Märkt: vardag
Tacksam just nu
… är jag för många saker: Bland annat:
- Att få bo i egnahemshus med två våningar och trädgård. Vi har utrymme att sprida ut oss på då vi mest sitter hemma.
- Att ha trädgård, som sagt. Och vägar och skogsstigar att promenera på åt många håll direkt utanför tomtgränsen.
- Att så gott som alla mina hobbyer går att göra här hemma, oberoende av att saker är nedstängda.
- Att jag är tämligen introvert till min läggning och hittills inte har lidit det minsta av att hålla mig undan folk. Jag har ärligt talat inte ens tyckt det är särskilt stor skillnad jämfört med vanligt…
- Att jag inte har det minsta anlag för hypokondri och dessutom ganska sparsamt utdelade anlag för att oroa mig.
- Att få fara till jobbet åtminstone två dagar i veckan och jobba ifred hemma en dag till. Så ser vårt upplägg ut just nu.
- Att vi båda har jobb på arbetsplatser som högst sannolikt inte kommer att permittera oss eller gå i konkurs den närmaste månaden.
- Att ha ett barn i precis den här åldern: 4 år. Perfekt mitt mellan hemskolningen med ett större barn och den konstanta uppmärksamheten och omsorgen som ett mindre barn behöver. Sonen har varit jätteduktig på att acceptera läget och leka själv under ganska långa pass de dagar vi är hemma. Naturligtvis jobbar man mindre de dagarna, men jag tycker det går förvånansvärt bra.
- Att det bara blir mer och mer vårigt så att man kan vara ute mycket. Det här hade varit tyngre i vintras.
- Att vi har haft en bra påskhelg i all stillsamhet, med roligt program för sonen och en gnutta social interaktion och god mat utöver det vardagliga för hela familjen.
Söndagen
Första söndagen i sportlovet. Eller ”en fallstudie i söndagstrevnad”, för att citera en vän på instagram.
Solen sken efter dagar av regn, det var milt i luften och vi bökade på oss galon och stövlar och gav oss ut till skogs. I Stora skogen som ligger en halv kilometer bort finns det två våta partier på stigen där vattenpölarna aldrig försvinner och bara fryser då det är riktigt kallt. Med tanke på tidigare regn vågade jag räkna med bra utdelning för den av oss som var mest ivrig över att få gegga runt. Vi blev inte besvikna.
Det var en härlig och humörhöjande promenad. Jag hade inte direkt lidit av regndagarna, men det är ändå lite som att man hinner glömma hur det känns med riktigt vackert väder. Att sonen var nöjd och på gott humör, motiverad att gå långt, gjorde förstås sitt till för att det skulle bli en lyckad promenad.
Dessutom startade jag växthussittarsäsongen. Jag satt och läste och drack te ganska länge och frös inte det minsta. Det kändes lyxigt efter några månader då växthuset inte har varit så inbjudande.
Vi hann också ha kaffegäster på eftermiddagen. Christian hade gjort en god ålandspannkaka som vi bjöd på och de hade den nöjdaste bebis jag någonsin har träffat. De hade med sig lokalproducerad mintfudge och havtornsmarmeladkarameller som vi åt upp till en kopp te senare på kvällen i all trivsamhet.
Slut på rapporten.
Grått
Ojdå! Det ser ut att bli dramatiskt både på söndag och på tisdag-onsdag om man tittar på temperaturkurvan!
Jag har ärligt talat inget emot gråväder och plusgrader. Man slipper skotta och man slipper skrapa. Räknar med att det blir vinter efter nyår i alla fall, eftersom det har varit ett så tydligt mönster med varm december och kallt efter nyår de senaste åren.
Jobb och lövhögar
Vi börjar med en glad bild på en grå fredag:
”Pojke i lövhög!”
Idag har jag, så som jag tenderar att göra ibland, tänkt på hur mycket jag tycker om omväxlingen som mina båda jobb ger mig. Under de senaste veckorna har jag besökt en svampodling, rapporterat från en vinprovsmakning, inspekterat ett vindkraftverksbygge, intervjuat en operasångerska och skrivit om en skogsstig. Bland annat. Kan man annat än älska det?
Enda nackdelen är att uppdragen tenderar att komma klumpvis och hela oktober är onödigt stressig. Utöver de artiklar jag redan har lämnat i den här månaden har jag material till ytterligare sju, varav två är nästan färdigskrivna, en påbörjad och de andra inte påbörjade överhuvudtaget. Därtill två inbokade intervjuer de närmaste veckorna. Fem deadlines infaller ännu inom oktober, medan övrigt material kan sparas till senare och med tanke på att jag bara gör det här två dagar i veckan är det alltså ganska mycket just nu. Men roligt likafullt. Eller – själva skrivandet är sällan roligt utan det ska bara göras, men just det här med att få fara omkring till alla möjliga udda ställen, det är roligt!
Höstplöjningen
Sommarens veterantraktorutställning är ju något av en årligen återkommande höjdpunkt i sonens värld. Dagens veterantraktorplöjning var ett betydligt mer anspråkslöst evenemang, men det oaktat fick vi en stor del av förmiddagen att gå ute på stubbåkrarna i Övermalax.
Själv var jag mest intresserad av plöjningen med ett spann av två finnhästar.
Tillbaka
Vardagen är tillbaka och den är inte ovälkommen. Intet ont om semester, men jag är också glad att kunna säga att jag trivs med väldigt många bitar av vår vardag. Mitt i första vardagsveckan kan jag konstatera:
- Sonen har flyttat från ett gruppfamiljedaghem för de minsta barnen till byns vanliga dagis, på nytt ställe med nya barn och tanter. Hittills går det på det stora hela bra för honom och det är förstås en källa till lättnad och glädje.
- Idag är den första ordentliga frilansdagen för min del efter semestern och jag planerar och förbereder dels hösten och dels finputsar en artikel som ska lämnas in småningom. Jag tänker än en gång att jag gillar det här jobbet: att ganska ofta, vid sidan av alla vanliga personporträtt och lokala notiser, få skriva som saker jag tycker är viktiga och som jag verkligen vill berätta åt människor om. Och att få jobba hemifrån två dagar i veckan. Det är lagom eftersom jag också vill komma mig ut ibland, men å så skönt det är att få sitta ifred här hemma mellan varven.
Och så säger jag tack för regnet! Hittills har det regnat åtta millimeter sedan igår och det ser ut att komma mer de närmaste dagarna.
Den här sommaren höll på att bli nästan lika torr som den förra trots att juni började bra med lagom mängder regn. En regnskur i mitten av juli avvärjde den värsta torkan för någon vecka, men jag har nog vattnat tre-fyra gånger totalt i sommar och då är min utgångspunkt att man en ”normal” sommar inte ska behöva vattna alls, annat än krukor och kanske på sallad och gurkväxter i trädgårdslandet någon enstaka gång. Men som sagt, tack för regn!
Tre punkter
- Bloggens gratislagringsutrymme är fullt, så jag kan för tillfället inte ladda upp bilder. Jag borde gå fem-sex år tillbaka bland inläggen, till tiden då jag fortfarande laddade upp bilder i fullstort format istället för att först spara dem som mindre. Det här gjorde jag en gång redan i fjol och genom att byta ut stora bilder mot samma i mindre format frigjordes mycket utrymme. Men det är en både tråkig och ganska tidskrävande syssla…
- Jag har börjat tänka mer och mer på vandring och friluftsliv. Få se om det leder till något i praktiken utöver allmänt googlande på kängor, trangiakök och leder. (Vilken prylfälla det intresseområdet förresten snabbt kunde bli! Jag ska försöka undvika att fastna i den.)
- Idag har jag – hör och häpna – köpt min första egna smarttelefon. Med blandade känslor. Ja, denna i övrigt ganska moderna, västerländska kvinna på dryga trettio har alltså levat så länge som till AD 2019 utan smarttelefon. Eventuellt mer om detta senare.
Dagsrapporten
Idag har jag inlett växthussittarsäsongen! Tänk solsken, vindstilla, tretton-fjorton plusgrader. Gick bra att sitta där och sticka en god stund mellan skrivpassen.
Börjat sortera plast, eftersom ekopunkten utanför vår butik nyligen har fått ett kärl för plastförpackningar. Bra!
Och så har jag skrivit skumma saker som ”skaffa ben” i min kalender.
Vårvintervardagar
Här kommer några vardagsnedslag:
Christian känner sin fru och kom hem med sex olika ostar åt mig på alla hjärtans dag:
Oliver börjar bli så stor i många avseenden. Sedan nyår ungefär har han till exempel godisdag på lördagar (före det var hans godisintag ganska minimalt). Lördagarna blev därmed snabbt veckans höjdpunkt och han håller noga koll på när nästa lördag är i antågande. I och med att han inte är van att få godis behövs det inga stora mängder. Lösgodis för 25-30 cent plus minsta modellens glasstrut är en vanlig helgranson.
Det har varit tövädersdagar och jag har börjat släppa ut hönsen små stunder igen. Det tycks vara uppskatta även om också de halkar omkring på isiga gångar. (Har man ett överflöd av hönskalk passar det bra att sanda med!)
Sedan några veckor tillbaka har hönorna börjat värpa igen. Nu är det hela tre stycken som värper (det var flera år sen sist) och vi har redan nu mer ägg än vi äter upp.
Familjens minsta uppskattar att får arbeta med grus igen nu då snön har smält bort framför trappan. ”Det är nästan som sommar!”, sa han och började ivrigt lasta grus på sin lastbil… Själv satt jag på trappan och drack te och läste en tidning i solen och plusgraderna medan han nöjt hölls på samma plats länge.
Trots halt väglag ska kottarna distribueras…
Det här (plus lite sättpotatis i kylskåpet) är vad som återstår av sommarens skörd. Jag odlade mer lök än vad jag brukar och de har också räckt längre. Bara de allra största är kvar. De tre frukterna av vintersquashen ‘Futtsu Black Early’ ser mögliga ut men det är inte mögel utan något vaxartat. Efter att bilden togs kokade jag soppa på dem. En luktade unket men de två andra var fortfarande fräscha:
Ofta brukar Christian och Oliver hälsa på hos Olivers faffa och fammo på söndagseftermiddagarna medan jag passar på att ladda batteriet hemma i skön ensamhet. Månne inte svärmor tycker att jag är osocial som nästan aldrig följer med, men jag märker att de här ensamma, kravlösa timmarna är så otroligt välgörande för mig. När skulle man annars till exempel få chansen att koka sin pumpasoppa i fred och ro ackompanjerat av gamla Queen- och Pink Floyd-låtar?
I fjol och framöver
Andra bloggar om sina årsutvärderingar och framtidsplaner till nyår. Jag bloggade om julen till nyår och känner att det kan platsa med nyårstema så här mellan trettondag och tjugondag Knut.
2018. Ett på många sätt bättre år än de tre-fyra senaste. Det sa jag om 2017 också så det är ju fint att saker och ting uppenbarligen har fortsatt att gå åt rätt håll. Några blandade punkter om saker som har fastnat i minnet (helt snabbt och spontant, jag orkar inte börja bläddra i några gamla inlägg):
- Oj så mycket vi var sjuka i februari-mars. Hoppas vi klarar oss lindrigare i år – men jag vågar inte riktigt räkna med det. Dagislivets baksidor…
- Vintern kändes LÅNG och våren kall. Ännu i maj kändes det knappt som vår.
- Sen kom sommaren med besked. Jag kände mig tacksam för våra AC-försedda luftvärmepumpar varje dag och satt ute i trädgården sent om kvällarna och kände mig som i södern. Och jag vattnade. Och vattnade.
- Oliver har blivit så stor. Under hösten lossnade talet allt mer, han började tala så gott som rent, säga ”R” och formulera mångordiga, avancerade resonemang.
- Vi märker av en del trotsålder men det känns sällan oöverkomligt.
- Jag var på tyst retreat på en liten skärgårdsö i september. Det var välgörande och en bra insikt sjönk in på djupet.
- Jag har överlag känt att den vanliga vardagen är alldeles okej, så länge den inte har fyllts med förkylningar eller extra stressiga perioder. Att vardagen känns okej var ingen självklarhet under Olivers två första år, så jag är tacksam för att mer och mer kunna hitta vila och glädje i den istället för att bara kämpa mig igenom den.
- Christian och jag har börjat luncha. Lite oregelbundet på sistone, men i medeltal kanske en gång varannan vecka. Det känns alltid trevligt med inbokad tid på tumanhand. Som en del av lunchandet försöker vi testa så många olika matställen som möjligt, ger betyg och skriver ner omdömen.
Jag vill inte skriva så mycket om min insikt som mognade under retreaten, men lite i alla fall. Första dagen tillbaka på jobbet efter retreaten lyssnade jag på Spotifys ”Discover weekly”-lista som väljer ut nya låtar åt mig baserat på vad jag brukar lyssna på. Jag har på den som bakgrundsmusik ibland då arbetsuppgifterna tillåter. Första låten på listan började spela medan jag hade tankarna på det jag arbetade med – men så plötsligt stack en rad i låttexten ut: ”In the end, you know it all comes down to love.”
Jag ryckte nästan till och kunde inte annat än skratta. Hur banal den där textraden än kan tyckas vara så sammanfattade den precis det jag hade tänkt på och föresatt mig under hela retreaten. Jag tog sammanträffande som en bekräftelse på att jag är på rätt spår. Mindre självanalys och ältande, mera kärlek. Inte kärlek som känsla utan istället som aktiv viljehandling, för att det är gott och rätt. (Hela låten tål att lyssnas på.)
2019. Planer och förhoppningar:
- Ska jobba på att låta insikten landa inte bara i hjärnan utan också i vardagslivet.
- Vi kommer troligen att börja ta itu med husbygget på allvar. Knappast bygga, men i alla fall fatta slutliga beslut och börja med pappersarbetet.
- Resor… Har inte funnits på agendan sedan 2015, eftersom jag har vägrat resa med småbarn. Men månne det blir en lite längre resa någon gång i år? Antigen på egen hand eller rent av med både man och son. Få se!
- Jag ska inte starta några nya projekt i trädgården utan bara hålla den i skick. Ska bli skönt med lite mindre jobb på den fonten i år.
Johannele 