Essevantarna

Jag har haft ett långdraget stickprojekt på gång under hela våren-försommaren, ett sånt där jag rivit upp och provat mig fram flera gånger, tagit veckolånga pauser och överlag inte haft så bråttom. Men färdiga blev de, min version av ”essevantar” (det finns redan minst en annan version.)

DSC_0309s

De här baserar sig på folkdräktkjolens randning, men i lite förenklad form. Jag använde mig mest av diverse restgarner, bara det gröna köpte jag nytt. Garnen är lite olika grova och vantarna blev därför en liten aning buckliga, men inte så att det stör då man har dem på.

Vågmönstret är enkelt att sticka, vart tredje varv tar man ihop två maskor fyra gånger i följd, stickar två maskor, gör fyra ökningar med garnet över stickan i följd, stickar två maskor och upprepar varvet ut.

DSC_0322s

Tumkilen blev lite pysslig att få till eftersom jag lät den formas genom att låta bli att ta ihop vissa maskor där man annars skulle ha gjort det, men det var inte helt lätt att få till en lagom ökning på det sättet. Med några försök gick det.

Annonser

Trädgårdsnytt

Här kommer några blandade trädgårdsbilder från de senaste veckorna.

Pionrabatten med ‘Sarah Bernhard’, nävor och alunrot:

s

Version med stämningsfullt kvällsljus. I förgrunden lammöron, längre bak bl.a. vitpytta och alunrot:

DSC_0236s

Daggkåpa, fingerborgsblomma och rosen ‘Rosa Mundi’:

DSC_0226s

Första resan

DSC_0190s

Jag har inte varit det minsta lockad av att resa med småbarn så därför har vi inte rest någonstans på flera år. I helgen var det ändå dags för Olivers första resa, för oss vuxna mer en utfärd i form av två dagar i Helsingfors.

Fokus låg på barnprogram, som ett besök till Högholmen och en tur på Stockmanns leksaksavdelning. Vi hade inte planerat in jättemycket aktiviteter, utan tänkte att det skulle vara äventyrligt i sig bara att åka metro, spårvagn och se betydligt mer liv och rörelse än vad vi har i hemknutarna. Och det var det. (”Titta en så lång hund!” … ”En tant med rosa hår!”…)

DSC_0203s

Eftersom vi inte visste hur det skulle gå att resa med treåringen hade vi valt att mjukstarta med bara en övernattning, men det gick över förväntan. Själv fick jag träffa ett par av mina huvudstadsvänner och hann  med en sväng till Akademiska bokhandeln. Christian fick prova en blinirestaurang som han var intresserad av.

Vi bodde på ett Airbnb i Berghäll, mot Sörnäshållet. ”Verkar vara ett väldigt trevligt område”, kommenterade jag i god tro åt mina vänner. De skrattade och sa att området varit ökänt som något av stadens red light-district. Men samtidigt håller det på att bli ett trendigt hipstertillhåll med massor av ungt folk och roliga butiker och caféer. Jag föredrar att tänka att det var de senare vibbarna jag kände av…

DSC_0214s

Huset kändes väldigt klassiskt helsingforsiskt för mig, med en sån där trappuppgång som jag skulle älska om jag fortfarande var studerande och bodde i lägenhet.

Mina vänner bor i Fiskestranden, ett nybyggt område där vi kände oss som urbana småbarnsföräldrar vid en lekpark på taket av ett shoppingcenter intill stadens första skyskrapa.

DSC_0215s

Jag fick mersmak och skulle gärna besöka Helsingfors igen på egen hand för att få se på kultur och andra vuxensaker – men påmindes samtidigt om en gammal insikt, att det är något av en illusion det där med att man skulle ha så nära till all underhållning då man bor i storstad. Att först gå en kvart, åka kollektivtrafik med flera byten och sen gå tio minuter till är inte vad jag definierar som ”nära”. Så jag ska komma ihåg det till nästa besök.

Om treåringar och telefonförsäljare

En av mina svaga sidor är att jag är onödigt rädd för att folk ska vara missnöjda med mig eller besvikna på mig. Det här har gjort att jag alltid tidigare har undvikit konflikter eller ens antydningar till osämja med de flesta människor, till den grad att jag lätt kunde ha hamnat i farliga situationer av rädsla för att säga nej och därmed göra någon besviken. (Tur att jag var blyg och på det sättet svårtillgänglig!) Bara i få relationer där vi rent platsmässigt har varit riktigt nära under en längre tid har det hunnit ansamlas så mycket besvikelse eller vardagsirritation att jag faktiskt har tagit konflikter om dem.

Med åren har jag blivit bättre på att våga anmäla avvikande åsikt också till andra än de absolut närmaste, men jag gör det sällan utan vånda. Jag vet att jag till exempel verkligen skulle avsky att vara chef just för att man då ganska oundvikligen alltid är illa omtyckt av någon. 

Häromdagen upplevde jag ett i det avseendet ganska intressant samtal med en telefonförsäljare.

Jag tycker det är dålig stil att lägga på direkt då telefonförsäljarna ringer och brukar försöka hantera dem artigt. Min vanliga teknik funkar i nittionio procent av fallen.

(Lyssna en lite stund. Säga helt vänligt ”Nej, jag är inte intresserad, men tack för att du ringde och ha en trevlig fortsättning på dagen!”. Märka hur telefonförsäljaren inte kan slingra sig ur den enda rimliga fortsättningen, vilket är att säga ”tack det samma!”. Lägga på och nöjt konstatera att man än en gång har lyckats.)

Men så finns det den där ena procenten som ingen vanlig samtalslogik biter på och som helt kallt ignorerar min önskan om att hen ska ha en trevlig dag och bara fortsätter prata på. En sådan ringde åt mig häromdagen. Jag började med min vanliga avslutningsfras. Hon fortsatte prata. Sedan sade jag helt vänligt igen att jag inte är intresserad så nu avslutar vi det här. Hon fortsatte prata. Då upprepade jag mitt nej väldigt tydligt och med viss skärpa i rösten. Hon fortsatte prata. 

Då reagerade jag riktigt spontant och ur djupet av hjärtat precis som jag skulle ha gjort med en treårstrotsig son vid ett tillfälle då man redan bortom all rimlighet har använt sig av allt tålamod och all vänlighet som man förmått uppbringa.* (Och då man i efterhand tänker att man borde ha klarat att vara mild och god ännu en stund…)

”NU RÄCKER DET!” Med ett tonfall som markerar att gränsen var nådd redan för länge sedan och här finns det inte längre ens en bråkdel av förhandlingsutrymme. 

Hon tystnade faktiskt och jag tryckte av samtalet eftersom jag inte orkade lyssna på mer påträngande säljande, men i efterhand ångrar jag att jag inte väntade en stund för att se hur hon skulle ha reagerat efter den första tystnaden… 

Jag skrattade lite åt mig själv och min bryska avsnoppning efteråt och kände mig ärligt talat ganska nöjd med att åtminstone den här gången utan större vånda lyckats markera åt en orimlig person att det är nog. Det har sina fördelar att få öva upp sin förmåga att både säga och hålla fast vid ett ”nej” tillsammans med en treåring som inte accepterar annat än ”ja”.

* Min primära inställning till treårstrots är sakligt tålamod, ibland förenad med orubblig principfasthet (tur att jag har viss fallenhet för att vara envis) och ibland, då det passar, med flexibilitet så att barnet får en chans att välja. Men jag skulle tro att det händer även den bästa att tålamodet kan ta slut. Och om nejet har blivit onödigt bryskt i stunden kan jag trösta och vara vuxen och försonande efteråt.

Jag jobbar lite utgående från en teori om föräldraskap som handlar om att man samtidigt är både trösten/tryggheten och motståndet, där barnet med en på samma gång stöttande och gränsdragande förälder utforskar och lär sig hantera tillvarons motgångar och begränsningar, eftersom det är det tryggaste sammanhanget för sådana lärdomar. (Nej, man får inte dricka dikesvatten. Nej, myggbetten försvinner inte på en gång fastän hur mycket man skulle vilja det. Nej, ingen vill leka med en om man försöker tvinga dem genom att vråla och gå an…)

Då det fungerar optimalt markerar man som förälder å ena sidan att här kom en gräns emot, å andra sidan som man också tröstar och visar förståelse och omsorg och respekt mot det arga/ledsna/besvikna/frustrerade barnet och låter det få känna sina svåra känslor. Sedan är man glada tillsammans igen och lägger det bakom sig då det väl är över.

Jag säger verkligen inte att det här lyckas för mig alla gånger (om det hade gjort det skulle jag inte ha haft något ”nu räcket det!” i beredskap åt en behövande telefonförsäljare), men jag har med mig teorin i bakhuvudet och de gånger då tålamodet räcker brukar det kännas väldigt bra efteråt. 

Någon kanske undrar hur det här går ihop med min motvilja mot att bli illa omtyckt. Det funkar förvånansvärt bra eftersom jag också har en ganska principfast sida att ta fram vid behov och för att jag tror att en förälders primära uppgift inte är att bli omtyckt utan istället att tycka om.

Utfärden

DSC_4214s

I lördags var det dags för Idas och min traditionella sommarutfärd där ett pilkast avgör vårt mål. Var tror ni att bilden här ovanför är tagen? Det kändes riktigt talande med den  ensamma gamla forden framför en öde fabrik…

Ida (som traditionsenligt är den som kastar den avgörande pilen) prickade först Ylistaro och gjorde ett plan-B-kast som landade mellan Koskenkorva och Kurikka. Vi hade ganska liten radie i år eftersom vi inte ville sätta så mycket tid på att köra.

Namnlös

Först stannade vi till i Storkyro, som ligger på vägen till Ylistaro, för att äta lunch. Åh, vilket lunchställe vi hittade! Jag grämde mig så över att ha lämnat min väska med kameran i bilen som var parkerad en bit bort, för stället skulle verkligen ha behövt fotas.

Tänk er ett hak där inget hänt sedan tidigt nittiotal, där borden kläs med orkidé- och pandabesmyckade vaxdukar, där vägen till toaletten är utmärkt med rustika träskyltar dekorerade med girlanger av tygrosor och väggarna ståtar med en lång rad guldinramade porträtt av skäggiga äldre män i originella huvudbonader (likt otrendiga, medelålders föregångare till hipsters innan de blev inne). Jag skulle ha gjort mycket (men inte så mycket som att fråga på finska) för att få veta om det var en porträttsamling av lokala bygdeoriginal.

Flera skyltar försäkrade oss saker i stil med ”äidin ruoka paras on”, föreningsvimplarna stod i klungor i vitrinskåpet och matoset låg tätt i hela lokalen. Ida fruktade lite för vår maghälsa, men vi åt likaväl av de hela sex olika såserna/köttanrättningarna som bjöds till potatismoset. Rabarberkrämen var saltad (varför?!) och tevattnet kallt. Ett verkligt kul ställe! Jag gillar då folk inte hela tiden försöker vara så moderna, utan då det får vara lite säreget istället.

Vi hittade ett par loppmarknader, både permanenta och tillfälliga, fastnade för en massa fina hus och kände oss tvungna att fota ett roligt ställe som förmodligen var en privatbostad, men med någon slags utställning i de stora fönstren. Tre pikachun som tar emot i ytterdörren ser man inte varje dag.

DSC_4204s

Vi hade också siktet inställd på caféet Kriikun mylly i Ylistaro, som av hemsidan att döma såg ut att vara precis i vår smak, men tyvärr råkade de ha stängt för ett privat evenemang. I stället hittade vi ett vid namn LeiBai som överraskade med tillhörande pynt- och inredningsbutik och ett rejält lösglassurval. Jag hittade jättefina klistermärken och konstaterade att det är behändigt att kunna ge dem åt sin son som täckmantel för att man egentligen vill ha dem själv.

DSC_4216s

Vi körde via alla de orter pilarna hade prickat eftersom det på det sättet bildades en behändig runda. Här är vi framme vid slutdestinationen, där också den första bilden är tagen. Koskenkorva – starkspritens förlovade land? Det var en verkligt liten håla och sprittillverkningen är numera, fick vi lära oss, utlokaliserad. Ett museum finns dock, men det är ungefär allt. Och någon slags fodertillverkning torde pågå på orten.

DSC_4209s

 

Arbetsbetraktelse

Det finns de där artiklarna som kanske inte direkt skriver sig själva, men som är väldigt okomplicerade att arbeta med. Då intervjupersonen har haft lagom mycket att säga, då det sagda är relevant och intressant och då den jag intervjuat har hållit sig till sak och pratat på ett ganska systematiskt och logiskt sammanhängande sätt. Då kan man mer eller mindre bara skriva ut intervjun rakt av.

Och så finns det de där som svarar ”ja” eller ”nej” eller ”vetcha he…” oavsett hur mycket jag försöker fråga. Eller de som babblar på och kommer in på mångfaldiga sidospår och resonerar i vida cirkar. Då blir det mera jobb för skribenten.

Och nu skriver jag på en riktigt knepig artikel, med flera inblandade, motstridiga åsikter, ganska obegränsat med material och med ett ämne som jag skulle vilja presentera nyanserat och relevant: köttkonsumtion – är det hållbart och i så fall hur? Lycka till med att få ihop något vettigt som inte bara är ett ytskrap av det på 6000 tecken, säger jag åt mig själv… Ämnet är jätteintressant och de jag talat med har haft många goda poänger, men jag vet knappt i vilken ända jag ska börja nysta i trådarna och har redan använt upp två tredjedelar av teckenmängden fast jag knappt kommit igång. Men jag antar att det är nyttigt att utmana sig själv lite mellan varven.