Märkt: jag gillar

Alltså wow!

Det händer väldigt sällan att jag får en bok som jag inte på ett eller annat sätt själv har varit involverad i att skaffa. Och då det väl händer någon gång tror jag det är omöjligt att träffa med rätt än så här!

Jag hade haft en ovanligt lång och intensiv arbetsdag och kände mig både uppe i varv och utmattad på samma gång. (Ni vet hur det är då ett barn är alldeles uppspelt och vilt och övertrött och man vet att det kan slå över i tårar och sammanbrott vilken sekund som helst? Lite så kände jag mig.) Jag gick till postlådan efter att ha fått sonen i säng och hittade Marthas matkulturmagasin 2019. Skogens smaker – 120 goda skäl att dra till skogs. Det var så oväntat och den var så otroligt fin och inspirerande och välgjord så att jag blev alldeles gråtmild då jag satt och bläddrade i den.

DSC_02362s

Efter en natts sömn och med lite mer balanserat känsloliv tycker jag fortfarande att den är lika bra. Jag slår härmed fast att min mest välinvesterade medlemsavgift är den jag betalar till marthaförbundet. De gör så många vettiga och viktiga saker och den här boken blev grädden på moset.

Innehållet är sorterat årstidsvis med recept på allt från lingondricka, rönnbärsgelé,  svampsmör, panerad fårticka, älgchorizo, bärbullar, lingonremmar, granskottssirap, nässelpesto, älggräsglass och ljungte till tändkottar och kådsalva. Precis allt sånt som jag älskar att veta att man kan göra (helt oberoende av hur ofta jag faktiskt sedan gör det i praktiken). Detta kombinerat med jättefina bilder och snygg layout gör helheten så bra!

DSC_0225 (2)s

Annonser

Hemkomst i triumf

Eller Historien om hur jag lyckades i min föresats att skörda björknäver.

Ni vet ju att jag tycker om att lära mig eller syssla med smått obskyra (eller låt oss för all del kalla dem traditionella) praktiska saker? Den som vill kan friska upp minnet med det här inlägget. Eller varför inte det här?

Min senaste böjelse heter näverslöjd… I vanlig ordning kommer jag knappast att ägna resten av mitt livs lediga stunder åt just näverslöjdande, utan det handlar som alltid om att testa, bli bekant med grunderna, känna att jag lyckas få till någon slags resultat och att jag har erövrat åtminstone en liten bit av ännu ett kunskapsområde.

Som så ofta läser jag mig till den teoretiska kunskapen innan jag går ut och provar själv. Nu hade jag läst att björknäver ska skördas under några korta veckor då våren övergår i sommar. Det hör inte till allemansrätten att ta näver, så vad kunde då vara lämpligare för en nyhågsen näverslöjdare än en egen tomt med björkskog som snart ska avverkas?

En bekant med liknande intresseområden som jag själv menade att det fortfarande är för tidigt, att man ska vänta till närmare midsommar. Men jag kände mig verkligen på näverskördarhumör idag (när gjorde du det senast?) och tänkte att man alltid kan prova och återvända senare om det inte går.

Triumfen var stor då det inte bara gick utan dessutom var mycket lättare än vad jag hade trott. Jag blev så ivrig att jag skar lös flak efter flak som lossnade med ett härligt knäppande och frasande ljud. Det doftade av björksav och jag gick och småskrattade av belåten överraskning över hur stora och fina flak jag fick lös. Till sist måste jag hejda mig eftersom jag inte hade lust att hämta bilen för att transportera hem min skörd.

Jag rullade ihop nävern och pressade in den i cykelkorgen och kände mig smått excentrisk på min färd hemåt genom byn med en hög näverstubbe framför styrstången, där de lösa fnasorna smattrade som segerfanor i motvinden.  Jag mötte bara en bil och en motionär…

DSC_3514s

I det här skedet ska man låta saven torka bort under några timmar, och därefter ska man bunta ihop flaken med savsida mot savsida och lägga en tyngd på dem för att de inte ska rulla ihop sig. Nu hoppas jag bara att min skörd duger att använda, att den inte är för kvistig och ojämn, vilket tydligen kan hända. Jag har ju inte erfarenhet att bedöma den saken utan måste helt enkelt prova.

DSC_3516s

Mera (bra!) läsning

Just nu läser jag Fängslad, en essäsamling av Tatjana Brandt. Boken är något av det mest intellektuellt stimulerande jag har läst på år och dag. Underbart!

Pärmen till Tatjana Brandts essäsamling "Fängslad".

Den kom ut redan 2017 och jag minns att jag mitt i det värsta småbarnsillamåendet noterade att den fick mycket goda recensioner och lät som en bok i min smak. Tänkte ambitiöst att ”den där ska jag nog läsa någon gång”. Nu är den gången.

Brandt är mycket skarp, många gånger rent briljant, i sina klarsynta iakttagelser om läsandet och självaste livet. Om jag nu är rätt person att göra en sådan bedömning med tanke på att mina egna största intellektuella utmaningar under de senaste fyra-fem åren på ungefär har bestått i att närma mig inredningsmagasin skrivna på finska, ett språk som jag har ändå studerat under hela tio skolår…

Alltså faktiskt! Det här är en pärla och jag ska köpa den för att jag vet att jag kommer att vilja återkomma till vissa stycken många gånger. Brandt har tänkt stora tankar (sådär som jag inbillar mig att jag också tycker om att göra) och (till skillnad från mig) formulerar hon dem mycket träffsäkert.

Kunskapen

Ibland bara älskar jag mitt ena jobb. Till exempel igår då jag var på styckningskurs och lärde mig att grov- och finstycka lamm. Det var väldigt intressant.

DSC_1745sDSC_1749s

Just sådana här gånger är jag så tacksam över att jag som frilansare i princip kan hitta på nästan vad jag vill, sälja idén till passande tidning och sedan ge mig ut på roliga eller lärorika eller utmanande äventyr som jag aldrig skulle ha kommit mig iväg på om jag inte hade fått betalt för att göra det.

Jag filosoferade lite kring vilka sorts uppdrag jag inspireras extra mycket av. Antingen handlar det om att intervjua speciella människor, sådana som sysslar med spännande saker och förmår formulera vad de gör eller sådana som jag känner att jag verkligen synkar med.

Eller också handlar det om kunskap. Efter den här styckningskursen såg jag plötsligt mönstret. Det är praktisk kunskap som jag nästan alltid går igång på. Då jag ser tillbaka på mina frilansår har jag antingen själv provat på eller låtit folk berätta om allt från att grodda, starta maskkompost, göra egen bokashi, mjölksyra grönsaker, växtfärga, måla ikoner och bygga så ekologiskt hållbart som möjligt till gårdagens lammstyckning. Allt har varit sådant som jag har velat lära mig (åtminstone grunderna i) och det har alltid känts väldigt givande att få göra sådana saker som jobb. Min senaste idé är en koka-buljong-på-slaktresterna-DIY som spinoff från styckningskursen…

 

På retreat

I många år har jag tänkt att jag någon gång snart ska fara på tyst retreat och då jag såg en annons i somras visste jag att det var dags. Mest på grund av stället där den ordnades!

Först körde jag två timmar och sedan åkte vi båt ytterligare en och en halv timme. Någon som vågar sig på en gissning om målet?

På väg. Grått, blåsigt och gungigt:

DSC_0905s

Land i sikte!

DSC_1379ss

Vi som var med på retreaten tillbringade två dygn på fyrön Tankar utanför Kokkola. Jag har besökt Tankar en gång tidigare och tänkte att kombinationen fantastisk skärgårdsö (jag gillar öar) och retreat kunde vara ganska svårslagbar.

Vi bodde i den numera nedlagda lotsstationen (med fri tillgång till tornet!):

DSC_1332s

Rum med utsikt, först från mitt rum och sedan från allrummet:

DSC_0981s

Alla ”meditationer” (i praktiken undervisningspass) och många tideböner hölls i lotsstationens torn med ännu mer storslagen utsikt än vad man hade då man höll sig på marknivå.

DSC_0992s

Eller också höll vi till i det lilla sjuttonhundratalskapellet uppe på klippan:

DSC_0952s

Retreatledare var biskop emeritus Erik Vikström, som hade med sig sin fru.

DSC_1376s

Oj så vi åt! God mat, färskt bröd av flera sorter till varje måltid, efterrätter och bland de godaste bullar jag har smakat…

Det var en fridens helg. Jag lyssnade, läste, tänkte och lät en halvgammal insikt riktigt sjunka in. Hoppas jag klarar av att hålla fast vid den tillbaka i vardagen.

Jag hade medvetet valt att ta med mig ganska sparsamt med sysselsättningar och tidsfördriv, just för att ge rum för eftertanke. Jag hade med några andliga böcker, ett stickprojekt och min kamera. Det var allt. Kameran var i flitigt bruk och resultatet delar jag gärna med mig av:

DSC_1032s

Vädret var väldigt varierande och väldigt påtagligt på en plats som denna. Vi upplevde allt från gråaste grått till klarblå himmel, med alla tänkbara molnfärger och -formationer däremellan. Det enda konstanta var blåsten.

Fyren var närvarande vart man än gick på ön. Då den lyste såg den ut som en gnistrande ädelsten med ljusstrålar som svepte genom mörkret. Jag gjorde några hastiga försök att fånga strålarna och den glittrande ädelstenskänslan på bild i skymningen innan det var dags för samling, men det lyckades inte alls.

DSC_1301s

Efter att vi kommit fram och fått all nödvändig information gick vi in i tystnaden, som det uttrycktes. Ingen talade med någon annan, utan enda gången vi använde rösten var då vi läste med i tidebönerna och då vi sjöng. Som introvert njöt jag av att inte hela tiden behöva småprata, samtidigt som det ibland var lite opraktiskt om man skulle ha velat ta reda på något. För en så kort period som två dygn funkade det i alla fall.

Det var en mycket god helg, på många sätt.

 

Åter i Åbo

Det är redan sex år sedan vi flyttade från Åbo och tre år sedan vi besökte staden förra gången. I helgen var tiden inne för ett nytt återbesök. Mycket var sig likt, så där som man vill att det ska vara då man återser en plats där man har trivts. Vi stannade bara en natt och nu känner jag att jag gärna vill åka tillbaka snart igen.

I studielivet hade halvdyr restaurangmat inte direkt högsta prioritet, men numera unnar vi oss att utforska lockande restauranger då och då. Vi åt till exempel trerätters lunch på Smör (en restaurang i närproducerat-och-enligt-säsong-anda). Maten var intressant och vällagad, med lyckade smakkombinationer. Väl värt att testa!

DSC_4178s

Vi besökte stadens snedaste, golvgungigaste, mest heltäckningsmatteinklädda och potentiellt loppigaste loppis, där alla produktkategorier var placerade på precis samma platser som för sex år sedan. Troligen fanns också en del av varorna från för sex år sedan fortfarande kvar…

Bild två: Till min stora förtjusning fanns ett marknadsstånd som sålde reservdelar till kristallkronor utanför biblioteket. Där kände jag verkligen att Åbo levererade något som jag inte ens hade vetat om att jag har saknat.

DSC_4182s

Vi strövade omkring, följde ån, återsåg gamla platser och insöp den välbekanta åboatmosfären.

DSC_4194s

Här har jag bott och trivts – på översta våningen i det mittersta av de tre gula husen i Aningaisbacken:

DSC_4191s

Den årliga medeltidsmarknaden pågick som bäst under vårt besök. Vi hade inte direkt siktat in oss på att åka just då den hölls, men då vi nu en gång var där samtidigt gick vi förstås några rundor. Det är kul med alla medeltidsmänniskor som blandar sig med folkvimlet! Dock konstaterade vi att projektet hitta gratisparkering på bekvämt gångavstånd från centrum var mindre kul – eftersom de flesta marknadsbesökarna troligen försökte sig på samma sak som oss. De fulla parkeringsplatserna ledde till att vi fick promenera ännu mer i akademikvarteren än vad vi annars skulle ha gjort, och det hade vi egentligen inget emot.

DSC_4223s

Vi bodde i Majatalo 22, en bit utanför centrum men alldeles tillgängligt om man är bilburen. Varje rum hade sin unika inredning och i vårt kunde man till exempel spegla sig i en gyllene solspegel, vila under en lila sänghimmel och lägga upp fötterna på en glasbordsskiva uppburen av fyra stegrande hästar… Allrummet/köket (sista bilden) var väldigt trevligt, om än något beige, med kristallkrona, läderfotöljer och alla blankpolerade fanérmöbler. Där trivdes jag väldigt bra med tekopp och tidning efter dagens strapatser.

DSC_4216s

Delhi Darbar! Ett måste för oss vid varje Åbobesök. Efterrätten kulfi hörde definitivt till resans höjdpunkter, även om de uppenbarligen hade ändrat receptet en aning till det sämre sedan senast. (Sista bilden.)

DSC_4229s

Utöver det jag fångade på bild hann vi bland annat hälsa på ett par vänner och besöka det blågula möbelvaruhuset. Jag hade redan för många månader sedan sett ut ett smalt vitrinskåp som skulle passa perfekt i köket, vi hade lånat svärfars rymliga bil enkom för att få hem det och nu såg jag fram emot att äntligen få optimera köksinredningen – men så var skåpet i fråga slut då vi kom till lagerhyllan. Där blev jag besviken. En trevlig kökslampa, en bilmatta åt Oliver och lite annat smått följde ändå med hem, så helt förgäves for vi inte.

Tack vare att skåpet var slut gjorde jag ett annat fynd. Vi tänkte att vi kan ju kolla läget vid ett par andra av Åbos möbelställen – second hand den här gången – ifall det skulle råka finnas något passande skåp där istället. Mimmin kirppis var fullt av ståtliga vitrinskåp, men alla för breda. Kontti hade knappt några skåp alls, men däremot denna lomonosov-kaffeservis som jag redan i flera år har tänkt att jag någon gång skulle vilja ha. Troligen andrasortering, men utan nagg och sprickor. Pris: trettio euro för aderton delar. Det kändes som ett bra köp!

DSC_4235s

Det var en lyckad resa som gav mersmak (både för Åbo och resor i allmänhet). Tack till svärmor som var barnvakt!

Weekend Aristocrats

Jag har hittat en underbar liten dokumentärserie på Netflix: Weekend Aristocrats.

Konceptet är följande: Ett antal brittiska, godsägande baroner med mer eller mindre charm, excentricitet och överklassmanér dignar under kostnaderna för att hålla sina slott och herrgårdar i skick. (Tänk uppvärmningskostnader på 40 000 £. Per år.) För att dra in pengar öppnar de sina hem för den övernattande allmänheten, en allmänhet som kommer i form av allt från flamsiga, vinprovande tanter till homosexuella manskörer. Herrskapet minglar med gästerna, tar med dem på fasanjakt, förevisar tortyrkamrarna och ger sig in i inte särskilt politiskt korrekta diskussioner om huruvida extra goda gener går i arv i överklassen.

Jag, som är en stor anglofil och herrgårdsromantiker, tycker att det är fantastiskt underhållande! Enda nackdelen är att det bara finns sex avsnitt.

weekend A

Här är min favorit, Sir Humphrey Wakefield, på väg ut på sin dagliga barbackatur i slottsträdgården.