Uppgivenheten

Två nyhetsartiklar:

Stort matsvinn i Europa

Nära 1,4 miljoner barn riskerar att dö av svält

Orkar du inte klicka så säger den ena artikeln att en tredjedel av all mat som produceras i Europa kastas bort. Den andra säger att nästan 1,4 miljoner barn riskerar att dö av svält i år i Nigeria, Somalia, Sydsudan och Jemen.

Det är så sjukt och jag känner mig så uppgiven. Jag äcklas av vårt överflödssamhälle med våra välfyllda kylskåp där öppnade påläggsförpackningar ruttnar och odrucken mjölk surnar, och våra välfyllda butiker där en tredjedel ruttnar för att vi ska ha tillräckligt att välja på. Jag äcklas av våra noga valda livsstilar och våra dieter* som vi finslipar medan miljoner svälter. Jag vet ju att det inte bara går att skicka överbliven mat till Afrika, utan att det handlar och system och strukturer som man som privatperson knappast kan påverka särskilt mycket. Jag har gett pengar till Unicef för barn i krisområden men det känns otillräckligt.

Herre, förbarma dig.

* Med dieter menar jag inte här människor med diagnoser som blivit föreskrivna dieter, utan jag talar om friska människor som väljer sin diet självmant. Egentligen tycker jag det är bra att folk försöker ta ansvar för sin hälsa genom att ta till sig forskningsresultat kring mat, men jag upplever många gånger att det går till överdrift. Att dieterna blir ett sätt för oss att tro att vi har kontroll över saker vi i slutändan inte kan kontrollera.  Att frälsningen ligger i att vi äter si eller så. Särskilt då forskningsresultaten som påverkar oss tenderar komma med motstridiga budskap med tio-femton års mellanrum.

Jag menar också att dieterna är ett uttryck för att vi anser oss kunna kräva och ha rätt (rätt att välja minsta detalj i vad vi äter i just det här fallet). Jag tror att det förvränger vårt perspektiv så att vi missar hur privilegierade vi är och hur bra vi har det. Då börjar vi tro att vi måste hålla hårt i vad vi har för att inte bli utan.

Dessutom ser jag det här med dieter och livsstilar som ett uttryck för vår individualism, och den individualismen rymmer ingen solidaritet med den enorma mänsklighet som vi råkar ha hamnat i den mest privilegierade ändan av. 

Och jo, jag är själv en del av det hela. Jag må äta utan specialdiet men istället sitter jag där och planerar hur jag ska tapetsera och vilka möbler jag vill byta ut för att få en mer harmonisk helhet i hemmet. Samtidigt som jag vet att inget svältande barn blir mätt bara för att jag låter bli. Eller för att dietisterna ger upp sina dieter. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s