#metoo

Knappast någon har väl undgått #metoo-fenomenet de senaste dagarna? Där folk som blivit utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier skriver #metoo på sociala medier för att visa hur omfattande problemet faktiskt är.

Själv tänkte jag först att de saker som jag har varit med om är små och ”inte så farliga”. Inget att skriva #metoo om. Bara sånt som man får stå ut med.

Ganska snabbt gick det upp för mig att det är just därför jag också behöver skriva #metoo. För att jag inte vill förringa allvaret i sexuella trakasserier. För att jag inte vill bidra till just den här andan av ”äh, det var väl inte så farligt – ta det som en komplimang”, en anda som normaliserar närgångna blickar, närgångna ord och närgångna händer. Även om problemet inte har drabbat mig i sin fulla kraft så är jag med och bekräftar att det finns. I mitt fall i form av ett ensiffrigt antal episoder som faller under klassificeringen ”obehagliga men inte traumatiserande”.

Samtidigt vill jag poängtera att den absoluta majoriteten av alla män jag har träffat har betett sig som vanliga, vettiga personer. Hellre än att den här diskussionen skulle handla om ”män gör”” med påföljande ”men kvinnor gör också!”, önskar jag att den bara skulle handla om respekt och gränser, oavsett kön. Att dra gränser och få förutsätta att de inte ens kommer att prövas. Att respektera andras kroppar och utseenden. Att respektera andras gränser, och att dra upp gränser för sig själv om man ställs inför en person som inte själv är kapabel till det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s