… och just den här är jag extra glad att lägga bakom mig.

Den började i all fridfullhet. Solen sken och jag och Oliver gick ut med kameran.

Vi hade en fin promenad och hann precis hem tills det började snöa riktigt ordentligt.

Så gick vi in och plockade fram lite lunch och allt var frid och fröjd. Då ringde telefonen och en kvinna undrade om det var jag som skulle komma och intervjua henne idag. Om jag inte hade hittat fram eller så. Jo, det var jag. och jag borde ha varit på plats klockan elva. Nu var den kvart före tolv.

Jag släppte allt jag hade för händerna och skyndade iväg. Såpass att jag backade in i svärfars bil och bucklade den ordentligt då jag skulle ut från gårdsplanen. Det är länge sedan någon annan än Christian har sett mig gråta men då bjöd jag svärfar på det tvivelaktiga nöjet.

Därefter har jag försökt hålla mig lugn. Intervjun gick bra efter att jag ursäktat mig säkert tio gånger. Att riskastrullen nyss kokade över tar jag som en smärre motgång en dag som denna.

Igår kväll välte jag en hög med glas då jag trevade mig fram till lampbrytaren i köket. Tre stycken gick sönder. Idag trillade en mugg ur torkskåpet då jag öppnade dörren. Ska det fortsätta så här får vi väl gömma undan bröllopsservisen.

Och så kommer jag osökt att tänka på då Hanna och jag var på äventyr i Frankrike i vår ungdom. Vi bodde hos ett trevligt par, vars porslinsbestånd blev rejält decimerat av vår framfart. Först tappade Hanna sönder en mugg. Sen skulle vi diska efter maten. Nästan genast kraschade ett glas i disken och vi tänkte ”Gaah! Detta kan inte hända!” Rätta mig om jag har fel, Hanna, men hade vi inte sönder ännu ett av deras glas den dagen? Då kände vi oss ganska billiga.