Tagged: dikter

Skorna

Liten blir stor
– eller börjar i alla fall använda skor.
Premiären förevigades av mor.
(Mormor, farmor, var inte rädda
oftast är vi inte så här lättklädda,
halare och ylle hör till vår vardagsstil
men idag skulle vi bara åka bil.)

DSC_1421s

Söndag

Igår träffade jag vänner och var på teater. Det var en trevlig dag! Vår nattgäst hade bland annat med sig fina tulpaner (och gott te – hon vet vad som går hem).

2DSC_0136

Jag är så förtjust i tulpaner, och jag har en känsla av att jag brukar blogga om just den saken varje vårvinter. Det är lite som att man får börja vänta på våren på allvar då man får sin första tulpanbukett. Och så är de ju bara så otroligt fina, förstås!

På sistone har jag bokhandlat som vanligt och skrivit en del, som vanligt. Det har varit några ganska gråtrista veckor sådär överlag, men till de små ljuspunkterna (utöver den trevliga gårdagen!) hör den här loppisfyndade gröna vasen.

2DSC_0151

Jag har gått på loppis ganska mycket det senaste halvåret och brukar vara ganska restriktiv med hur mycket jag får köpa. Ibland händer det ändå att de bara liksom faller över en, de där fynden som man blir förtjust i helt utan eftertanke eller tvekan. Om priset är bra brukar jag slå till såna gånger, för det händer ändå inte så ofta. Vasen var ett sådant fynd. En liten bok av Dom Helder Camara var ett annat. Han är en klok man, och jag gillar böcker av klokt folk.

* * *

Varför ler du, pojke?
Jag skulle bli så glad
om det var av förtröstan och hopp
inför livet!
Men ännu lyckligare skulle jag bli
om du kunde lära dig le
av glädje
över det som är gott,
av medkänsla
med det svaga,
modigt
inför det som blivit fel,
och av tacksamhet
då du tänker på Gud.

* * *

Acceptera
de plötsliga förändringarna
som rubbar dina planer,
krossar dina drömmar,
ger en helt annan inriktning
åt din dag
och kanske, vem vet,
åt ditt liv.
Det är inte slumpen.
Ge din Fader
frihet att forma
ditt livs väv.

 – Dom Helder Camara, Tusen skäl att leva

Ni som orkat läsa så här långt ska få veta att vi ska och se på ett hus idag igen. Spännande!

Lite Södergran och en del annat utan inbördes sammanhang så här på trettondagen.

(Här kan man lämpligen lyssna på Sigur Rós Fljótavík.)

Onödigt lidande,
onödig väntan,
världen är tom som ditt skratt.
Stjärnorna falla –
kalla och härliga natt.
Kärleken ler under sömnen,
kärleken drömmer om evighet . . .
Onödig fruktan, onödig smärta,
världen är mindre än ingenting
[ . . . ]

Dagens utmanande stjärhimmelfotoförhållanden (läs: jättemörkt men ändå ganska mycket och väldigt fult orange sken från vägbelysningen samt – 25 grader) hanterades för kamerans del med slutartid 13 s och ISO 800; för fotografens del med dubbla yllealltmöjligt. Dessutom ligger en aning fusk bakom slutresultatet. På orginalbilderna såg sjärnorna ut som några ensamma dammkorn på skärmen, men då både ljusstyrka och kontrast drogs upp till max blev det helt kiva. Fast man borde se en lite större bild än denna. (Varför envisas jag med att överhuvudtaget ladda upp den och skriva teknikaliteter om mitt stjärnfotande?) Stjärnor hör till de saker som ska upplevas live. En svart bild med lite kringströdda prickar ger inte direkt upphov till någon större känsla av förundran . . .

(I detta skede bör man definitivt ha bytt till något gemytligare  och åtminstone lite muntrare, förslagsvis Missy Higgins Going North.)

Här kan man i första hand notera de levande ljusen i granen. Hur mysigt som helst. Detta var den första av en rad jullovskvällar med goda vänner i varierande uppsättningar, god mat och goda diskussioner.

Vid Loppishallen hittade jag de här två fynden. Det roar mig lite hur de är ungefär så långt ifrån varann man kan komma på en mängd olika sätt . . . Biggles är bra i största allmänhet och en menorah (den ska få bli julljustake) har funnits i tankarna en längre tid men är ju inte direkt något man hittar vid Anttila bara sådär.

(Medan du nu håller på kan du också lyssna på Muse Exogenesis: Symphony: Part 1 (Overture) och Part 3 (Redemption))

Ode till en teförpackning

Bland S-Markets varor helt lugnt gick hon fram
en onsdag i gråa november
I plastkorgen redan låg ost (100 gram),
en gurka och fem mandariner.
Så styrde hon stegen mot bröddisken till
– men plötsligt hon stannar helt slagen.
Av habegär fylls hon: ”Jag äga dig vill,
du tingest med skönaste dragen!”
Förpackningar stodo där rad efter rad,
blott en av dem vann hennes hjärta,
hon såg endast den, hennes själ var så glad:
”Bland telådor grälla och bjärta,
att du skulle finnas, sån läcker design,
estetisk och fager att skåda!”
Så vände hon hemåt, i sinnet sunshine,
hon tänkte så varmt om sin låda:
I allt är du fulländad! Färgen är flott
– petroleum i tre nyanser
med bilder och typsnitt i svart, vitt och grått.
Jag har gjort en utmärkt affär!
Därtill matrialet! Så matt och rustikt,
så trevligt beskaffad kartong.
En förpackning som denna är något unikt!
(Dock vanlig i storlek och omfång . . .)
Dess innehåll odlat båd’ eko och rättvist:
med pepparmint smaksatt vitt te.
Hon kokar en mugg åt sig, dricker – ”rätt trist . . .”
Att skenet bedrog fick hon inse.

Det gör henne inget, hon glad är ändå
den vackra fasaden är nog
hon leende sitter och ser däruppå
och nedtecknar allt på sin blogg.