Tagged: finska

Hjälp…

… i morgon ska jag på finsk arbetsintervju. Reservera minst en timme för intervjun, sa killen jag talade i telefon med… Nu skulle det verkligen gälla att ta vara på den där ivern och glädjen jag kände för nån vecka sen då det hade gått så bra att ringa och ordna en massa saker på finska. Och så skulle det gälla att plugga in alla möjliga bra ord och uttryck jag tror jag kan behöva.

Efter att jag fått min visdomstand utdragen i onsdags pustade jag ut och tänkte att nu har jag inga fler obehagligheter hängande över mig. Men då var jag ännu lyckligt ovetande. Nåja, vad ska jag inte klara mig. Jag har ju faktiskt börjat ta ganska lätt på mina finska fadäser på sistone. Harmt bara att man hinner med väldigt många sådana om man ska hålla monolog i en timme.

I lördags hade vi avskedsfest, och firade samtidigt min examen lite i förskott. Det var trevligt och lite vemodigt med tanke på att jag kanske aldrig träffar vissa av människorna från Åbotiden igen.

Tio telefonsamtal senare

Här ska ni få ännu en grundlig redogörelse över våra bestyr för tillfället.

Saker och ting börjar verkligen falla på plats nu. (Tack och lov!) Igår hittade vi en vettig lösning på vårt flyttbilsproblem. Varken jag eller Christian har lastbilskörkort, och det verkar inte heller finnas så många lastbilschaufförer i bekantskapskretsen, speciellt inte sådana med tillgång till lastbil. Vi har en massa saker, och vi flyttar långt, så om vi hyrde en paketbil hade vi fått köra flera varv fram och tillbaka mellan Åbo och Vasa – och det hade vi inte direkt lust med. Men nu har vi hittat en bil som är dubbelt större än vanliga paketbilar som man ändå får köra med B-körkort. Hyran var exakt den summa vi hade tänkt betala i lön åt lastbilschauffören medan vi ännu hoppades på att hitta en sådan. Nu är bilen är bokad och vi drar en lättnadens suck.

Så här ser kvällsunderhållningen ut hos Granlunds för tillfället:

jssf

Jag har ritat upp lastutrymmet och mätt alla våra möbler och klippt ut skalenliga modeller… det kan ju kanske tyckas vara aningens överambitiöst, men det var faktiskt nödvändigt för att vi överhuvudtaget skulle våga boka bilen. Det kommer att bli något av en utmaning att få in både möbler och alla lådor i samma lass, så nu sitter jag och pusslar och provar mig fram till de mest optimala alternativen.

Det är faktiskt rätt så praktiskt att jag är arbetslös för tillfället (eller vad man nu ska kalla mig då jag inte ens är utexaminerad ännu). Ifall jag hade haft något annat att göra skulle det här med flytten ha blivit betydligt mer stressande. Nu kan jag ägna dagarna åt att ringa en massa telefonsamtal och ordna allt möjligt, och så får Christian arbeta ifred (bortsett från alla de samtal jag ringer åt honom om saker vi måste ta ställning till).

Efter allt ringande igår kände jag mig så upprymd över hur bra det hade gått att tala finska att jag tog fram min gamla finskabok för att lära mig ännu mer, och så satt jag där och övade på ”meri oli vielä vappuna jäässä” och andra avancerade uttryck… Det här med att känna iver över finska händer så gott som aldrig, så det är ganska nämnvärt.

Johanna huokaisee

Åh, denna dagliga finska förödmjukelse! Som igår, då jag några timmar försent började fundera på att det kanske heter alakerroksesta istället för alakerrasta. (Paus för att de mer bevandrade ska hinna fnissa åt mig.) Eller som idag, då jag några minuter försent fick lära mig av google att det heter varata aika hammaslääkärille istället för hammaslääkäriin. Och tro mig, jag bläddrade länge i ordböcker och bland googleresultat innan jag vågade skriva rubriken på det här inlägget. Suck. Men jag känner mig åtminstone smidig medan jag talar, jag har nästan helt slutat tänka efter innan jag säger nåt. Fast det är väl där problemet ligger…

Får jag beklaga mig lite?

Jag börjar tro att jag aldrig får bli Granlundare sådär officiellt och till 100 procent… För jag får aldrig mitt nya körkort. Passet har jag fått för länge sen, men efter många om och men visar det sig att mitt körkort inte ens har blivit tillverkat ännu. Så nu får jag ta en ny omgång passfoton och cykla till polisen i andra ändan av stan för säkert femte gången. Jag övar på fraser till min komplicerade finska förklaring:

”Enligt polisen i Jakobstad har inte…” (eftersom Åbo trodde att kortet blivit skickat till Jeppis)

” Nej, jag har redan beställt och betalat. Här är kvittot.”

”Är det möjligt att få ersättning för de nya passfotona jag var tvungen att ta?” (eftersom Jeppis påstår att mina passfoton slarvats bort)

”Jo, Pedersöre står som min hemkommun, men jag bor i Åbo. Kortet skall alltså skickas till Åbo, INTE till Jakobstad”

”Tack.”

Den lilla svarta

Då lägenheten ser ut så här och motsvarande kaos råder i huvudet, då är min lilla svarta anteckningsbok ovärdelig. Här finns långa to-do listor med punkter som ”städa” och ”flytta”. Annars kunde jag ju råka glömma de aspekterna av lägenhetsbytet… Nä, men mera seriöst så är det jättepraktiskt med en bok att samla alla listor i.

Här finns allehanda planer och anteckningar:

Nämnvärda är också de fem sidorna med finskarelaterade lärdomar från förra sommaren:

Suomenkielinen sunnuntai

I en anda av plötslig inspiration beslöt sig de tre kämppisarna för att ägna denna söndag och alla söndagar framöver åt att tala finska sinsemellan. Som ett steg i projektet livslångt finskalärande (vilket du som finlandssvensk automatiskt deltar i) gav de sig in för saken med liv och lust medan Kari Tapio och andra framförare av iskelmä-godbitar bidrog till stämningen. Så här såg det ut runt köksbordet:

Man kunde kanske tro att de gör sitt bästa för att slippa tala med varandra – alltså slippa tala finska – men så är inte fallet.  Även deras virtuella konversation fördes på det andra inhemska.

Angående den andra bilden – kylskåpskonstverket – kan sägas så mycket att två av kämppisarna nyligen upptäckte att de delade ett något oväntat specialintresse. Den tredje kämppisen suckar oförstående var gång ämnet kommer på tal.

Tä sku he a ve tå.

The summer of finska, vessahätä och skräp i ögat is over. Mest sitter jag och är lite sorglig till sinnes över att antagligen aldrig träffa mina fina kollegor igen. Kämppisarna kommer tillbaka i helgen och på måndag klockan tio återgår jag till det lättsamma studielivet.

För övrigt är jag lite road över hur jag upptäckte min senaste favoritlåt. Inatt blev jag väckt av fest och röj hos grannen snett nedanför (han är i alla fall huvudmisstänkt). Jag suckade lite, tog mitt täcke och mina öronproppar och flyttade mig till soffan i vardagsrummet dit oljudet hördes mindre, men dessförinnan hann jag halvt i sömnen konstatera att den låt de helst skrålade med i faktiskt var bra. Det som uppfattades av texten blev hastigt nedklottrat i mörkret på ett kuvert som låg framme så att jag skulle komma ihåg och kunna leta upp. Tack, granne! Och nej, jag tänker inte tala om vilken låt det är efter som jag gärna tonar ner min 80-tals ballad-sliskiga sida av personligheten så gott det nu går.