samtidigt så jag pratade lite med dem, frågade om Alvin nyss har börjat och nämnde namnet flera gånger. Inget konstigt med det. I hallen finns lådor med barnens namn, men mamman satt framför lådan så jag såg inte vad som stod på den till först. Sen märkte jag att barnet hette ALBIN, inte Alvin… Nå, det kan jag bjuda på.

2. Jag blev presenterad för en ny person. Han skakade hand med mig och sa sitt namn. Jag svarade med ett väldigt glatt och välartat ”Tack!”. Det skrattar jag bara åt nu i efterhand.

3. Jag och Oliver var till biblioteket på kvällen. Det visade sig att en sagostund precis skulle börja och vi blev medbjudna för att lyssna. Oliver kände sig tydligen illa till mods och började gråta en bit in i berättelsen så vi gick ut. Jag kände att jag ville säga något då vi gick och höll på att säga både ”det här gick inte så bra för oss” och ”det här var tydligen svårt”. Orden kom ut i en tokig blandning, för jag sa: ”Det här var inte så bra.” Det här skäms jag för på allvar. Hon som läste saga kunde ju tro att jag menade det.