Kategori: Blogg

Att leva drömmen

För ungefär en månad sedan hade jag tänkt skriva ett blogginlägg om en då aktuell insikt. Men istället för ett inlägg blev det en kolumn. Den är nu publicerad (i KustNytt 8/2018) och jag kopierar in den hit och lägger till några bilder:

DSC_0847s

En strålande solig och varm septemberdag satt jag där ute och lät hönsen gå lösa på gräsmattan. Under några minuter betade de under det stora äppelträdet, vars grenar hängde ner likt draperier tunga av mogna kaneläpplen. Det var en idyllisk bild med mitt lilla växthus och den gamla, röda boden i bakgrunden. Jag gick in för att hämta kameran, föste tillbaka hönsen under trädet och försökte föreviga ögonblicket. I den stunden slog det mig att jag på många sätt lever drömmen.

Ända sedan jag först flyttade hemifrån har jag drömt om ett eget ställe på landsbygden. En röd stuga med äppelträd, grönsaksland, växthus och höns tillsammans med en egen familj. Med fanns också förhoppningen om ett deltidsarbete för brödfödans skull och möjlighet att kunna skriva lite vid sidan om.

Ingetdera av allt detta hade jag då jag först började drömma.

Jag såg på hönsen, äppelträdet, snickarboden och växthuset. Bakom mig hade jag det gamla huset som vi äger sedan fyra år tillbaka. I huset fanns make och son och på andra sidan om huset låg trädgårdslandet. Där var den, hela drömmen med deltidsjobb, frilansskrivande och allt.

Jag insåg också att en uppfylld dröm inte automatiskt betyder att allt går lätt eller att varje dag är lycklig. Jag drömde om kärlek och det fick jag, men på köpet följde sårbarhet, skarpa ord, gräl och den där tärande vardagsirritationen då två olika viljor krockar och skaver mot varandra.

Jag drömde om en trädgård och jag är oftast väldigt förtjust i den jag har. Men ibland undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet de där stunderna då det som var tänkt som en rolig hobby bara känns som oändliga mängder tungt arbete.

Jag ville ha några höns och de har nästan bara fört med sig glädje. Men mindre än en vecka efter det idylliska fotot under äppelträdet togs var det dags att slakta överflödiga ungtuppar. Det var min första tuppslakt och jag gruvade mig massor. Ifrågasatte allt från om jag borde ha några höns till om det är rätt att äta kött överhuvudtaget. (Slutsatsen jag landar i är att jag som den köttätare jag ändå är måste kunna äta upp mina egna tuppar. Allt annat vore hyckleri.)

Jag drömmer fortfarande om ett ännu äldre hus än det vi bor i, ett byggnadsvårdsmässigt renoverat hus med ojämna glasrutor, handbilade, rödmyllade stockar och breda golvplankor. Men med viss erfarenhet av uppfyllda drömmar inser jag att det är en dröm som gör sig bäst om den förblir ouppfylld. Vårt intresse och tålamod för att renovera är för litet och vår benägenhet att vilja ha några lediga stunder så ofta som möjligt är för stor.

Fast det finns stunder då det här med att leva drömmen inte känns så roligt, betyder det inte att jag har tagit fel på vad som var drömmens uppfyllelse. Jag inser att uppfyllda drömmar inte betyder att man kommer undan livets villkor, och dit hör också de tyngre dagarna.

Var du än befinner dig i livet hoppas jag att du har fått uppfylla några drömmar och får chansen att se en ännu ouppfylld bli verklighet – om du vill!

DSC_0656sDSC_0833s

Annonser

Söndagsutfärden

DSC_0117s

Vi lyckades pricka in en länge planerad skogsutfärd tillsammans med en bekant familj på vad som måste ha varit en av de varmaste och vackraste oktoberdagarna någonsin. Det var fint!

DSC_0137s

Vi for till församlingens gamla lägergård, som inte längre är i bruk. Jag har bara varit dit en gång tidigare och den här gången riktigt brakade drömmarna över mig: Tänk om vi skulle köpa huset. Renovera det och bo där under björkarna vid havet året om. Eller ha det som sommarstuga (jag som inte ens vill ha någon sommarstuga!). Detta kommer naturligtvis inte att bli av, men det var vackra och trevliga dagdrömmar…

DSC_0138s

Tjocka släkten

Vi (= Christian) har renoverat lite i förrådet och i samband med att alla saker har varit utplockade och omstuvade har jag hittat en del intressant som har legat långt nere i gömmorna. Till exempel en släktutredning över min farmors släkt som går ända tillbaka till slutet av 1500-talet. Den hade jag inte sett på säkert tio år och halvt glömt bort den. Ärligt talat var jag dessutom betydligt mindre intresserad av den då, än vad jag var nu då den återupptäcktes.

Kan konstatera bland annat detta:

  • Från hennes sida är jag nog mer eller mindre släkt med minst halva Esse, eftersom så gott som alla gamla hemmansnamn fanns representerade åtminstone i någon generation. Men lite friskt blod har vi också fått in bland annat från Evijärvi, Larsmo och Kronoby.
  • Varför lade man av efternamnet Råkatapp till förmån för det betydligt mindre mustiga Teirfolk? Där har jag anfäder i alla fall, bland Råkatapparna.
  • Flera av mina förfäder dödades under stora ofreden 1714. ”Pinad till döds” stod det om flera, ”svalt ihjäl” om någon annan.
  • Via en prästdotter på 1600-talet har jag rötter i Genealogia Sursilliana, som efter litet googlande visade sig vara en i släktforskarkretsar mycket välkänd gammal släktutredning där många finländska prästsläkter finns med. Antar att de flesta av oss har någon anfader i den boken så det är knappast så speciellt, men lite kul med ny kunskap i alla fall.

Jag sysslar själv en hel del med släktutredningar på mitt ena jobb och har blivit ganska lyhörd för de levnadsöden man kan utläsa bara av årtal och de sparsmakade kommentarer som finns i kyrkböckerna. Då jag dessutom visste att det var mina släktingar, om än många generationer bakåt, som jag läste om kändes det som att historierna kom ännu närmare.

Jag förundrades också lite över hur många anfäder man faktiskt har, bara man går tillräcklig långt tillbaka. Och funderade på hur det skulle vara att träffa till exempel Rasmus Pålsson Påfwalsson, född omkring 1580, död 1679. Skulle han alls förundras över att ha en ättling i rakt nedstigande led som lever på 2000-talet? Jag är ju visserligen inte direkt hans enda ättling, men i alla fall… Skulle vi känna blodsbanden eller vara främlingar för varandra? Skulle vi överhuvudtaget förstå varandras olika världar?

Sallad

Den här hösten kom jag till skott med en sak jag har tänkt alla höstar med trädgård hittills: att så ett par sena omgångar sallad för skörd ända tills det blir riktigt kallt.

Det har gått bra. Fast vi har haft neremot fem minusgrader ganska många nätter redan tycks salladen klara sig under dubbel fiberduk i grönsakslandet.

DSC_1568s

Visst ser ni rimfrosten i persiljabladen som varit utan täcke?

I växthuset har det inte ens frusit ännu, men jag har på ett lager duk där också om nätterna, för säkerhets skull. Det här ska jag definitivt göra om nästa höst!

DSC_0036s

(Det här är förresten ett bra sätt att testa hur mycket växthuset klarar. Jag tar det inte så hårt om salladen stryker med… Några minusgrader på nätter tycks alltså gå bra så länge huset värms upp under dagarna. Jag skulle tro att tegelgolvet fungerar som värmebuffert lite grann i alla fall.)

Äpplen

Jag har jobbat en del med äppelskörden de senaste veckorna. Kokat mos, bakat, plockat in de finaste för några veckors lagring…

DSC_0884s

De två unga äppelträden bar frukt för första gången i år och trädet som jag hade köpt som ‘Astrakan gyllenkrok’ överraskade med riktigt mörkt vinröda äpplen. Efter lite efterforskning tror jag att det måste vara sorten ‘Pekka’ som har förväxlats med astrakanen på plantskolan. Färgen är visserligen väldigt fin och speciell men jag var inte så inmponerad av smaken, som var ganska menlös åt det sötare hållet. Det jag var ute efter var ju Leif Blomqvists beskrivning av ‘Astrakan Gyllenkrok’ i hans fruktbok:

”Astrakanaromen och smaken blir ofta alldeles överväldigande. En smakupplevelse du kommer att minnas…”

Jag ska göra ett nytt försök med en astrakan i nästa trädgård!

DSC_0899s

Gårdens äppelsorter, alla med lite egen karaktär: Suislepp till vänster, troligen ‘Pekka’ till höger och sannolikt ‘Röd kanel’ längst bak.

I flera år har jag funderat på att skaffa en frukttork och denna höst slog jag till. Just nu torkar jag andra omgången äppelringar. Jag torkar kaneläpplena och de blir sötsyrliga, sega och goda. Jag är nöjd med köpet, det snabbar upp proceduren avsevärt och man torkar gärna större mängder då man slipper ha allting utbrett runtom i hela huset i veckotal.

DSC_1600s

Då den kom

Frosten, alltså. Det var redan natten till 28 september men jag ligger lite efter med att blogga. Jag hade jobba-hemifrån-dag och det var Christians tur att passa tiden med dagisskjuts, så jag kunde gå ut och fota i lugn och ro innan solen kom upp och smälte all rimfrost.

Frostig örtagård:

DSC_1553s

Minns jag rätt kom första frosten redan i slutet av augusti i fjol. Jag föredrar det så här, och skulle gärna hålla kvar den tidiga hösten och de ännu ljusa kvällarna lite längre.  I just det här skedet är det ännu vackert men snart bara färglöst och mörkt. Vi går obönhörligen mot vinter. Hoppas på en lagom kall sådan denna gång.

Frost i grönsakslandets blommor:

DSC_1571s

Och på blodtopp och aronia:

DSC_1578s

Inför frosten II

Sommaren var utmanande med värme och torka, men vissa växter har trivts (och blivit vattnade!) i hettan. Mina tagetesplantor har till exempel aldrig tidigare varit så frodiga och fina som i år. I natt kom frosten och igår passade jag på att föreviga dem en sista gång eftersom de hör till trädgårdens mer frostkänsliga växter.

DSC_1512s

Just den här tiden på året tycker jag extra mycket om blommorna i grönsakslandet eftersom mycket annat är skördat och borta ur bilden. Ringblommorna blev nedklippta i sensomras och kommer nu igen i en fräsch andra blomning.

Jag har tagit in allt frostkänsligt, en hel del sallad, de sista frilandsgurkorna och squasherna, vintersquash, en minimal majsskörd och alla bönor jag ville ta vara på. (Både som haricots verts och för själva bönornas skull).

Här är vintersquasherna ‘White Custard’ och ‘Futtsu Black Early’. De hör, tillsammans med frilandsgurkor och tagetes, till de växter som har uppskattat sommarvädret i år:

DSC_1530s

I år har också bönorna för ovanlighetens skull hunnit mogna. Jag satte några plantor av den roliga bönan ‘Yin Yang’ mest för skojs skull och en del baljor hann faktiskt bli färdiga. Jag odlade också ganska mycket brytbönor, så pass att jag inte hade något behov av att frysa in mera utan istället lät dem gå i frö. Sorten ‘Roquencourt’ hann producera en hel del mer eller mindre mogna bönor. Av båda sorterna sparar jag de mognaste till utsäde och tänker att vi kan äta upp resten.

DSC_1598s

Även pelargoner och kumquat har fått flytta in från växthuset. De ska ännu spridas ut i olika fönster runtom i huset. Och jo, ni ser rätt, det är en amaryllis som börjar blomma med i gänget…

DSC_1584s