Från ovan
I en gren av min släkt verkar det finnas en viss dragning till att klättra upp på tak eller upp i höga träd och sätta sig och titta ut. Själv har jag inte fått så mycket av det draget. Jag är inte direkt höjdrädd utan tycker om utsikter från höga berg och stadiga utkikstorn och i min barndom hoppade jag ganska oförskräckt från femmeterstrampolinen vid simstranden. Samtidigt är det jobbigt med skrangliga stegar och smala, vingliga konstruktioner högt upp. Benen börjar skaka och adrenalinet slår på.
Jag minns hur jag och en vän en gång diskuterade att det inte är några problem att stå på en kvadratmeterstor plattform utan räcken som är några decimeter över marknivå. (Nu minns jag inte om det var just de måttangivelserna vi använde, men något ditåt i alla fall.) Man vet att ytan räcker till så att det inte finns den minsta risk för att snava över kanten bara man håller sig stilla på mitten. Lyft däremot upp samma plattform femtio meter och plötsligt slår svindeln och panikkänslorna till, trots att man rent tekniskt har precis samma förutsättningar för att inte falla.
Så sammanfattningsvis: Jag gillar utsikter, men tycker att stegar och liknande konstruktioner är jobbiga. Därför var det med viss förvåning som jag häromkvällen kom på mig själv med att känna en stark önskan om att klättra upp på vårt nya (rent av blivande?) tak. Jag tänkte på mina taksittande släktingar och undrade om det var så de också har känt.
Det gick betydligt lättare än vad jag hade räknat med. Jag tog mig upp på både stege och byggställningar utan att darra på benen och väl uppe på takbrädorna var det inga problem, för de kändes stadiga och robusta och hade bra lutning. Jag satt och lutade mig ut över nocken en god stund, såg mig omkring och tog några bilder och tyckte överlag att det hela kändes som ett roligt påhitt. Sen klättrade jag ner igen.
En bildserie med vyerna runtomkring:
Johannele 