Category: Blogg

Skorna

Liten blir stor
– eller börjar i alla fall använda skor.
Premiären förevigades av mor.
(Mormor, farmor, var inte rädda
oftast är vi inte så här lättklädda,
halare och ylle hör till vår vardagsstil
men idag skulle vi bara åka bil.)

DSC_1421s

18 mars

Jag fortsätter på temat ”bra saker”. Idag var det att börja arbeta i trädgården igen efter vintern. Jag har kört några lass grus och några lass sten och solen sken och blåsten var inte alltför kall. Det satt fint.

DSC_1083s

Projektet i fråga är en halvcirkel som jag ska stensätta intill huset så att man kan ställa ett utemöblemang där. I höstas grävde jag bort gräset och körde lite grus, sen blev det paus över vintern. Konstaterade då jag var ute idag att det är perfekt att ha ett projekt som detta just den här tiden på året, då man gärna sysslar där ute men då det ännu inte går att gräva i jorden, eller ens tänka på att odla något.

Oliver sov förresten hela natten utan uppvakningar för första gången i natt.

Saker som gjorde mig glad idag

Smältvatten! Under förmiddagspromenaden rann det muntert över gångbanan ner genom underfarten. Då vi kom tillbaka för att fota på eftermiddagen var det översvämning.

DSC_1073s

Vårblommor! Jo, jag vet att jag får bära dom av och an mellan trappan och hallen vid alltför många kalla nätter ännu men de är så glada och våriga och det behöver jag så mycket just nu.

DSC_1074s

Uppgivenheten

Två nyhetsartiklar:

Stort matsvinn i Europa

Nära 1,4 miljoner barn riskerar att dö av svält

Orkar du inte klicka så säger den ena artikeln att en tredjedel av all mat som produceras i Europa kastas bort. Den andra säger att nästan 1,4 miljoner barn riskerar att dö av svält i år i Nigeria, Somalia, Sydsudan och Jemen.

Det är så sjukt och jag känner mig så uppgiven. Jag äcklas av vårt överflödssamhälle med våra välfyllda kylskåp där öppnade påläggsförpackningar ruttnar och odrucken mjölk surnar, och våra välfyllda butiker där en tredjedel ruttnar för att vi ska ha tillräckligt att välja på. Jag äcklas av våra noga valda livsstilar och våra dieter* som vi finslipar medan miljoner svälter. Jag vet ju att det inte bara går att skicka överbliven mat till Afrika, utan att det handlar och system och strukturer som man som privatperson knappast kan påverka särskilt mycket. Jag har gett pengar till Unicef för barn i krisområden men det känns otillräckligt.

Herre, förbarma dig.

* Med dieter menar jag inte här människor med diagnoser som blivit föreskrivna dieter, utan jag talar om friska människor som väljer sin diet självmant. Egentligen tycker jag det är bra att folk försöker ta ansvar för sin hälsa genom att ta till sig forskningsresultat kring mat, men jag upplever många gånger att det går till överdrift. Att dieterna blir ett sätt för oss att tro att vi har kontroll över saker vi i slutändan inte kan kontrollera.  Att frälsningen ligger i att vi äter si eller så. Särskilt då forskningsresultaten som påverkar oss tenderar komma med motstridiga budskap med tio-femton års mellanrum.

Jag menar också att dieterna är ett uttryck för att vi anser oss kunna kräva och ha rätt (rätt att välja minsta detalj i vad vi äter i just det här fallet). Jag tror att det förvränger vårt perspektiv så att vi missar hur privilegierade vi är och hur bra vi har det. Då börjar vi tro att vi måste hålla hårt i vad vi har för att inte bli utan.

Dessutom ser jag det här med dieter och livsstilar som ett uttryck för vår individualism, och den individualismen rymmer ingen solidaritet med den enorma mänsklighet som vi råkar ha hamnat i den mest privilegierade ändan av. 

Och jo, jag är själv en del av det hela. Jag må äta utan specialdiet men istället sitter jag där och planerar hur jag ska tapetsera och vilka möbler jag vill byta ut för att få en mer harmonisk helhet i hemmet. Samtidigt som jag vet att inget svältande barn blir mätt bara för att jag låter bli. Eller för att dietisterna ger upp sina dieter. 

Tåg och Fair isle

Stickat på sistone: Ett par lagom stora tågsockor eftersom Oliver har växt ur en massa sockor den senaste tiden. Jag tycker att tågsockor ser skumma ut men av erfarenhet vet jag att de hålls på fötterna så i det här fallet prioriterade jag funktion framom utseende. Jag har blandat två garn, ett sockgarn (Maja?) och ett tunt alpackagarn. Tillsammans blev de ungefär lika grova som sju bröder så det gick snabbt att sticka.

dsc_0989s

På nedre bilden syns ett påbörjat fair isle-projekt. Jag tycker om fair isle-tekniken och har många gånger börjat med något alster. Problemet är bara att det finns oändliga mängder mönster-och färgkombinationer och jag som aldrig följer några färdiga mönster brukar inte kunna bestämma mig. Så jag börjar på, stickar en bit och tänker att ”om jag bara river upp och ändrar på det här och det där så blir det nog bra” och så upprepar jag samma sak några gånger tills jag tröttnar och ger upp helt och hållet.

Det här är faktiskt första gången jag ser potential till ett färdigt plagg. Visst har jag rivit upp och stickat om här också – men förhållandevis lite. Fast just nu brottas jag med lusten att riva upp ner till den första turkosa randen men jag ska hejda mig. Jag behöver öva på att vara nöjd utan perfektion.

dsc_0991s

Om jag flyttade

På det stora hela är jag nöjd med att bo i Finland men om jag av någon orsak var tvungen att flytta utomlands och fick välja fritt skulle Storbritannien vara det (nästan) självklara valet. Om det inte blev Sverige för enkelhetens skull.

Men så kommer de där vinterdagarna då snön smälter till slask för tionde gången och då våren fortfarande känns så långt borta att man knappt tror den är verklig. Och då man tittar igenom sitt instagramflöde som är fullt med trädgårdsbritter, och det ser ut så här hos dem. I februari. Då är det nära till hands att jag packar om inte flyttlasset så åtminstone resväskan.

var-i-england1

Övre bilden: jasoningram

Nedre bilden: fordeabbey

Rester och ägg

Höns gillar matrester och för tillfället är utbudet av rester större än någonsin. Så gott som varje kväll blir det över havregrynsgröt från Olivers kvällsmål och däremellan lämnar både det ena och det andra ouppätet. Jag är annars mån om att använda upp mina och Christians rester så gott det går men jag drar gränsen vid att själv äta upp sånt som Oliver har geggat runt i.

Så hönsen, alltså. De är mycket nöjda med arrangemanget och jag är glad åt att slippa slänga mat. (I och för sig skulle jag kompostera den om inte hönsen åt upp den – men, ja, ni vet.)

dsc_0898

De har redan börjat värpa! Den 11 februari fick vi årets första ägg, att jämföra med 11 mars i fjol. Det verkar som att maranerna är tidigt ute. Kan också hända att de har påverkats av att ha gått ute betydligt mera den här vintern än i fjol. Kul i vilket fall som helst. Den här vintern blev det bara två och en halv månader med köpeägg.

dsc_0985