Tagged: jag gillar

Värt tusen!

En pysselidé har legat och mognat ett tag och idag satt jag hur länge som helst och sökte riktigt stora, facettslipade kristaller i alla möjliga glitter-och blingbutiker på nätet. Verkligen länge, alltså. Jag lade ner det mesta av min lediga tid medan Oliver sov eftermiddagssömnen på det här. Men utan framgång. Antingen fanns det inga eller så var de svindyra. Jag suckade och tänkte att man borde ha en gammal kristallkrona liggandes någonstans att ta av.

Och så kom jag plötsligt ihåg – fanns det inte något kristallaktigt som hängde i ett hörn där uppe på vedbodsvinden? Vedbodsvinden saknar stege och det ligger mest bara gamla bräder där uppe, så vi går nästan aldrig dit. Jag var med andra ord inte helt säker på att jag kom ihåg rätt. Jag riggade upp en stege och klättrade hoppfullt upp, och minsann, där hängde den. Mitt triumferande Hah! kan gott ha hörts ända in till grannarna som vädrade med ytterdörren öppen…

Det var en märklig och ful (och dammig) sak till lampa, såg mest ut som en tallrik med tunna mässingsarmar ovanför. Från dem hade tillverkaren uppenbarligen kostat sig på att hänga hela fem kristaller. Fyra fanns kvar. Jag klippte resolut lös dem, klättrade ner och kände att kvällen var räddad på det där sättet då man blir riktigt positivt överraskad av något man inte alls hade väntat sig.

DSC_2976.JPG

Då vi flyttade hit började jag och Christian säga att ”det här var värt tusen!” (euro alltså) om vi upptäckte något vi gillade eller något som fungerade bra med huset. Det var till exempel värt tusen att få riktigt kallt vatten ur kranen som omväxling till det ljumma höghusvattnet vi hade levat av innan. Att helt otippat hitta precis de kristaller man behöver för sitt pyssel i sitt eget uthus är definitivt också värt tusen.

Annonser

Näckrosdamm!

Redan för ett och ett halvt år sedan slogs jag av idén: en mininäckrosdamm i husets gamla bykgryta. Och så plötsligt skulle svärföräldrarna till Seinäjoki, där det finns en plantskola med vattenväxter, och jag hade inget annat överhängande trädgårdsprojekt på gång. Så svärmor fick en inköpslista och själv placerade jag ut grytan.

Nu står en nyplanterad Nymphaea ‘Attraction’ på bottnen. Den gör redan mycket, den här dammen, fast den bara är en vattenfylld järngryta i sin ensamhet mitt ute på gräsmattan. Det är något med den blanka, runda himlaspegeln som tilltalar mig väldigt mycket. Och nu ska jag planera en lummig plantering runtom så dammen får ett sammanhang.

DSC_22951.jpg

Så här ser den ut då den blommar, enligt google:

 

Varm om hjärtat

… blev jag av Kjell Herberts kolumn ”Kolumnistens kovändning” i Vasabladet 7.6.2016. Herberts beskriver hur han tidigare varit ganska likgiltig till jordbruk, men att han nu blivit väldigt positiv och känner respekt för jordbrukare. Tack vare min bok. Det blev jag glad av att läsa!

DSC_1690

Jag kan inte länka till onlineversionen eftersom jag för tillfället inte prenumererar på Vasabladet, men jag kan åtminstone visa en bild på det, ur min synvinkel, trevligaste avsnittet.

Doris!

Av de fyra hönorna vi tog i fjol är det bara två som någonsin har värpt. Frankolina var ung och hann aldrig börja innan hon blev tagen av höken, och Doris har helt enkelt aldrig värpt under snart det år vi haft henne. Jag tänkte att hon har varit så gammal att hon slutat värpa.

Men så idag, plötsligt, ett ljusbrunt Doris-ägg! Och jag vet med säkerhet att det är hon eftersom jag mer eller mindre såg då hon värpte.

DSC_1537

Här syns också nyansskillnaden bra mellan Gregorianas ljusturkosa och Axels lite grönare.

Jag brukar säga att det är Christian som är samlaren hos oss men det bor nog en liten samlare i mig också. Till exempel i fråga om höns. Jag skulle vilja ha höns i en massa olika färger om lägger ägg i minst lika många färger. Så nu är jag glad åt det ljusbruna och ser fram emot att maranerna ska komma igång med sina mörkbruna.

Fina saker och goda grannar

Då grannarnas vuxna dotter som bor i Sverige och som man aldrig ens träffat skickar deras gamla bärsele (och en påse kläder i fint skick) med sin mor, då blir man ju lite glad och känner sig påtänkt.

DSC_0277

Redan långt innan det lilla gossebarnet föddes ville jag att vi skulle skaffa en bärsele att gå runt med honom i. I första hand för att kunna gå ut med honom i skogen, tänkte jag. Vi hade ändå inte så bråttom med skaffandet utan höll ögonen öppna efter begagnade, och sen lovade en vän att vi fick låna deras.

Men nu är vi alltså försedda! Jag provbar idag och är nöjd. Det var ännu smidigare och bekvämare än jag hade trott och både tvättupphängning och mjölkmakaronkokning gick galant utan att han var mer i vägen än då jag var gravid. Nu är han visserligen ofta ganska nöjd utan att behöva vara i famnen, men ibland vill man ju slippa att klämma fast honom under ena armen och samtidigt försöka få något gjort med andra handen.

Jag har förresten inte tänkt att det här ska bli en barnblogg. Jag tycker ju inte om att tala om barn… Men det händer inte (och finns inte tid till ) så mycket annat än barn just nu.

Spara

Juldagsmorgon

Juldagsmogon, storm ute. Att få vakna efter en natt med någorlunda sömn och ligga kvar i sängen medan Christian tänder i kakelugnen. Sen väntar ett välfyllt kylskåp, julklappsbok, pussel och choklad. Det är upplagt för en riktigt klassisk juldag av bästa slag, med andra ord.

Så här såg vi förresten ut i går. Jag har inte varit så ivrig att fota magen men någon bild ville jag ha i alla fall och snart är det för sent. Så igår tog vi oss i kragen, plockade fram stativ och fjärrutlösare och gick ut i rimfrosten:

DSC_2346

Kintsukuroi

Jag stötte nyss på en jättefascinerande grej! Kintsugi, eller kintsukuroi – att reparera sprickor (i porslin) med guldmassa. Så blir föremålet både vackrare (det är tanken i alla fall) och mer värdefullt, trots att det har varit trasigt. Jag är nästan oförklarligt fängslad av hela idén. Den känns som den optimala motkraften mot allt vad slit-och-släng heter. Och så kan man tänka i kintsukuroi-banor om alla trasiga människor också och då blir det ju nästan ännu bättre.

kintsugi