Category: Blogg

Små vardagstriumfer / att bära sorg

Jag har sytt en svart klänning eftersom min ha gått upp i vikt-garderob fortfarande är lite bristfällig då det kommer till finkläder. Jag ville ha ett tunt linnetyg och hittade ett i tygbutikens restlådor. Det var den enda biten som fanns kvar och den var 1,60 m lång. I mönstret stod det att man behövde 2,20 m. Jag sökte igenom butikens övriga tygrullar och bad en expedit om hjälp med att hitta andra alternativ, men det enda hon kunde erbjuda var riktigt grovt linne eller allehanda viskostyg och läskiga stretchtyg. Då bestämde jag mig för att chansa och köpte det fina linnetyget.

Fotot visar ögonblicket av triumf, då alla mönsterbitar är utradade på tyget (förutom en av de två små till vänster som skulle klippas två gånger, men ni ser att jag har sparat plats för den). Och då hade jag till och med förlängt alla kjolbitar med tio centimeter. Triumfen fick sig dock en törn då jag några ögonblick senare märkte att den andra av de små bitarna till vänster skulle klippas två gånger mot vikt kant. Då funkade pusslet inte längre, men med lite skarvande på några ställen som inte skulle synas ordnade det sig det också. Man brukar komma långt med optimism och envishet…

DSC_1755 (2)

Klänningen är färdig så när som på några stygn som ska sys för hand, och den blev helt okej.

Då mamma ringde och berättade att mormor hade dött var jag precis på väg ut genom dörren till veckans jobb-gympa. Jag hade vetat att det bara var en tidsfråga så beskedet var väntat, men jag kände mig ändå ganska ledsen då jag for iväg till gympan. I den situationen saknade jag att ha något materiellt tecken på sorg att ta till, som sorgkläderna från förr i tiden. Det kändes dumt att gå där bland mina kollegor och låtsas som ingenting. Samtidigt var det inget alternativ att fånga allas uppmärksamhet och tillkännage att ”jo, förresten har min mormor dött”…

Där och då skulle jag gärna ha tagit på mig någon konkret sak som ordlöst men tydligt hade sagt åt alla att jag har förlorat någon i min närhet. Och just av den orsaken skrev jag ett inlägg om mommo på facebook då jag kom hem. Jag tycker döden är för undangömd i dagens samhälle, med följden att man inte vet hur man ska hantera den. Alla ställs ändå inför närståendes död, och småningom sin egen, och jag tror inte det är bra att vi bara går runt och låtsas som inget. På det sättet tror jag att sociala medier i viss mån fyller den funktion sorgkläderna hade förr. De ger rum för ett tillkännagivande som inte ställer samma krav på mottagaren som om man hade sagt samma sak ansikte mot ansikte. Det viktiga är att saken blir sagd istället för att förtigas, och att den som läser det är fri att välja hur man reagerar.

Annonser

Mommo

Nu är mommo borta – det är sorgen. Nu är hon hemma – det är lättnaden, kanske också något som liknar glädjen, efter de senaste årens långa transportsträcka. Mycket av allt det som är gott i mitt liv har mommo varit med och format och jag tänker på henne med tacksamhet.

DSC_1755s

DSC_1765s

Färdiga plagg: Tryckt och återanvänt

Här är två nysydda tröjor – den här gången med eget tryck. Tryckmallarna klippte jag ut i kontaktplast, tejpade på tyget och tryckte med textilfärg och svamp. Färgen var lite halvtorkad (snart tio år gammal…) så vi får se om det påverkar hur den håller att tvättas. Det gick bra att rycka med den i alla fall. På det stora hela är jag halvnöjd med resultatet. Små detaljer blir inte så bra med den här tryckmetoden, och så är jag inte alldeles övertygad om att min design av trycket på hupparin blev den bästa. Först hade jag bara tryckt motivet i stjärncirkeln, men den kom för långt ner så då satte jag till ett Exploring ovanför. Och som vanligt får ni se på ostrukna plagg…

DSC_1607s

Den tröjan gula är sydd i återanvänt tyg,  av en vanlig, långärmad trikåtröja som jag köpt på loppis för 2 €. Jag tycker att det här med att återanvända loppiskläder är ett bra sätt att hålla materialkostnaderna nere. Plus att det känns roligt och inspirerande att återbruka.  Tidigare har jag sytt en blårandig body av en annan loppiströja, och så har jag en ylleoverall att ha innanför vinterhalaren på hälft, tillverkad av en stor, stickad herrtröja.

DSC_1610 (2)

Två trädgårdsbilder bara

Nu vill jag passa på och visa de här två trädgårdsbilderna innan det blir allt för vintrigt där ute. Den första är en morgonutsikt från vardagsrumsfönstret. I förgrunden  syns jätteverbena, som jag odlar för första gången i år. Jag gillar den och lär ha med den i rabatterna flera gånger, även om den är långsam i starten. (Det är inte många månader kvar nu tills nästa års verbena ska sås.)

DSC_1580s

Nästa bild ska illustrerar att jag aktivt försökt få in lite mera pynt och mys i trädgården. Hittills har jag ju satsat mest på grovjobb och växter, men så hälsade jag på min vän som nyss har köpt hus och hon hade sisådär tio gånger fler lyktor i sin trädgård än var jag har. Det var så mysigt att jag fördubblade antalet lyktor jag också. Nu har jag två…

DSC_1503s

#metoo

Knappast någon har väl undgått #metoo-fenomenet de senaste dagarna? Där folk som blivit utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier skriver #metoo på sociala medier för att visa hur omfattande problemet faktiskt är.

Själv tänkte jag först att de saker som jag har varit med om är små och ”inte så farliga”. Inget att skriva #metoo om. Bara sånt som man får stå ut med.

Ganska snabbt gick det upp för mig att det är just därför jag också behöver skriva #metoo. För att jag inte vill förringa allvaret i sexuella trakasserier. För att jag inte vill bidra till just den här andan av ”äh, det var väl inte så farligt – ta det som en komplimang”, en anda som normaliserar närgångna blickar, närgångna ord och närgångna händer. Även om problemet inte har drabbat mig i sin fulla kraft så är jag med och bekräftar att det finns. I mitt fall i form av ett ensiffrigt antal episoder som faller under klassificeringen ”obehagliga men inte traumatiserande”.

Samtidigt vill jag poängtera att den absoluta majoriteten av alla män jag har träffat har betett sig som vanliga, vettiga personer. Hellre än att den här diskussionen skulle handla om ”män gör”” med påföljande ”men kvinnor gör också!”, önskar jag att den bara skulle handla om respekt och gränser, oavsett kön. Att dra gränser och få förutsätta att de inte ens kommer att prövas. Att respektera andras kroppar och utseenden. Att respektera andras gränser, och att dra upp gränser för sig själv om man ställs inför en person som inte själv är kapabel till det.

Blommig fredag

Det här är årets sista blommiga (och frostiga!) fredag. Efter icke-sommaren som varit känner jag mig inte riktigt redo för vinter ännu. Men den kommer oundvikligen och jag tänker i alla fall ta vara på all vackert och mysigt som vintern har att ge. Som rimfrost…

DSC_1578s

Söndagsfoto

Igår tog jag tillvara det sällsynta solskenet, både med och utan kamera. Då kameran var med lekte jag med lång slutartid+rörelse, och nördade in mig på droppar.

DSC_1636s

Bonusankedot för den som tittade igenom alla bilder: Igår uppvaktade Oliver och jag Christian på farsdagen. Vi skyller på ovana. Och ibland är man så säker på att man vet när något äger rum att man aldrig kollar upp saken… Nu har vi det avklarat för i år i alla fall!