Tagged: utmaning

På gång

Just nu sysslar jag med två ganska intressanta och smått utmanande projekt i studieväg. Jag går en kurs som handlar om att skriva kritik och essäistik, och som slutprov ska vi skriva en essä som ska publiceras i Finsk Tidskrifts litteraturnummer, vilket känns spännande. Så nu håller jag på att läsa in mig och organisera tankarna kring vad jag vill ha sagt. Det hela kommer att handla om självhushållning och jord och såna saker. Dessutom går jag en kurs för blivande campusguider vid ÅA. Inte för att jag känner någon större längtan efter att utveckla mina guidefärdigheter,  utan snarare för att vi kursdeltagare får gå omkring i ÅAs alla tjusiga gamla hus och se på källarvalv och kakelugnar och andra trevligheter. Det gillar jag! Sista gången väntar en tur upp i domkyrkans torn. Provguidningen som vi alla måste göra i slutet ser jag dock inte fram emot.

Har jag skrivit om det granlundska viktvadet förr? I julas gav vi oss, jag och Christian, svåger och svägerska, svärmor och svärfar in på ett företag jag hunnit ångra ett antal gånger. Alla har bestämt ett antal kilon de ville gå ner i vikt, och så har vi tid på oss till sista maj. Den som misslyckas bjuder de andra på bio. Jag bestämde mig för att gå ner fem kilo. I januari och februari gick jag mest omkring och hoppades på att något skulle börja hända av sig själv. Småningom insåg jag dock att en något större insats än så kommer att krävas… Så nu har jag hållit på med ett – i jämförelse med mitt tidigare liv – riktigt ambitiöst motionerande. Dessutom har jag och Christian åtminstone tillfälligt lagt om våra matvanor åt det mer kolhydratfattiga hållet. Vi vet inte riktigt vad vi ska kalla vår diet, LCHF är det inte (jag tycker inte om LCHF), utan snarast kanske QLCMFMC – ”Quite Low Carb, Medium Fat and also Minding Calories a bit”. Med andra ord har vi radikalt skurit ned på konsumtionen av vitt bröd, och så byter vi ut allt ris och pasta och det mesta av potatisen mot grönsaker till middag. Jag äter sallad till lunch och skippar allt sött till vardags. På helgerna får vi unna oss lite karkki och annat gott.

Det funkar rätt bra, invägningen imorse visade att jag har 1,6 kg kvar. Och än är det gott om tid, så det ska nog lyckas trots att jag misströstat och suckat en del här mellan varven. Jag har aldrig bantat så här seriöst förr, och det är trevligt att märka att det går bara man satsar lite. Dessutom blir jag inte hungrig lika lätt nuförtiden, förr var jag hungrig mest hela tiden och små-åt ganska mycket. Det känns mycket sundare så här, men samtidigt längtar jag nog efter mer frihet vad gäller mat och motion. Så sen då vadet är över skulle det gälla att hitta nån lagom nivå på hur man vill leva.

Hur gick det sen?

Igår avslutade jag mitt halvår med begränsad konsumtion genom att köpa violer att ha på balkongen. Jag kom klart och tydligt ihåg att jag hade tagit mitt beslut (eller åtminstone bloggat om det) den 25 september – men sen då jag kollade upp det gamla inlägget märkte jag att jag visst hade tänkt hålla på ända till sista mars. Men det får räcka så här nu.

De är små och klena, violerna, men jag vet ju att de tar sig. Ser fram emot en stor, blommande kudde om några månader. Vårens första violer får mig alltid att lite nostalgiskt tänka på vårarna vid Petterssons med tusentals nya violer som precis börjat blomma. Då var växthusarbetet som trevligast!

Pettersonsk viol-nostalgibild från 2007

Ja, men hur har halvåret gått? Helt okej, skulle jag säga. Efter jul gjorde jag ett tveksamt inköp i form av ett halsband. Jag hade lov att köpa något smått och noga genomtänkt åt mig för julklappspengarna, men det där halsbandet köptes lite för impulsivt för att det ska vara helt godkänt. Och för några veckor sen konstaterade jag helt kallt att nu tar jag och köper ett par ordentliga (om än billiga) löpskor. I höstas då jag gjorde min plan över tillåtna inköp hade jag ingen aning om att livet skulle komma att innehålla tre lenkkirundor i veckan. Skorna jag använde tidigare i vinter och vår kändes rent ut sagt skadliga för benen och fötterna. Så jag tillät mig att gå händelserna i förväg, det var ju ändå bara några veckor kvar av den utsatta tiden. (Visst hade man också kunnat resonera som så att det är ju bara några veckor kvar, så lenkkiskorna kan nog få vänta lite till ännu … men det gjorde jag inte). Utöver dessa två tveksamma inköp har jag hållit mig till planen och för det mesta har det gått relativt lätt.

Nån konstaterade nyligen att konsumtionssamhället är uppbyggt kring att människan hela tiden ska ha en känsla av (materiell) brist, saknad och otillräcklighet i sitt liv. Jag  tycker det är skrämmande lätt att låta sig dras med i den livssynen. På sistone har jag tänkt en hel del på hur skönt det skulle vara att totalt tacksamt och förnöjsamt kunna se på allt det materiella överflöd jag har och på den goda livssituation jag befinner mig i utan att minsta tanke av ”om jag ännu skulle ha…” eller ”om det bara skulle vara lite mera…”. Det här halvåret har gett mig bra övning i att tänka och leva mer förnöjsamt – men visst finns det en del att jobba på ännu. Och jag fortsätter att se fram emot (eller åtminstone hoppas på) hus och trädgård, trots allt.

Pyntplaner

Till årets julpynt behöver jag pepparkaksdeg och granris. Degen ska kokas ikväll, men granriset är det lite värre med. Har studerat Åbokartan ingående och tänkte sikta in mig på en skogsdunge en bit bort sådär lite hemligt i skymningen. (De säljer buntar på torget, men vem vill nu KÖPA sitt granris…?)

Och så insåg jag att jag har gjort ett allvarligt förbiseende då jag skrev min lista över saker jag får köpa. En hyacint saknas! Om jag bara hade kommit att tänka på julen då jag skrev den där listan skulle en hyacint definitivt ha funnits med på den. Jag försöker förklara detta åt min stränge man, men han flinar bara och säger ”Så synd. Väldigt synd!” och tycker inte alls att hyacinter är nödvändiga för julstämningen.

En bild från den gamla goda tiden då jag fritt kunde fylla mitt hem med hyacinter:

(Åtminstone hittills) övervunna frestelser

http://www.arabia.fi/web/Arabiawww.nsf/fi/astiasarjat_24h

Det går riktigt bra med min shoppingavhållsamhet. Idag utsatte jag mig för den största prövningen hittills genom att gå till Akademiska bokhandeln på galna dagar. Jag var alldeles överväldigad av mängderna billiga pocketböcker och andra trevligheter. Och jag kunde ha köpt tre nya kartioglas vid Stockmann (eller var det Anttila?) synnerligen förmånligt för att ersätta de jag nyligen slog sönder. Men det gjorde jag inte. Och jag har länge sneglat på Arabias nyaste kaffeservis, 24 h Tuokio… kaffekopparna med fat hamnar kanske på den omtalade julklappsönskelistan, beroende på vad maken säger om saken – våra köksskåp är förvisso redan ganska fulla.

En delorsak till att det går bra är kanske att jag ändå har fått shoppa lite. Jag köpte nämligen en av de fem tillåtna varorna häromdagen: ett par stövlar som jag trivs mycket bra med.

Inlägget där jag leker loppisbloggare samt tillkännager ett beslut

I teorin är jag anhängare av den här rådande loppistrenden. Men i praktiken hittar jag sällan dom där riktiga fynden – och har inte tillräckligt med mod och personlighet för att bära upp uppenbara loppisoutfits. Fast jag skulle vilja. Men igår fyndade jag verkligen: fyra jättefina efterättsskålar, 1 € styck. Jag blir så glad av att se på dem! Jag var ivrig att få använda dem alldeles genast så de fick vara tacotillbehörsskålar igårkväll. Det går ju lite emot den där rätta tacoätarstämningen att duka fint – vi såg dessutom ett avsnitt av Life on Mars medan vi åt – men ah, så belåten jag var.

Dessutom köpte jag en filt igår. Prismässigt var den inte direkt ett fynd, och inte var den från loppis heller. Men jag är glad åt den också. Jag har länge stört mig på vår fula extrasoffa, som består av våra gamla sängar som vi skruvade benen av, satte ovanpå varandra och täckte in med ett vitt överkast. Helt praktiskt, men hela konstruktionen såg ganska otymplig och märklig ut. Lite som nånslags altare, konstaterade vi. Men efter att den nya, dyra filten installerats på hela härligheten så kan jag åtminstone gå förbi den utan att hela tiden tänka att nåt borde göras.

Och så har jag gått runt och myst hela dagen efter att ha lämnat boken jag håller på med liggandes i vardagsrummet. Se en sån underbar färg- och allmän utseendematchning! Sånt kan jag leende gotta mig åt hur länge som helst medan maken skrattar så smått åt mig.

Tillkännagivande av ett beslut

Jag har bestämt mig för att kraftigt begränsa min konsumtion under ett halvår, från och med idag till den sista mars. Detta lite som en följd av mina senaste fina men inte alls nödvändiga inköp, men mest som ett resultat av saker jag har tänkt på länge. Jag är visserligen inte särskilt slösaktig jämfört med en del storshoppare, men inte heller särskilt sparsam t.ex. jämfört med Christian. Jag har inget studielån och hela tiden pengar så jag klarar mig, även om kontot brukar börja bli magert de där sista vårmånaderna före nästa sommarjobb. Så visst kunde jag fortsätta som tidigare. Men jag tänker ofta på hur bra ställt jag har det sådär materiellt sett och på att jag verkligen inte behöver sakna nånting. Och jag har inte bara allt jag behöver, utan njuter dessutom av lyxen att ha saker som är fina och utvalda för att matcha och glädja mig rent estetiskt, inte bara praktiskt. I det skedet tror jag det är skäl för mig att bli medveten om hur jag konsumerar. Så nu tänkte jag mig ett halvårs övning i att lära mig skilja på ”jag behöver” och ”jag vill ha”. Ett halvårs övning i att inte falla för reklam, läckra bilder i inredningstidningar eller i att största allmänhet låta bli att dras med av lycko- och imageköpandet.

Efter en garderobsutvärdering och en diskussion med maken – som ska vara sträng och hålla koll på mig – tillåter jag mig fyra nyinskaffningar i klädväg (som alla kan motiveras som behov, även om behovsnivån förstås är relativ) samt en inredningstidning där kring jul (för att ha en liten höjdpunkt att se fram emot). Inga andra klädinköp, inga saker till hemmet, inga böcker eller andra tidningar. Det känns lite utmanande men ändå överkomligt och framförallt nyttigt och sunt.

Och tänk så mycket roligare julklapparna blir! För en gångs skull kommer jag ha en verkligt lång önskelista på saker jag länge suktat efter.