Meningen med livet (eller Johanna kvällsflummar)

Har känt mig tveksam till att överhuvudtaget publicera det här inlägget, men kanske ni har nog av bärplockning och vardagstankar?  Ibland stör det mig lite att jag bara bloggar om småsaker då jag tycker så mycket om att tänka på de där stora. Så här kommer för en gångs skull en lite större. Ni läser frivilligt och kan sluta om ni tröttnar…

Meningen med livet, ja. Det var frågan som jag och Christian redde ut ikväll – än en gång, det brukar ju behövas med jämna mellanrum. Filosofen i mig känner sig för tillfället som en som ätit sig mätt på en av sina favoriträtter efter en längre tid med havregrynsgröt och knäckebröd, och dessutom fått glass och choklad och efterrätt till. Jag har haft en trevlig kväll, med andra ord. Några av de meningsrelaterade saker som kom upp och som jag vill föröka formulera igen – och kanske kasta vidare åt nån läsare är dessa:

Om man använder ordet ‘mening’ på det allmänt vedertagna sättet med synonymer som avsikt och syfte, behövs det då inte en nivå ovanför det meningsfyllda objektet/företeelsen för att meningen ska kunna finnas? En orsak utanför-bakom eller ett mål utanför-framför. Föremål är inte självtillräckliga utan deras mening ligger i att någon utanför dem behöver dem eller vill ha dem, visst? Så för att människolivet och för all del hela ”skapelsen” (för att ta till befintlig terminologi utan att nödvändigtvis göra mitt resonemang till ett uttalat kristet sådant) ska ha en mening behövs det något utanför människan som vill att hon ska finnas? Jag vet inte vad ateister överlag tänker om mening i tillvaron, själv har jag som troende åtminstone svårt att kunna tänka ut vad man ska förankra meningen i om det inte finns något utanför människan. Argumentera gärna emot om ni ser luckor i logiken. Men för all del, inget säger väl att tillvaron måste ha en mening heller, så frågan om mening behöver väl aldrig bli nåt problem om man så vill.

Vari ligger då meningen? Oavsett vad jag försöker hitta på för exempel hamnar jag till sist i något irrationellt eller icke-nödvändigt eller något bortom min fattningsförmåga. Vad är meningen med klockor? Nå, att mäta tid så klart, men vad är meningen med det då? Det underlättar ju vid vissa aktiviteter, men i grund och botten finns det inget som tvingar oss att mäta tiden, åtminstone inte så precist och medvetet. Det är bara en livsform som vi väljer att upprätthålla. Vad är meningen med alla olika sysselsättningar vi fyller livet med? Antingen behövs de för överlevnaden, med den svåra följdfrågan vad är då meningen med att alls överleva; eller också gör vi saker för att vi tycker om dom, mår bra av dom eller av en eller annan orsak tycker att det är sånt vi bör göra. Men någon nödvändighet finns inte bakom nästan nånting. Tror jag? Olika biologiska processer, djurens instinkter och såna saker faller väl tillbaka på en viss nödvändighet, men finns det något syfte med den nödvändigheten? Artens fortlevnad? Finns det något syfte bakom den då? Mitt förstånd når i alla fall inte fram till något sådant syfte.

Jag tänker:

a) att den enda, rimliga meningen jag kan resonera mig fram till är en mening som i slutändan faller tillbaka på det irrationella och icke-nödvändiga (på samma sätt som i resonemanget ovan, och att det sker på en nivå utanför min egen existens.) Med andra ord, någon form av högre makt eller existens bortom det för vårt förnuft fattbara – personligen kallar jag den Gud – vill att den här verkligheten ska finnas. Verklighetens existens i den här formen – eller överhuvudtaget – är knappast nödvändig på något sätt (och är den det måste meningen sökas ännu en nivå utanför – för vad är den nödvändig?), men Gud (på sin öververkliga nivå – hjälp, vad är meningen med Gud? Min tanke klarar inte av den nödvändiga självtillräcklighet som ligger i gudskonceptet…) vill det och däri ligger själva grunden. Jag ser ingen annan utväg ifall jag vill ha mening i tillvaron.

b) varför är det här med meningen en så stor grej egentligen? Räcker det inte med att vi finns till, är inte själva existensen i sig, utan orsak, tillräcklig? Varför får motsatsparet meningfull-meningslös bli en så viktig faktor i livet? Det är svårt att tänka bort meningsbereppet, men ibland kunde det kanske vara en nyttig utmaning. En icke-meningsrelaterad (obs! inte ”meningslös”) tillvaro är ganska intressant att föreställa sig. Här kastar jag nu bara fram tankar lite för skojs skull, men jag är medveten om att de kan vara svåra och provocerande ifall nån brottas med dem. Likväl tycker jag att det kan göra gott för var och en att fråga sig varför det är så viktigt med mening, egentligen?

Det står nånstans i nån bra bok jag har i min hylla – orkar inte leta upp stället – att man aldrig kan bli säker på att det finns någon mening, men att det är viktigt att leva som om tillvaron vore meningsfylld oavsett hur det verkligen är fallet. (Dag Hammarskjöld?) Jag gillar den inställningen och försöker leva efter den, men leker också lite med tanken på vad som skulle hända ifall man helt kunde avveckla meningskonceptet ur sin livssyn. Gör det mig till nihilist? Kanske inte, nihilismen bejakar väl meningslösheten medan jag tänker att man kunde strunta i meningsfrågan helt och hållet.

Grattis om du läste och såg någon reda i mina tankesnår… ibland vill jag bara formulera tankar mest för mig själv, och det här var en sån gång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s